»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den, då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ... kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.

»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill. Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill, tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»

Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt »tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.

»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen. Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och skamligt sätt’ — ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan, den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.

»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag, som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt att sikta på som du, så grant som du lyser.

»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig, råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare att föda dig och försvara dig än jag!»

»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.

»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant, lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt tystlåten karl!»

Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt militärisk hälsning.

»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö ... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida, strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»