Jakt är ej tillåten på dessa ägor.
Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna, som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln. Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter. Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa mot mina fåglar.»
Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som smyger omkring med bössa.»
Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma, veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till sumaken klingade de i hans öron.
Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet, tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen, och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var honom »så kär, så kär!»
Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd ekorre kila i väg med ett ägg.
Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge, ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».