Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham», medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara i fred.»
Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.
»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»
»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken, efter du är så förtjust i dem.»
»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på det.»
Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»
De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom hit!»