Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne, stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen, var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga sig upp till henne.
Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en anständig människa, Abraham?»
»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag tro att jag är.»
»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»
»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»
»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»
Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.
Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes vissnade och tårfuktade.
»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening att visa någon missaktning för kvinnokönet.»