Kardinalens frieri: En fågelhistoria

by Gene Stratton-Porter

Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken. Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.

Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste, som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion. Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» — »Hir! Hir! Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.

Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet först, så att vattnet rann med fjädern.

Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad, att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans bekantskap.

Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.

Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.

Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det, visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög, vild utflykt.

Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält, som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader. Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.

Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.

Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var. Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara, glidande silver var en hemlighet för kardinalen.