Kardinalens frieri: En fågelhistoria

by Gene Stratton-Porter

Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna ojämförliga höstdag.

Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink, som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen. Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.

Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt. Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!

Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.

Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig. Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en påfågel och skrockade som en nötskrika.

Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good cheer! Good cheer! Good cheer!»

Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt! Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid till sin familj vid kvällens inbrott.

Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned och fann ett vinterhem efter sitt tycke.

Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så mycket man ville.

I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han, då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.