Kardinalens frieri: En fågelhistoria

by Gene Stratton-Porter

Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas, och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här! Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd hagtorn.

Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så behagfullt han kunde.

Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen — alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det, ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.

Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet, hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.

Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.

»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»

Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder, och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.

Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd, att hon ej kunde röra sig på en lång stund.

Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.

Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle främling!