Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten. Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med så lidelsefull längtan.
Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»
Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära — den skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade på honom med skrämd förvåning.
Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat. Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel, och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal, som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade.
Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!» bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet. Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt. Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor.
Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade han in alla de stormande känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!»
Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar. Kardinalen kände, att stunden var inne för honom.
»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner, så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg.
I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde, bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv dagsresa, innan han själv märkte det.