FJÄRDE KAPITLET.
Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen, och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.
Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en ojämförligt hängiven maka.
Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.
Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes vinge — en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att få ge henne.
Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal, om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så kär!»
Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över dem.
En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att veta det.»
Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken, spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp, klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han flög till sin maka.
Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom. Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.