Thorsten kände sitt blod stelna vid denna afskyvärda berättelse. Han fäste en besynnerlig blick på gubben och var nära att utbryta i ett harmfullt yttrande. Men gubben afbröt honom i det han steg upp och gick till dörren: "Är du ensam, Sjaggo?" frågade han.
"Sjaggos hustru är med", svarade främlingen och makade sig hastigt, med åtbörder af fruktan och undergifvenhet, i sjelfva spisvrån. "Vi bege oss till Norige, der skall vara en stor hästsjuka. Vi kunna kanske der förtjena något."
"Hör på, Sjaggo", återtog gubben: "hvad var det du mente med din berättelse om länsman och fogden? Säg ut, karl! Är det någon fara för våra köpstadsfolk? Hafva Tullherrarna borta vid Skansen märkt någon oråd?"
"Hvad vet dumma Sjaggo, fader Ollikainen?" stammade den fula varelsen och antog den dummaste uppsyn i verlden, medan han med händerna ref omkring i askan.
Gubben tog sin jernbeskodda staf i handen och gick närmare intill den darrande. "Sjung du ut, Sjaggo, det är mitt råd. Släpp du fram hvad du har på hjertat, och det snart."
"Jo, jo, Fader Ollikainen! Här är ugglor i mossen. En efterlysning hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup, fader Ollikainen."
I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss. Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något att ge åt oss, fattiga lappfolk."
Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser, som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er, så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro kända."
"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan. Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på tanden."
Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren skräna om? Vet ni om något sådant?"