»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.
Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty det tilldrog sig stora händelser i sumaken.
Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon, medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen. Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.
Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört. Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han, tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant. Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!
Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt. Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att återföra honom till besinning.
Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta, såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i farten.
Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»
Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga. Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen, och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.
Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.
»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där han låtsades släcka sin törst.