Efter denna lilla gudstjenst framsattes en måltid hvilken ingalunda behöft den krydda af hunger, som nu gjorde den så ypperlig, för att kunna behaga den finaste kännare af dessa okonstlade rätter, af hvilka nästan hvarje landsort äger någon utmärkt. Alla tycktes vara glada, och i Thorstens af naturen glädtiga själ uppgick en hel vår af förtjusning och obestämda förhoppningar. Han tänkte endast på det romantiska behaget att nu befinna sig bland fjellskogens gästfria innevånare, midt ibland taflorna af den gigantiska fjellnaturen. Han beslöt att helt och hållet öfverlemna sig åt de hänförande intrycken af dessas skönhet och storhet.
Det var ungefär midnatt, då han kastade sig på den sköna bädden och inslumrade i de ljufvaste drömmar.
3.
Det var med en egen känsla, som Thorsten vaknade följande morgon. Ett klart solsken strålade genom det lilla fenstret på ett snöhvitt golf. Allt i hans boning var utmärkt af den noggrannaste snygghet. Der rådde en viss treflighet, som också meddelade sig åt ynglingens lynne. Han framtog ur väskan sina skrifdon för att anteckna och förvara de minnen han redan hade af sin besynnerliga färd. Ju mera romantiskt allt, som han sett, gestaltade sig för hans föreställning, desto gladare kände han sig, och desto mera försvunno de mindre behagliga utsigter, som han i sjelfva verket måste finna i sitt nya, genom delaktighet i en våldsamhet emot en kronans embetsmän föranledda förhållande till den Finska kolarfamiljen. Han tänkte icke mer på faran att blifva efterspanad och gripen, då han här tyckte sig böra kunna lefva i trygghet för hela verlden. Men hans fantasi fästade sig med välbehag vid den unga kolarflickans bild, som för honom föreföll så skön, som en sällsynt ros på ett snöfält. Han förstod icke huru en gestalt så ädel, som den unga Ingeborgs, kunde finnas här i ödemarken, men en känsla af tillfredsställelse att hafva funnit henne uppfyllde hans inre. Han beundrade det patriarkaliska i kolarnes seder, så snart de kommit undan från landsvägen, der de voro liksom förvildade.
Då det led på morgonen, gick han ut. Han betraktade den vidsträckta mossen, som utbredde sig nedanför gårdshöjden. Lik en grön sjö af björnmossa utbredde sig den sanka trakten emellan de tvenne fjellmassorna, som på betydligt afstånd höjde sig på hvar sin sida. De afrundade klarblå fjellpyramiderna tycktes, såsom i fjelltrakter är vanligt, icke många mil aflägsna, ehuru dock ögat i ett sådant omdöme bedrog sig. Det var mer än en dagsresa till hvardera fjellet. Sedan Thorsten en stund njutit af den sköna ehuru kanske icke nog omvexlande utsigten, begaf han sig till pörtet, der han träffade gubben Ollikainen ensam. Det var snyggt äfven i pörtet. I öfre delen af denna byggnad, under taket, voro slädar och vinterredskap uppsatta. Spisen, byggd af gråsten, intog ett stort utrymme, och det syntes att den ej mycket ansågs bestämd att utsläppa röken, emedan taket och öfre delen af väggarna voro alldeles mörka af rök, medan den nedre delen af stuguväggen var renskurad och hvit. Äfven här rådde en utmärkt snygghet, så att Thorsten icke kunde begripa huru sammaa folk, som syntes så eländigt på sin resa vid Ångermanån, nu kunde röja så mycket välmåga och smak.
Gubben helsade honom vänligt, i det han från det snöhvita hufvudet aftog sin röda yllemössa. "God morgon, Herr Thorsten!" sade han, ty detta sitt förnamn hade ynglingen tillkännagifvit. "Huru har han sofvit i natt, i vår gamla stuga? Våra prester bruka ligga der öfver natten, när de ibland resa uppåt kapellet."
"Tack, fader Ollikainen!" svarade Thorsten: "Väntar ni någon af presterna hit upp snart? Jag tyckte det var frågan om att Bolla skulle läsa i år."
Gubben såg med en småleende uppsyn på Thorsten. "Ja", sade han, "så är det väl tilltänkt. Men säg mig uppriktigt, Herr Thorsten, tänker han läsa till prest. Jag har tyckt mig märka, att han är så allvarsam och gudfruktig. Och dertill med förstår han sig just på oss, allgemene man. Svarfvargesäll är han alldeles intet. Jag har sett mycket folk i min dar, särdeles medan jag var ung, men icke har jag känt många, som äro så karlavulna för sina år, som han är, Herr Thorsten."
"Ni har väl varit vidt omkring i edra dagar, ni, fader Ollikainen?"
"Åh ja men!" sade gubben: "Min värsta resa var ändå när jag helsade på slägten i Finland. Min hustru var med mig, och Svägerskan följde oss öfver hit med sitt barn. Det var just nyss efter kriget. Gud bevara Svenskarna för sådana gäster, som då huserade i det arma Finland."