»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.

Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången. Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full hals: »Vått år! Vått år!»

Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig ensammare än någonsin.

Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag, blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta, brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han följde.

Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte. Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt beväxta med snår av lövverk.

Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom. Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten. Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.

Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.

Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina sällsyntaste skatter — solskenets guld, vattnets diamantdroppar, smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen. Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.

Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor? Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»

Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.