Okt. 10.

Gick bittida ut om morgonen, tog en åsna i Mergush och begaf mig upp till Sok esselah, Köpte mig några lcnlor för mina små pistoler och begaf mig till fots, då jag ej kom öfverens om priset med min hammar, upp till citadellet genom Bab asab, der jag såg den Tyska målaren, som jag härom aftonen träffat hos Prunner, sittande för att taga af Hassans moské. Jag gick in i den gamla väldiga Kalaon moskén, för att se på den. Man hade nu inrättat den till en verkstad för snickare samt afdelat den i flera skilda, större och mindre rum, i ett af hvilka voro 2 Italienska snickare just under sjelfva den stora kupolen. Jag dröjde dock ej länge här, utan begaf mig ut åt bergen och först till Abdalla Maghavris grafhvalf, der jag häromdagen kommit öfverens att träffa den karl som sist öppnade det för mig. Jag träffade nu en ung man, som jag tillfrågade om den jag sökte. Han gjorde mig som vanligt frågorna hvad jag ville och sökte, men då jag i förargelsen ej upplyste honom derom, bad han mig vänta en stund i grafhvalfvet, der invid porten 2 goda mastabe stå. Jag satt här en stund och njöt af den härliga svalkan i hvalfvet, då en äldre prydlig man kom in och helsade på mig. Jag blef flat att ej igenkänna i honom den man jag sökte, så mycket mer som man hade väckt honom ur hans middagssömn, hvilket man här aldrig gerna tillåter sig. För att slippa honom väl, gick jag in till shekh Walis graf, låtsade göra min zijaret, samt tömde sedan åt gubben alla de slantar jag hade i min pung och gick ut. Jag gick längs berget, förbi vägen som leder upp till krutfabriken, och förbi den derunder liggande förunderliga stendalen, hvilken är full af större och mindre stenblock, liksom nedfallna från det ofvanom liggande berget, vid något utbrott af eld eller någon annan mäktig förstöring. Toppen af det ofvanom liggande berget ser ock verkligen ut som en rödaktig askhög, kanske är det en gammal utbrunnen vulkan. Jag följde berget, hvars fotås och närmaste öfra lager äro öfverdragna med en sorts hvitgråaktig sten, till utseendet liksom bildad af flytande och med ens stelnad Nil-sand-blandad lera. Här i foten äro förunderliga grottor, bildande stora hvalf, uppburna af väldiga pelare, grannt formade i mångahanda stil, mest som jag tyckte närmande sig den zirliga Korintiska. Taken i dessa hvalf äro af samma hvitgråaktiga stenöfverdragning särdeles vackert, liksom krusigt, utskifvade. Inni dessa grotthvalf var en ljuf behaglig skugga och det nästan förundrade mig, att menniskor ej inrättat dem åt sig till boningar. I ett af dessa hvalf lågo tvenne åsnedrifvare med en hel hop åsnor, som föra sand härifrån till staden. Jag gaf mig i samtal med dem och frågade dem om vägen upp till berget. De afrådde mig ifrån att stiga dit upp och skrämde mig med att der funnes 'arab. Jag vandrade här länge omkring och gapade med förundran på det konstfullt formade berget, i hvars klyftor och sprickor kråkor samt andra foglar nästade. Vinden susade väldigt öfver toppen, små svalor svajade muntert förda af den, och mig grep längtan att komma dit upp, då jag äfven högst uppe på sjelfva branten såg en stor, som det tycktes i graniten, dels af naturen, dels af menniskohand huggen grotta. Jag började ock stiga upp, men fann snart vägen stängd af tvärt utskjutande, skiflika lager af berget, samt såg mig nödgad att vända om. Jag började bege mig åt staden till, ifrån hvilken jag nu kommit temmeligen långt bort. Jag kom först till begrafningsplatsen, som sträcker sig härifrån ner till Kaid Bey. Här finnas vackra grafvar och minnesvårdar mest öfver Awlija, sultaner och i allmänhet berömda män. Jag träffade här 2 män, som lågo i sanden i skuggan af en vägg. Desse voro färdiga att öppna för mig grafvarne och föra mig omkring, men då jag på frågan om de kunde vexla mig ett stycke af 4 piaster fick svaret nej, och i Maghawri gifvit bort alla mina slantar, fann jag till min stora förargelse mig nödgad att slå detta besök ur hågen för i dag. Man förde mig i en shekhs kobba, omkring hvilken var en liten meda och en mosalla. Jag tvättade dammet bort af mig, men vattnet var så salt, att jag ej kunde svälja det, huru törstig jag än var. Sedan jag gått in i mosallan, gjort min middags och 'asr bön, samt sett på den fula, brokiga, i bondsmak målade kobban och sarkofagen för shekhen, begaf jag mig på återväg. På en grafdörr försökte jag mina pistoler och steg sedan upp på de förfärliga sandhögarne, som närmast på alla sidor omgifva Kairo. Här förundrade jag mig nu, liksom genast då jag första gången steg hit upp och sedermera alltid, öfver dessa högar, hvarifrån de sjelfva kommit och bildats, samt ännu mer hvarifrån den oändliga mängd stycken af sönderslagna krukmakarkärl kommit, som här ligga öfverallt. Jag satte mig på den högsta toppen, som helt och hållet dominerar Kairo samt dess omgifning, fröjdade mina ögon med den härliga utsigten och min kropp med den friska luften och vinden. Efter en stund steg jag ner i den lösa sanden, som bildade en temmeligen brant sluttning och gjorde nedstigandet särdeles besvärligt. Kom hem en stund före maghrib och fick besök af ormshekhen 'Ali, som börjar något besvära eller ledsna ut mig. Han frukosterade med oss här, rökte och drack kaffe. Efter esha gick jag ner till Hanafi. Medan jag sträckte mig der på en serir, kom en fet väldig Turk med en mager, gammal, grå skäggig Arabisk shekh sherif. De satte sig på en serir nära mig och jag hade så tillfälle att se, huru usla Araberna här äro i deras förhållande till och uppförande mot de högmodiga Turkarne. Araben här är i allmänhet mera bildad än Turken, isynnerhet i de jemförelsevis mest respekterade ämnena, såsom Koran och Fikh &c., äfven är han i allmänhet klokare och förståndigare; men med allt detta är han en ödmjukt krypande tjenare infor Turken. Den gamla grönturbanade shekhen vågade knappt öppna sin mun, om ej tillfrågad af den dumdryga Turken, ej stoppa sin pipa, om ej bedd af honom o.s.v. Jag kunde ej hålla mig från att helst på något sätt visa Turken min missaktning, sträckte makligt ut mina långa ben på soffan, liksom till sömn, och gnolade någon visa. Detta pars förhållande till hvarandra påminte mig om mitt tråkiga och alldeles mot min vilja uppvexta förhållande till min shekh. Jag orkade dock ej länge se härpå, utan steg upp och gick bort, gjorde min vanliga vandring genom Khamsavi, förbi Azhar och Hassanein, der jag dock till min förundran ej fann någonting annat, än mycket folk sittande i cafén, ehuru det i natt var den andra af de 3 betviflade nätterna Kadr.

Okt. 11.

Man höll på att tvätta i dag och jag fann mig nödgad sitta hemma ända till 'asr, då en af mina hvita koftaner hade torkat. Då gick jag ut till Bokty, tog penningar och köpte mig nu slutligen ett ur, som jag så länge varit i behof af. Gjorde sedan ännu en vandring till Ghorijeh och Muaijad. Vid vår aftonfrukost, som var högst tarflig, var shekh 'Ali vid särdeles dåligt lynne och jag förmodade att orsaken dertill, såsom alltid här till folkets ohumör, var den fatala penningbristen. Jag ledde talet på den gibbeh han skulle lägga sig till vid festen, och han berättade nu att han köpt kläde och gifvit det åt skräddaren samt att kostnaderna voro särdeles stora, belöpande sig till 200 piaster. Jag kunde verkligen ej spendera på honom mera från min kassa, som jag sjelf behöfver så väl och som ingalunda är stor, förundrade mig således blott öfver dyrheten. Vid esha gick ner till Azbukijeh, for att låta vinden och friska luften blåsa bort, om möjligt, den hufvudvärk och svindel, som plågat mig mest hela dagen. Köpte på vägen en liten ananas för en piaster och förtärde den; så god den än smakade mig, tycktes min mage ej väl kunna förtära den, ty den qvalde mig och jag befann mig särdeles illa. Hela aftonen luktade mina fingrar deraf liksom våra smultron och ännu följande dagen satt lukten litet qvar, till och med sedan jag tvättat mig. Af alla frukter bli dock våra vilda smultron för mig de bästa. Satt mest hela aftonen och natten hos Hanafi. Vid vårt morgonmål berättade mig shekh 'Ali, som kom från shekh Shihab, att Sejid Ali, min gamla betjent, kommit tillbaka från Alexandria, der han uppehållit sig denna mellantid, och att han troligen skulle komma hit i morgon. Ater en tiggare, som jag fått på min fattiga nacke. Gud gifve jag väl vore borta härifrån.

Okt. 12.

Gick kort efter middagen ut till Prunner och fick af honom den utlofvade listan på mitt tillämnade lilla resapotek, jemte en karta öfver Egypten och Petreahalfön. Han visar sig i allmänhet särdeles tjenstvillig och bemöter mig med all möjlig förekommande artighet. Gick derifrån till Issef, som säger sig nu vara färdig att resa till Damjat, för att börja och sluta samlingen af Egyptens foglar för vårt anatomiska kabinett. Träffade här äfven Wrede, som jag ej sett på lång tid. Gjorde sedan en vandring genom Azbukijeh -allén och började bege mig på hemväg genom Khamsavi. Vid förbigåendet vek jag in i Kutubijeh hos shekh Mustafa, som visade mig åtskilliga af här tryckta böcker, bland andra en anatomi med temmeligen dåliga planscher. Jag frågade honom liksom förvånad om denna vetenskap vore helal eller haram, och han svarade mig, efter en liten stunds tystnad, med särdeles eftertrycklig och vigtpålagd stämma: haram. Han vill packa på mig både skräp och godt för temmeligen höga priser. Jag kunde dock ej underlåta att taga af honom en sorts Arabisk geografi i manuscript för vårt bibliotek, ehuru något dyr och äfven med nymodig stil. Efter maghrib, sedan vi smält maten med en kopp thé, gingo vi ner till vår Ghamri moské, gjorde der först vår maghrib bön, suto sedan i ett sällskap af 5 à 6 andra shekher, som satte sig bredvid oss, och väntade tills esha bönen sjöngs ut från minareten. Vi gjorde så vår esha bön något afsides från den öfriga församlingen, derpå den under Ramadan oss åliggande teravih bönen, bestående af 20 knäböjningar med 10 tekbirah, samt derefter ännu 3 knäböjningar, vitr, hvilken senare dock i Shafi och Maliki sekten är något olika med den i min föregifna Hanafi sekt. Det var ej utan att de täta knäböjningarne, i allmänhet hela bönen och ceremonin, tröttade mig något samt bragte mig i svettning. Sedan allt var slut, gjordes handslag med hvar och en af oss 4 med orden: akbal allah, såsom vanligt vid fredagsbönen. Vi språkade ännu en stund med shekherna och begåfvo oss sedan ut. Jag gjorde först en temmeligen god spatsertur i Azbukijeh -allén och gick sedan till Hanafi, der shekh 'Ali satt väntande mig. På hemvägen stannade vi ännu litet i shekh Sultans 'attar -bod och pratade med honom. Vid vårt nattmål och derefter, då vi drucko kaffe, gnolade shekh 'Ali mycket på sina vanliga gnolord: ma li siva kar' liba bika hilah-lain roditto ejjo babin akra'o, troligen för att öppna samtalet till en anhållan om mynt, som han sannolikt behöfver till den i öfvermorgon börjande festen. Han tycktes verkligen vara trängd att tala, men kom dock ej fram med något. Han talade om allehanda bruk vid festen, huru man är tvungen att gifva pengar åt de herrars betjenter, hvilka man besöker, huru hvar och en af en familj, från den största till det minsta dibarn, kommer sjelf eller frambärs af sin mor och fordrar högtidsgåfvan, 'adijeh (?), som alltid består i penningar. Omkring detta och andra bruk vid festen vände sig hela vårt samtal, ty jag kände dem alla från Lane.

Okt. 13.

Rörelsen var stor på gatorna, af folk som köpte upp sina förnödenheter till festen, isynnerhet voro bodarne fulla med salt fisk, som i morgon hvar och en måste äta och som nu spridde en högst obehaglig lukt åt alla håll. Barn sprungo omkring och ropade: i morgon är fest, ungefär såsom hos oss barnen säga: i morgon afton är julafton. Barnen äro dock till det mesta lika öfverallt i verlden, glada och sorgfria — mannen måste gå så långa mörka gångar mellan religionens, vetandets och verldsvillornas daglÖsa labyrinter, för att ändå till sluts, om han skall lyckas komma till ljuset igen, träda ut genom samma dörr han gick in, samt längs samma första solljusa väg som han vandrade in i mörkret. Gubben vet nu först värdera och kan rätt se solens klara och värmande ljus, sedan han fått trefva omkring i det fuktigt kyliga mörkret. Men ej allenast barnen tyckte jag fröjda sig här på förhand öfver morgondagens högtid, äfven de äldre tycktes göra det af hjertans grund, ej såsom hos oss likt kusken åt smällen; de hade redan i dag användt omvårdnad på sin klädsel och tagit sina bästa slarfvor på sig. Ty desse ha ännu ej hunnit in i labyrintens mörker, der det just är likgiltigt huru den vandrande är klädd. Hvad mig beträffar så har jag ej laggt mig till något nytt plagg af min klädsel. Jag köpte en dolk i dag, och gubben, som jag köpte den af, sade sig förlora 4 piaster på detta köp; han gaf den mig blott som she lillah ja ramadan, för den instundande festen och för att i mig få en kund. Med alla dessa försäkringar tror jag han bedrog mig på 4 piaster. Jag vandrade litet omkring och kom hem en god stund före maghrib, då jag af shekh 'Alis nedslagenhet alla dessa dagar tvangs att ge honom ännu en guinéa, så nära jag ock härvid tog mig sjelf. Efter maghrib gjorde jag en tur till Azbukijeh och derifrån hem genom Khamsavi och Nahhasin. Gatorna voro i afton jemförelsevis toma, men folket mycket sammanträngdt i cafén och isynnerhet i barberarstugor samt badhus. Med denna dags maghrib var nu ramadan slut, i moskéerna hörde man ej i afton teravih bönen, icke heller Koranläsning i privathusen. Det var nu i allmänhet tystare, såsom vanligen äfven om thoredagsaftonen och qvällen före någon högtid. Nära vid vår port fann jag vid hemkomsten shekh 'Ali sittande med sidenhandlaren Shihab utanför vår muzeijins lilla butik. Jag satte mig bredvid dem och hörde shekh 'Ali vara inbegripen, nu som alltid, i en berättelse från Koran och dess förklaring, anförande derjemte hadither af deras profet samt andra språk och visdomsreglor. Vi gingo dock snart hem.

Okt. 14.

Bittida om morgonen vid solens uppgång kom shekh 'Ali upp till mig och väckte mig från min bästa sömn. Men det var i dag högtid och vi hade i går kommit öfverens om att gå i Ghamri moskén samt der göra vår festbön. Jag steg upp, började rusta och kläda mig. Härunder hörde jag de många tekbirat, som utropades af hvarje förbigående under hans gång till moskén, äfvensom 7 tekbirat från minareten. Jag hann sålunda ej bli färdig till bön i moskén och blef derföre stilla hemma, tills shekh 'Ali kom tillbaka. Nu upprepades mellan oss de redan om morgonen vexlade festgratulationerna och andra komplimenter. Shekh 'Ali var klädd i ny koftan och ny gibbe eller faragijeh (gibbe med vida ärmar); klädningen var särdeles vacker, som jag tyckte nästan för god och rik för en man, som äger alldeles ingenting, utan för närvarande åtminstone jemte hela sin familj lefver nästan helt och hållet på min bekostnad. Men fåfängan i detta afseende är här ej mindre än hos oss, jag får taga mig sjelf om näsan med min förebråelse till shekhen. Vi åto en god kahkeh, drucko kaffe i hans ka'ah, gingo sedan ned och satte oss i portgången. Hit kommo snart våra grannar, först gubben Abdallah komashi och småningom den ena efter den andra från Ghamri samt det öfriga grannskapet, så att vi voro ett sällskap af 10 personer inom en ganska liten stund. Med hvar och en kommande vexlades den vanliga högtidsgratulationen: kulli sanah vainta tajib, med svaret: vainta tajib in sha allah, eller med dess variationer och andra komplimenter. Bland de gratulerande var äfven vårt stadsqvarters shekh elhareh. Han var en särdeles stor pratare, sedan han helsat och satt sig vid kaffepannan, ur hvilken han delade ut åt de närvarande, fick ingen komma till tals utom han. Han hade rest mycket omkring i Syrien, samt talade vidt och bredt om der begrafna profeter Moses och Jesus m. fl.; vi blefvo dervid som oftast anmodade af någon bland de närvarande att recitera el fathe för den eller den profeten, slutligen för dem allesammans. Vid det han fortfor att tala, kom han äfven till de kristnas förhållande och ställning i Syrien, huru de t.ex. i Damask ej fingo rida en häst samt på mångahanda andra sätt voro tillbakasatta och utsatta för folkets förakt, utbrytande ofta i handgripligheter. Häröfver fröjdades storligen de närvarande och de talade om huru förut (och för ej så länge sedan) detsamma gällt här i Kairo, beklagande att dessa gamla goda tider nu äro förbi. Det plågar mig alltid svårligen att nödgas stillatigande åhöra sådant tal; det är upprörande att se detta folks köld och dumma stormodighet mot ett dem så öfverlägset slägte och dettas religion. Jag dröjde ock derefter ej länge nere; de började jemka sig bort den ena efter den andra, ehuru allt nya gratulanter i förbigående kommo in, drucko en kopp kaffe och gjorde sin felicitation. Jag gick upp i mina rum och började fundera på listan öfver medikamenter för mitt lilla resapotek. Gick sedan ut en stund efter middagen. Alla som man nu mötte voro klädda i nya eller åtminstone i sina bästa kläder rentvättade. Roligast var att se barnen: gossarne vredo på sin nya tarbosh, jemkade på sin nya sa'bot, tittade ner på sina nya gula bulgha eller merkob och gingo stolta fram på gatan. Flickorna, isynnerhet de små, svängde på sina långa vida ärmar och sina än vidare byxor. Äfven på de äldre, så väl karlar som qvinnor, märkte man den förnöjdhet och den stolthet som ett nytt plagg vanligen inger dess bärare, liksom pockade han på att bli dömd efter ordspråket: som man är klädd så blir man bädd. För öfrigt såg man dem nu nöjda sitta eller gå och röka sin pipa, till och med mången ridande. Ät alla håll hörde man kulli 'am vainta tajib och svaret derpå, äfven jag gjorde samma gratulation i det jag passerade några grannbodar. Dock var det ej synnerligen mycket folk ute i dag, åtminstone på den väg jag följde till Muski och Azbukijeh. Det är här, liksom hos oss, vanligt att tillbringa första dagen af festen hemma i sitt hus och först andra dagen börja vandra. Jag gick ned till Azbukijeh -allén, träffade der den gamla långa Grekpresten, med hvilken jag gjort bekantskap uti min snusbod, och satte mig med honom i mitt vanliga Grekcafé i hörnet af allén. Han är hemma från Drusernas berg, tyckes vara en god man, talar om sitt land och sitt folk samt roar mig med sina berättelser, ehuru hans Arabiska låter helt annorlunda än det här talade språket. Medan vi suto kom en hans bekante, en Kopt, och satte sig bredvid oss. Vi blefvo så en stund sittande att språka vid vårt kaffe och vår pipa, då Grekpresten steg upp, men jag ännu blef sittande en stund med Kopten. Till min förargelse var han nyfiken nog att fråga mig om mitt land och min religion; oaktadt alla undflykter och krokgångar blef jag till slut tvungen att säga min tarika vara islam. Jag gick derifrån en stund efter 'asr och vek in i apoteket, der jag såg några res-apotekskistor för en basha, som voro utomordentligt vackra. Det var alltännu tyst på gatorna, isynnerhet i Muski och trakten deromkring. Efter maghrib gick jag ut och gjorde min vanliga aftontur till Hanafi. Öfverallt der jag gick fram var tyst och tomt på folk, aftonen liknade fullkomligt en juldagsafton hos oss. Bodarne voro till största delen stängda, liksom under hela dagen, och i följd deraf var det mörkt på gatorna. Caféna voro ej heller alla öppna, blott några få och äfven de toma på folk. Jag satt ungefär en timma hos Hanafi, men äfven hans serirer voro toma. Jag hade i allmänhet hela dagen ganska ledsamt, såsom vanligen hemma hos oss en högtidsdag, så mycket mera som jag på intet sätt kunde deltaga i folkets fröjd. De under hela ramadan bannlysta fanalzerna voro framhafda i afton och man var nödgad bära en sådan.