Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse, men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis. Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det, och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom aldrig igen.

Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton från den lysande främlingen.

Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka, tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.

Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom. Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska budskap: »Vått år! Vått år!»

TREDJE KAPITLET.

»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång. Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar skulle undgå honom.

Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor. Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.

Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen. Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens, och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga, hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren, förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri. Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.