Sept. 30.
Gick en stund före middagen ut till Khanelkhalili, der det i dag var stor sok, liksom alla måndagar och thorsdagar. Jag hemtade dock ingenting derifrån. Kom sedan hem och läste vårt pensum med shekh 'Ali, hvarefter jag genast åter gick ut till Prunner. Han gaf mig åtskilliga artiklar att läsa ur en Fransk journal, den ena om en Svensk lärd, som utfunnit ett sätt att liksom petrificera djur och annat lefvande, äfven menniskan, samt efter flera års död åter uppkalla dem till lif; den andra om Judarnes herravälde öfver Europa och denna ursprungliga, ännu oförderfvade nations stora anda. Jag läste der samma åsigter, som jag för några år sedan hörde af Runeberg. Båda artiklarne voro högst intressanta, ehuru den om Judarne var temmeligen lång och det nästan generade mig att läsa den der. Det drog länge ut innan jag blef färdig och begaf mig bort med Schuberts resa till Sinai, som Prunner haft godheten taga ut åt mig från Egyptiska sällskapet. Jag vek härifrån in till kansliet och samtalade en stund med Köhler, som beklagade sig öfver oförståndliga bref och halfva notiser, dem han erhåller från Timofejeff och generalkonsuln Fock. Kom sedan hem och började genast min Schubert, först hans beskrifning öfver Kairo och dess folk, men fann honom på det gröfsta sätt blott och bart hafva plagierat Lane. Efter esha gick jag ut och begaf mig i sakta mak till Azbukijeh, dit shekh 'Ali jemte shekh Abdallah kom från Ghomri moskén; vi blefvo så sittande här att språka ända till abrar, då vi alla gingo hem. Jag blef hemma länge vaken vid Schuberts resa ända till morgon adan, så att jag sedan hade svårt att få sömn.
Okt. 1.
Studerade Schuberts resa till berget Sinai, allt med tilltagande intresse, troligen emedan han här ej mera plagierat, såsom vid beskrifningen öfver Kairo, eller jag åtminstone ej visste hvarifrån han plagierat. Sedan vi läst vårt pensum, som i dag drog något längre ut än vanligt, dels emedan shekh 'Ali varit sysselsatt med att läsa likbönen öfver en afliden bekant i Hassanein, dels emedan vårt pensum i dag var något svårare, begaf jag mig ut, såsom man här säger, bein elhassatein d.v.s. mellan middag och 'asr, och tog mig i Ghorijeh en åsna, som förde mig till sultan Talons gamla moské. Jag hade, som vanligt, länge valt mellan åsnedrifvare, ty alla passa ej på alla ställen, åtminstone ej för mig. Jag hade i dag funnit en, hvars utseende förekom mig särdeles roligt och originelt, en äldre men särdeles liten man. Han var dock ej af dem som väl kände Masr och dess märkvärdigheter, ty han hittade ej rätt till Talons moské; men desto vigare var han i sin mun, att ropa åt gående de vanliga termerna: till höger eller venster, med tillägg af salli 'ala nnebi och vahhidu. Sedan vi efter några förfrågningar funnit vår moské, trädde jag in och började vandra omkring i den vidlyftiga, numera halfförfallna helgedomen. Den var i samma enkla och stora skala, som Amrus första i Kairo byggda moské, blott att pelarne här äro byggda, då de i Amrus äro hela marmorblock. Gården eller sahmen var stor, en vidsträckt fyrkant med en liten meida i dess midt, jemte några i stenar uthuggna hod eller cisterner derinvid, med tappar att tjena som hanafijeh vid det första af böntvagningen. Pelargångarne voro stora och vackra, dock ej bildade af så många rader, som i Amrus moské. Minareterna, som i Amrus ännu hade den ursprungliga formen af en tartosh eller sockertopp, hade här redan fått den fylligare formen af en makleh eller stor rundaktig turban. De voro så mycket jag såg blott 3, ehuru en gosse sade att de skulle vara 4, bland dem en, som hade en vindeltrappa utantill, hvilken längs den yttre muren steg upp till toppen och hvilken sultanen låtit bygga i anledning af en kapris. Han hade nemligen en dag under det byggnaden påstod, sutit och vridit en papperslapp i spiral. Påminnt af sin storvisir att sådant fingerspel ej vore annat än lek, samt ej passade för en sultan, svarade han att det ej var blott lek, utan modellen till en trappa upp till minareten på den moské han höll på att bygga. Nu är moskén förfallen, liksom så många andra, blott den stora egentliga bön-pelargången (eller hellre blott en del af den) begagnas nu såsom en mosalla. Här satt en krets af mest unga män, af hvilka en läste något ur en bok och corrigerades af en shekh. Jag gick sakta förbi dem på de utbredda, halfslitna, ganska smutsiga halmmattorna, och begaf mig åter ut, sedan jag så slutat min rund omkring en af Kairos äldsta moskéer. Jag begaf mig härifrån till den ej aflägset belägna moskén för sejide Nefiseh bint zin el'abi din bni Rossein bni Ali bni Abi Talib. Jag hade ej någon särdeles lust att gå ditin, emedan jag varit der förut; men min åsnedrifvare dref så på mig att gå dit och hålla den just nu utropade asr -bonen, att jag nästan såg mig tvungen dertill. När jag kom in, såg jag ungefär 8 män jemte imam hålla på att sluta sin bön. Jag satte mig till dem, men hann ej med dem mera än den sista helsningen, och var så tvungen att stiga upp och göra min bön ensam inför den lilla församlingen, hvilken tycktes betrakta mig noga. Jag gjorde derpå min bön med alla knäböjningar, verkligen föga bekymrad om eller generad af folket; ty den muslimska bönen har verkligen något så gravitetiskt och högtidligt i sig, att jag som en äkta muslim föga eller allsicke vände mina tankar på omgifningen. Jag hade knappt slutat min bön och satt ännu på mina fötter mumlande, då en moskétjenare kom och öppnade dörren till helgonets kubba. Jag gick in, satte mig vid maksoran, mumlade åter en del af I. S. och betraktade monumentet. Skranket är ej här af metall, såsom på de betydligare helgonens t.ex. Hassanein och sejidne Zeineb, utan af träd med inlagda rhomb- och cirkelformiga stycken af perlemor. Jag dröjde dock ej särdeles länge här, utan begaf mig ut på den utanför belägna stora (kanske Kairos största) begrafningsplatsen och snuddade tvärs Öfver den åt citadellet till. Jag sökte på allt sätt förmå min åsnedrifvare att börja språka och berätta om de helgons grafvar och mausoleer, hvilka vi dels färdades förbi, dels sågo på afstånd; men fann att han verkligen föga kände deraf, tvärtemot vanligheten hos hans colleger, som (isynnerhet de äldre) alla äro väl bevandrade i legenderna. Han började deremot nu redan parlamentera med mig att vi skulle vända om till staden och ej färdas här åt bergen och öknen till. Trots honom och hans föreställningar begaf jag mig rätt fram mot det väldiga berget Gujushi eller Mokattam, på hvars branta sluttning jag nu, liksom förut, med nyfikenhet betraktade en gammal, hälft förfallande moské. Framkommen under foten af berget, bad jag min åsnedrifvare vänta medan jag steg upp. Han började göra invänningar häftigare än förr och afrådde mig på det kraftigaste att stiga uppför berget. Jag var dock obeveklig och klättrade upp på en sida der ingen väg var, blott fåran af en rännil, bildad af det häromdagen fallna regnet. Sådana syntes här många och min karl kallade dem manhar seil. Jag kom slutligen upp, ehuru ej utan besvär, och möttes af en qvinna med 3 barn, som förde mig in i den förfallande moskén, den hon sade vara byggd af sejid Shahin. Af den begagnas nu blott en liten del till en obetydlig mosalla invid uppbyggarens sarkofag, der äfven 2 söners och en dotters sarkofag står, som dock har ett eget litet instängdt och omslutet kapell, liksom om en flicka eller qvinna äfven efter döden måste stängas in i ett harem. Det hela var ej någon af de granna och praktfulla mausoléerna, utan hade all sin prakt och sin ståt af det höga majestätiska läget på sjelfva branten af berget. Jag steg ännu vidare uppför berget, längs deri uthuggna trappsteg. Under vägen beskådade jag med häpen förundran den underliga bildningen af berget. Det tyckes vara liksom öfverdraget med ett tunnt lager af kalksten, liksom hvitlimmadt, och under denna öfverstryknhig ligger den ursprungliga graniten. Skulle verkligen den stora floden så hafva öfverdragit berget och på detsamma, liksom på den dessförinnan kanske grönskande öknen, qvarlemnat sin drägg af sand och slamm? Denna kalköfverdragning är formad i allehanda underliga figurer, spetsar, i zickzack utskjutande, ofta slättgående lager. De smala trappstegen gingo öfver underliga hällar och utskjutande klippor, ofta öfver löstliggande sand och grus. Slutligen kom jag upp till en vacker, temmeligen stor plattform, der menniskohand blott föga behöft hjelpa till för att bilda liksom en salong. Härvid hade hvitlimningen eller bergets kalköfverdrag blifvit afskrapadt och den röda ådriga graniten syntes väl igenom. Hit och dit på ömse sidor gingo små gångar, dels utantills på sjelfva berget, dels under hällar och klippstycken, ledande till små hålor eller rum. I dem, såväl som på den större plattformen, voro kible uthuggna i berget, för dem som tilläfventyrs här hade lust att öfva sin muslim-andakt. Jag fann mig ej kallad dertill, utan tyckte att den innerliga fröjd jag kände öfver skaparens i berget visade allmakt, såväl som i den stora och härliga utsigten, var en andakt och en dyrkan, mera värd än en muslims tusende knäböjningar. Af allt hvad jag såg anslogo mig nu, liksom förut, mer än allt annat de väldiga, hemlighetsfulla pyramiderna. Det är ett magiskt, obegripligt intryck de göra på mig, hvarje gång jag ser dem. Så äfven, ehuru ej till den grad, öknen, af hvilken nu en stor, nästan oöfverskådlig slätt låg under mig, besådd blott med grafvar och mausoléer på en lång sträckning från citadellet till Imam Esshafiis moské. Kairo med alla sina resliga, dels sockertopps, dels turban beklädda minareter, låg i sin långa sträckning under mina fötter, och den majestätiska, nu i eftermiddagssolen liksom en silfvergördel glänsande floden slingrade sig med sina under flödet utvuxna, väldiga armar omkring palm- och orange-lunder. Här var verkligen en lämplig plats för bön och andakt, dock förundrade det mig att en muslim valt den dertill. Jag har ännu aldrig sett en muslim, som vid betraktandet af naturskönhet känt sig röras till andakt. De känna och tro knappt på Herrens uppenbarelse i naturen, åtminstone stämmas de icke till andakt af den, om de ej förneka den. Blott Koran är det som i sin förunderliga, ofta fadda och villervalliga form förtjusar dem, i allmänhet ordet från menniskomun. I naturen eller annat höra de ordet ej. Jag hade verkligen svårt att besluta mig till att lemna denna plats, ehuru min nedanföre väntande åsnedrifvare oupphörligen skrek åt mig att jag skulle komma. Som det ock var något långt lidet, måste jag beqväma mig till nedstigande och äfven i dag slå ur hågen besöket i Sejid Gujushis förfallande moské, på sjelfva den öfversta plattformen af berget. Öfverallt under nedstigandet syntes spår och spillror af gamla nu förfallna byggnader, uppförda zigzag i sjelfva bergsväggen. Jag kom ner på en annan beqväm väg, och såg nedanföre den förfallna moskén af Sejid Omar, (dock ej kalifen) jemte andra af Kairos gamla herrskare. Allt under det jag steg ner, hörde jag karlens skrik, som nästan liknade nödrop, och jag tror nästan att han var rädd. Då vi slutligen träffades, förehöll han mig huru jag kunde så stiga upp på berget, frågande om jag ej kände fruktan, och sade att jag måste vara en Vali då jag vågade mig dit. Jag såg betydelsefullt på honom med en illslug min, och frågade honom om han såg de i berget uthuggna grottorna. Der, sade jag, var fullt af Avlija illah. Han frågade mig om jag sett dem och varit med dem. Då jag ej svarade på hans fråga, utropade han: ma sha allah inta hake katan vali min avlija illah, med mera dylikt. Jag gjorde för rolighetens skull ej något till för att taga honom ur hans villfarelse, utan roade mig hjertligen åt honom. Det finnes i alla länder en sorts menniskor som äro originaler, oftast äfven "Aufbewahrer" och fortplantare af det humoristiska elementet i folkets lynne, då under fortgången af dess bildning dennas sax bortskär alla ruskiga och framskjutande qvistar af dess lifsträd. Hvad äro Tysklands " Eckensteher", våra gamla Åbo borgare, Stockholms " gutåränter " och månglerskor, Konstantinopels båtsmän eller kaiktshi m.fl. annat? Här äro åsnedrifvarne hufvudsakligen dessa originaler, jag har alltid med dem ett af mina bästa nöjen. Den jag i dag råkat få var, ehuru högst rolig, dock ej af äktaste sorten; ty Islam hade hos honom för starkt fått öfverhand öfver det egentligen Arabiska folkelementet. Under hela tiden vi foro fram, upprepade han att vi färdats omkring hela verlden ( laffeina ddynja ), och kunde ej rätt förlåta mig att jag föredrog bergen och de gamla sultanerna framför t.ex. Hossein och Sitte Zejneb in i staden. Jag försökte trösta honom der med, att sedan jag gjort mitt fromma besök hos alla stadens helgon, jag valt denna dag att besöka dem som äro utanför staden, och han gaf sig slutligen tillfreds med språket: she lillah ja ramadan. På vägen kommo vi förbi ett grafchor, som redan utantill visade spår af stor prakt och var af marmor. Efter mycket sökande fann jag slutligen några muntra, raska gossar, som hemtade mig nycklarne till det och Öppnade för mig dörren. Jag inträdde först i ett ganska stort rum, som utgjorde en sebil. Sjelfva brunnsmunnen eller öppningen var af vacker välbehållen marmor, likaså alla rännor och kärl. Innanför detta rum var ett lika stort, i hvars midt stod den präktiga, verkligen sultanlika sarkofagen för Soleiman Agha Hanafi, såsom en medföljande äldre qvinna uppgaf den här begrafna sultanens eller herrskarens namn lyda. Den var af marmor, med en mängd af de alltid på en muslims grafvård oumbärliga shahid eller små upprättstående marmorcylindrarne till uppbärande af turbaner och andra hufvndprydnaden. Dessa voro särdeles vackra med förgyllning och grannlåter, som jag tyckte, af en senare smak från Mameluckernas tid eller så ungefär. Uppe i taket syntes ännu halfutgångna frescomålningar. I allmänhet var denna grafvård en af de vackraste jag sett här. Några andra, till yttre byggnaden dylika, voro här äfven och jag inträdde i dem, men de innehöllo ej annat än en liten, troligen slägtbegrafningsplats. Här fanns vackra vårdar, dock ingen sultans- eller herrskares. Min åsnedrifvare blef allt häftigare ooh otåligare ju närmare han såg solen närma sig nedgången, samt pockade på att vi skulle bege oss tillbaka. Det var ock numera for sent att besöka de grottor och uthuggningar, jag såg här ofvanom mig i bergkanten invid Gujushi, jag måste lemna dessa besök till en annan dag och begaf mig hemåt. Vi kommo öfver Romeili och Kara meidan, förbi det gamla och brokiga citadellet, hvars senare af pashan nybyggda Europeiska del tar sig roligt ut, bland de gamla qvarlefvorna från Selaheddin och andra fordna khalifer. Hela den härinvid liggande delen af staden ända till Bab essuneileh har ett eget utseende. Det synes att den ej är bland de äldsta delarne, såsom trakten från denna port till Bab ennasr, dock ser man här, liksom i trakten af Sitte Zeineb, ännu kanske de vackraste styckena och qvarlefvorna af den gamla Arabiska arkitekturen. Deribland dock en stor mängd alster af den fula och föga nationella Turkiskt-Europeiska byggnadskonsten. Medan vi ännu voro på vägen hade maghrib-adan blifvit utropad och nu blef min karl högst otålig. Nu skulle han dricka, af hvar och en, som gick förbi oss och händelsevis bar ett stycke bröd, salatsvext, rättika eller dylikt, tiggde han en bit och gaf äfven mig ett blad af den särdeles goda salatsvexten gerger, som jag förtärde med god smak. Då vi slutligen skildes åt vid vår port, kunde vi dock ej undvika att komma i gräl vid liqviden, så Vali han än trodde mig vara. Men det hör här till saken att aldrig handla eller gifva och taga penningar i handel utan gräl och krångel, annars är det ej väl. Shekh 'Ali hade redan ätit sin aftonfrukost, säkert för att ej göra emot Sunna, som bjuder att man skall skynda sig bryta fastan vid maghrib. Jag frukosterade således ensam och ej utan appetit, efter min långa vandring på fastande mage; ty på hela dagen hade jag hvarken ätit eller druckit, blott då och då stulit mig till en pris snus. Sedan jag slutat mitt mål, blefvo vi efter vanligheten sittande vid vårt kaffe och våra pipor; emedan jag verkligen kände behof att berätta om det förunderliga jag sett i dag, som gjort starkt intryck på mig, talade jag för min shekh om hvar jag varit. Jag fann dock hos honom alldeles ingen anklang, och då jag frågade honom om han aldrig stigit upp på berget, svarade han helt kallt och litet snäsigt: hvad skulle jag hemta derifrån? raih agib eh min hinak. Jag sökte förklara honom att man ingenstädes så kunde se Herrens allmakt, som här i den herrliga Nildalen och det konstigt formade berget, samt medelbarligen i menniskors storverk, som syntes derifrån. Han svarade väl ej annat än att det var sannt, men kände ingen lust röras i sig att besöka det. Kanske till någon del hans spökrädsla för banditer och röfvare, som han tror finnas på bergen, afhåller honom och de i allmänhet ovanligt rädda och fega Kairoboerna från ett sådant besök; men hufvudsakligen är det deras religion och Koran som, om ock ej uppenbarligen dock omedvetande, ingifvit dem denna afsmak och apathi. Åfven tyckas dessa helgon och aflidna Kairo herrskare, som kanske af sin bibehållna Beduinkärlek till berg företrädesvis valt berget och höjden till sin hviloplats, i allmänhet vara föga respekterade och älskade. Jag blef sedan efter vårt kaffe en god stund sittande ensam, sedan shekh 'Ali gått ner. En god stund efter esha gick jag ut och träffade shekh 'Ali sittande i ett café, jemte en hans vän Shihab, nära invid vår port. Jag satte mig till dem och hörde till min stora förundran Shihab tala om att Tsherkesserna nu begynte segra öfver sina fiender Ryssarne. Denna berättelse, bekräftad äfven af mig, beledsagades af mina 2 muslim-vänner med varma böner och nedkallande af Herrens hjelp åt deras trosförvandter emot de otrogna, jemte fromma utrop och loford öfver Islams storhet. Islam är dem allt i allom, det enda, som kan och får beveka en menniska eller ett folk till något. Andra intressen, t.ex. handel eller mensklig frihet m.m., hafva de intet begrepp om. Shekh 'Ali och jag stego sedan snart upp och gingo ner till Azbukijeh. Här ledde jag honom på samtal om Moses. Som han naturligtvis förekommer i Koran, kände han honom väl och begynte berätta hans historia temmeligen öfverensstämmande med vår bibel. Bland annat berättade han följande: "då man tagit upp Moses ur Nilen och han blifvit uppfostrad i Faraos hof, ända tills det första skäggfjun börjat synas på hans haka, hade Farao beslutit döda honom. Faraos gemål hade deremot afrådt denne och sagt: skall du döda ett barn, som ännu ej kan skilja ett kol från en dadel ( ma ja'raf el gamrah min ettamrah ). Man hade laggt fram för gossen ett kol och en rödaktig dadel. Han hade först vändt sin hand till dadeln, men engeln Gabriel hade stigit ned och ledt hans hand på kolet, hvilket han tagit och laggt på sin tunga, som deraf blifvit bränd. Deraf hade hans språk lidit och han blifvit alkan d.v.s. ej vältalig." Ali talade vidare om Moses flykt till Sho eib Jethro &c. Nu fann jag den annars så tysta shekh Ali rätt pratsam, han upphörde ej hela aftonen att berätta. Allt emellanåt utropade han att Koran vore en skön och vacker bok, (nyttjade dock det simpla ordet koajjis) och alla vetenskapers vetenskap &e. Han sökte förmå mig stanna här och börja studera Tefsir elkoran samt andra dertill hörande vetenskaper. Nu var han entusiast, liksom alltid då talet faller på Koran eller ditåt. Är det fråga om hvad annat som helst af menskliga intressen, är han tyst och vet ej säga något; han är en typ för folket i allmänhet här, isynnerhet för de mera bildade af det. Men hvar blir då Arabens förtjusning och entusiasm för de brokiga och vidunderliga sagorna? Deras tycke för dem är kanske ännu en lemning af deras första, egentliga, poetiska nationalanda och bevisar att religionen med alla sina stränga, ofta onaturliga band och det tvång, som vanligen ej finnes i en religions ursprungliga renhet, utan oftast uppfinnes af vilseledda fromhetsifrande senare anhängare, ej mäktat utrota och i grund döda det unga, friska som låg i folkets natur. Sedan vi stigit upp och begifvit oss från Hanafi, gick jag ännu och hörde cn stund på min gamla muhaddith Bejomi.
Okt. 2.
Gick efter 'asr ut ock stannade i kutubijeh kos shekh Mustafa, för att handla på Hagi khalifi, men han ville ej slå af ännu. Jag köpte dock i dag ett vackert manuscript af Divan Hafis på Persiska. Han lofvade hemta åtskilliga rara böcker till öfvermorgon. Sedan vi ätit och druckit kaffe vid våra pipor, begaf jag mig ut ensam till Hanafi och min muhaddith Bejomi. Med allt hvad jag här och i Petersburg äflats med Arabiskan, hör jag dock ännu nästan hvarje minut ord, som jag ej förr hört och som jag ej förstår; då jag om nätterna vid vår suhur frågar shekh 'Ali om dem och andra, drar han fram han en ny, ännu större hop af likbetydande ord. Denna rikedom på ord och benämningar för hvarje liten bisak samt hvarje obetydlig tankenyansering, finnes säkert ej i något annat språk; en ny Kamos vore verkligen af nöden att samlas ur folkets mun nu, förän det kanske genom snart instundande blandning med främmande folk och språk låter en del af sitt språks stora rikedom gå förlorad.
Okt. 3.
Satt hemma hela dagen och arbetade. Efter vårt maghrib mål och esha gick jag ut. På vägen i Azbukijeh hade jag, liksom ofta förr, tillfälle att se och höra huru folket skrattar åt och gör narr af den Europeiska sången. Det kom nemligen på gatan en ung Europé, sjungande med ganska hög stämma en Italiensk aria, med språng och passager. Två 15-åriga Arabiska pojkar, som mötte honom, började gapskratta åt hans sång och härma den ganska väl. Detta har jag ofta hört förut. Det är ock ej underligt, att den oftast så fladdriga Europeiska sången ej kan anslå den vid sin vanligtvis klagande och allvarsamma sång vana Araben. Det förundrar mig dock att man har ej ännu blifvit mera van vid den och vid Européer. Jag har till och med i Azbukijeh -allén samt andra trakter af Kairo, sett hundar, som erbarmligen skällt på den Europeiska syrtuten. Jag gick ner och satte mig hos Hanafi, dit efter omkring en timmas väntan shekh 'Ali kom med shekh Abdallah. Yi blefvo sittande här länge, men jag tröttnade af det långa sittandet såväl här, som hemma hela dagen. Jag steg derföre upp, lemnade de båda shekherna och gjorde min vanliga tur genom Khamsavi samt Nahhasin hem. Samtalet hos Hanafi gick allt ut på dels Koran, dels frågor i Fikh, vid hvilka man i allmänhet rätt ser Arabens spetsfundighet och sofisteri lysa fram, vid sidan af hans fromma, aldrig disputerande ödmjukhet och lydnad för Koran.
Okt. 4.
Satt hemma ända till 'asr, då jag enligt öfverenskommelse begaf mig till kutubijeh och handlade äfven Persiska böcker af shekh Sejid Mustafa, Sedan jag hade handlat och redan stigit ner från hans lilla bodas mastabeh, samt ännu språkande med honom bad honom hemta åt mig vissa böcker, fick han helt hastigt och oförmodadt en allvarsam mörk min, blandad med det vilda uttryck man ofta ser hos Araben, samt frågade mig om det var sannt, som jag föregaf, att jag var Tsherkess. Han såg härvid särdeles barsk ut och det var ej utan att jag blef litet häpen öfver den oväntade frågan; jag frågade honom tillbaka med det vanliga: Eish ma'na. Härpå, sedan han tyckts bli försäkrad om sin ogrundade misstanke, berättade han sig härom natten haft en dröm, i hvilken han tyckt sig stå färdig att räcka mig en bok innehållande grundlärorna af Islam, men plötsligen blifvit hindrad af en osynlig hand, som hållit hans hand tillbaka. Ehuru jag flitigt upprepade de vid dylika tillfällen brukliga ord, såsom: kheir in sha allah m.m. kan jag ej neka, att jag stod der något häpen öfver den underliga drömmen. Man tror här i allmänhet mycket på drömmar och litar på dem. Om shekh Mustafa eljest hyser misstankar mot min Islam och hvarifrån han kunnat få dem, vet jag ej. Sedan jag gjort min handel och satt ut dag att åter komma tillbaka, för att se på andra böcker dem han lofvade hemta mig, gick jag hem, der jag stannade ända till esha. Då gick jag ut och begaf mig till det lilla cafét, der den gamla muhadditen Bejomi berättar sina sagor. Här blef jag sittande till midnatt. Händelsen med shekh Mustafa gaf mig ohumör för hela dagen, såsom alltid då man trängt in på min föregifna Islam.