Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att det var ett riktigt under.
En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer! Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»
Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska lukt var frömjöl från trädens hängen.
Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast, marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte, och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd, gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden. Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed vägarna och klädde varje kal fläck.
Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista. Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark, som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem igen.
Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden, fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar, stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.
Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna. Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.
Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna, och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit. Nu var det slut med att lata sig.
Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo. Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde han sin färd norrut.
Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen, att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.