Okt. 15.

Gick bittida ut och sedan jag vandrat en stund åt Azhar till för att komma till Bab el mugavirin, men ej hittade dit, tog jag en åsna, som förde mig ut genom stadsporten till den derutanför belägna begrafningsplatsen. Det var stor trängsel på gatorna af folk, som strömmade ut och in, till och från denna karafeh; vägen och luften var alldeles höljd i damm. De buro stora långa palmqvistar, blomsterbuketter samt korgar med mat och förfriskningar. Alla klädda rent och i sina bästa kläder, gjorde de med sina vackra ståtliga palmqvistar ett högst vackert hvimmel. På sidorna af gatan stod folk, som bjöd ut till salu dessa qvistar och blommor, samt bildade så längs väggarne en vacker trädgård. Ute på sjelfva platsen, dit man kom fram mellan de stora sandhögarne, var lifligheten och rörelsen stor. Här satt folket vid sina afledne anförvanters grafvar, dels under, dels utan något tält eller annat skjul, och bredvid dem de lejda fokaha, som läste sin Koran. Det materiella tycktes dock mera sysselsätta dessa små kretsar än det religiösa, ty de hade alla sina matkorgar och sin kaffepanna, samt tycktes förnöja sig mera häraf än vid åhörandet af Koran. Omkring samlade sig äfven andra fattiga, som i dag vanligen ej förgäfves tiggde sig till några kahk eller annan provision. I de större ommurade och med gärd försedda grafplatserna för familjer suto likaledes fokaha, men isynnerhet i shekhers och awlijaers små kobbor, der de bättre shekherna och 'olema voro församlade samt firade de hädangångna med läsning af Koran. Jag råkade, då jag steg af och började gå häromkring, först på en sådan liten kobba och var alldeles färdig att stiga in; men då jag der såg en stor samling af, som det tycktes, förnäma shekher, hvilka suto vid en präktig kaffepanna, vände jag om. Jag vandrade nu öfver den stora och folkfulla karafen, som i jemförelse med de andra gömmer de flesta fromma shekhers och avlijaers ben, samt begaf mig till den lilla byn Kaid Bey. Här gjorde jag först min zijaret hos Kaid Bey sjelf, i hans vackra, välbehållna moské och kobba. Jag hade varit här en gång förut, men då om natten, så att jag ej kunde se all den ståt och prakt, som här är nedlagd. Golfvet och en stor del af väggarne äro inlaggda med hvit och svart marmor, så väl i moskén, som i kobban, hvilken sednare är stor och väldig med hög kupol. Här inne såg jag den mäktige Mamluck sultanens Koran, i stort, nästan oformligt format, men med vacker stil och rikt utsirad med guld. Härinne visades äfven 2 stenar med spår af profetens båda fötter i hvardera; de voro naturliga urholkningar i stenen, liknande fotbladet med dess tår, ej verk af menniskohand, såsom jag tyckte mig märka i Tanta. Den ena stenen tycktes mig dock mera likna 2 händer och jag tror man äfven sade mig (i en annan moské) att det skulle vara profetens händer, ehuru min Cicerone här försäkrade att de båda voro spår efter fötter. Den ena stenen var täckt af en liten messingskobba, i likhet med Ka'aba. Allt var här ståtligt samt vittnade om de fordna Kairo sultanernas prakt och makt. Härifrån begaf jag mig vidare inåt sjelfva byn, eller rättare den förfallna lilla staden, och upphanns på vägen af en välklädd man, ridande en qvick och vacker åsna. Han helsade mig med selam, gaf sig i samtal med mig och vi följdes åt till en sultan Ashrafs stora präktiga, ännu välbehållna kobba. Vi inträdde äfven här, liksom i Kaid Bey, först i en stor mosalla, liknande en liten moské. Den var alldeles tom, utan member eller annat som vanligen ses i en moské, och tycktes sålunda ej begagnas till bön. Allt var dock här väl bibehållet, väggarnes och golfvets mosaikarbeten vackra och fullkomligt synliga. Den härinnanför belägna kobban var utomordentligt vacker, kanske den vackraste jag sett, genom dess imposanta höjd och den enkelhet, som öfverhufvud herrskade i den stora prakten. Allt var rikligen, i konstiga och mångfaldiga former, belagdt med mosaik af marmor i brokiga färger samt andra ädlare stenar och perlemor. Isynnerhet var kibleh särdeles konstfullt arbetadt i mosaik. Framför sjelfva maksoran, hvilken här liksom i Kaid Bey och Berkok var af enkel hvit marmor, står en marmorpelare, ungefär 2 hufvnden längre än jag, med liksom en turban och fullskrifven med Arabiska, innehållande, såsom våra ciceroner sade, den hädangångnes historia och dödsår. Man sade att denna pelare var af den salige sultanens längd och vi förundrade oss öfver det hädangångna slägtets starka och väldiga kroppsbyggnad. Detta är i allmänhet nästan det vackraste monument från fordna tider, som jag sett här, äfven ett bland de bäst bibehållna, ty senare händer ha här ej klumpat något till af sin uselhet. Härifrån begåfvo vi oss till den längst i Öster af denna rad belägna, ännu välbehållna kobban och moské-byggnaden af sultan Berkok. Det är en stor, väldig moské, innehållande långa rader af rum och boningar för alla som höra till moskén. Här tyckes äfven nu bo mycket folk, ty oss mötte i den lilla porten, som leder in hit, en stor hop i högtidskläder prydda, till en del särdeles nätta, flickor och qvinnor. Vi gingo in öfver den stora vida gården till den pelargång, som är bestämd till bön med dess mamber, och på hvars begge sidor stå 2 kobbor, en för sjelfva sultanen och hans manliga afkomlingar, en midtemot för hans gemål och andra qvinnor. För oss öppnades sultanens kobba. Den var stor, väldigt hög och derigenom högst imposant, såsom äfven för sin stora enkelhet. Här var föga eller intet af granna mosaikarbeten. I sjelfva grafvens fotställning, hvilken var af den här till alla grundvalar begagnade, smått pipiga, granitartade sandstenen, syntes 2 större och en mindre urhålkning. I den lilla var litet vatten, som ciceronen sade sig hafva laggt dit föregående dagen; han föregaf att detta vatten, nu blandadt med den heliga sultanens grafs stoft, skulle ha en undergörande god verkan på sjuka Ögon, eller såsom han sade: om den sjuke dermed smörjer sina ögon, tager Herren i hans hand ( rabbona jakhad bido ). Af de 2 andra urhålkningarne hade den ena större kraft, att förvandla deri öst vatten till undergörande botvatten för hjertat ( lilkalb ), d.v.s. (som jag tror) för alla slags åkommor af moderpassion; den andras vatten verkade undergörande och botande på sjuka och trötta knän. De 2 senare voro nu toma, men af den lilla, som innehöll litet vatten med tjock bottensatts af damm, tog jag litet och smorde mina ögon. Vi gingo nu bort, ty i qvinnornas kobba, dit vi tittade in genom ett framförstående trädskrank, ansågo vi, såväl som våra ciceroner, det ej mödan värdt att gå in. Dessa 3 sultaners mausoléer, jemte en ännu något aflägsnare belägen, men nu af bashan till krutmagasin begagnad kobba med moské, äro de enda som blifvit bibehållna och konserverade. De öfriga, som äro många och ännu i sitt förfallna tillstånd imposanta, begagnas till stall för kameler, då här packas upp och aflastas varor, komna ifrån och gående till Suez, samt till boningar för deras drifvare och dessas familjer, eller äro de utan all omvårdnad lemnade till sitt förfall. Men huru väldig är ej ännu denna grafstad, huru öfverträffar den ej vida den ömkliga karafeh, de brokigt utmålade kobbor och bönehus, som Kairos nuvarande eller senast hädangångna slägte uppfört åt sina helgon och vördade shekher på platsen Mugavirin! Det var hit jag redan de första dagarne af min vistelse i Kairo begaf mig, och denna grafstad har jag sedan alltid betraktat med stort nöje från höjderna häromkring; sedan har jag så ofta hört Européer tala om den och kalla den Kalifernas grafvar. Utkomne på den härinvid liggande ökneslätten, skilde jag mig från min följare. Han var en bland de Araber, som tala Turkiska och som jag alltid så mycket fruktar, emedan de alltid tala till mig på Turkiska, då de på min Arabiska igenkänna mig för en utlänning, och jag då ej kan svara dem tillbaka på Turkiska. Sedan jag gjort en liten tur, vände jag om på den väg han tagit, gerad till Babennasr. Här var folk på grafvarne till lika stort tal, som på andra begrafningsplatser och isynnerhet på sjelfva vägen, som går härigenom. På sidorna af den voro tält uppslagna till cafén, och i dem dansade khoval - för öfrigt de vanliga folkförlustelserna af kava, sångare &c. Trängseln var här så stor, att jag knappt kunde komma fram på min åsna. Jag lyckades dock slutligen tränga mig igenom folkmassan och kom hem en stund före middagen. Sedan jag hemma hvilat och ätit med shekh 'Ali, som varit ute hos sin hustru (hvilken åter jemte sin syster, liksom alla Kairos qvinnor, tillbragte största delen af dessa dagar i eller vid sina anförvanters grafvar), begaf jag mig åter ut en stund efter 'asr och gick till Köhler. Jag fann honom ej hemma, men blef dock sittande i hans rum med hans mor, att språka om hennes yngre, från Alexandria med den Ryska briggen afresta son, hon på Italienska och jag på Franska. Snart kom Köhler sjelf hem och ehuru han sade sig vara alldeles nedslagen och sorgsen öfver sin hunds i dag morgon timade död, tyckte jag honom dock vara vid särdeles godt humör. Snart kom ock hans Engelska språklärare Hamilton och jag lemnade dem snart. Härifrån gick jag till Azbukijeh, till den Engelska skolan för att fä mig en liten Engelsk bibel. De många portvaktare, som stodo här, frågade med folkets vanliga frågvishet hvad jag ville och hvem de skulle anmäla hos elkhavage elkebir. Då jag slutligen sade mig behöfva böcker, förde de mig till en mu'allim i skolan. Skolan var stor och vacker i Engelsk stil. Jag fick ej här hvad jag ville och blef slutligen uppförd till den stora herren Lieder. Jag talade till honom Tyska, emedan jag visste detta vara hans modersmål. Han tog mig äfven på mitt språk för en Tysk, tills jag på hans frågor upplyste honom om att jag var Finne. Talet föll på lärda ämnen in orientalibus, hvari han tycktes vara något hemma. Jag satt en lång stund hos honom och han förekom mig artig, dock tycktes det mig att äfven han, såsom jag någon gång förr märkt hos en reformert kyrkolärare, hade en stor portion affekterad och inöfvad enkelhet. Han förebrådde sin gode vän Fresnell, hvars fru lefver i hans hus, för det ringa han åstadkommit i sitt författarskap samt för hans Fransyska flygtighet och ostadighet att hasta från ett till annat; prisade deremot storligen Lane, och sade honom, hvilket jag redan länge förmodat, nu vara sysselsatt med utarbetandet af ett Arabiskt lexikon, hvars like ej skulle finnas i något språk, enligt Lieder. Han talade vidare om huru Petreiska halfön, oaktadt alla dess förtjenstfulla beskrifvare, ännu behöfde undersökas. Hvad som förundrade mig hos denne man, liksom hos andra Européer här, var att han ej talade bättre Arabiska, ehuru han länge varit här och äfven vinnlagt sig derom. Han gaf mig en liten Engelsk bibel, som jag önskade, och tog ingenting för den, emedan den var begagnad. Härifrån kom jag gerad hem och det var äfven tid dertill, ty det hade redan lidit närmare maghrib. Gjorde vid esha en liten spatsertur till Azbukijeh samt derifrån tillbaka genom Khamsavi och Nahhasin. Det var särdeles tyst och tomt på gatorna, blott i några få cafén syntes folk.

Okt. 16.

Gick ut några timmar före middagen och tog nu vägen upp åt citadellet. Bodarne, som i förgår alla, i går de flesta, varit stängda, voro nu till största delen åter öppnade och folket tycktes nu småningom komma tillbaka till sitt vanliga lif före ramadan. Uppkommen till citadellet kunde jag ej hålla mig från att åter gå in i den ståtliga moské, som bashan håller på att bygga, och fröjda mig såväl öfver den vackra alabastern, hvarmed väggarne och kupolerna beklädas, som öfver den präktiga utsigten. Jag dröjde dock ej länge förän jag gick tillbaka och vek in på sjelfva citadellgården, der en stor hop soldater vräkte sig längs väggarne, väntande order möjligen af bashan till en parad eller annat. Jag gick åter ner till Romeile, der gungor funnos (dock ej till så stort tal som i går vid Babennasr ), jemte andra förlustel ser och mycket folk var församladt. Jag gick häri genom utan att stanna, vek af inåt qvarteret och kom slutligen genom porten Gabr ettavil ut på Sejide Nefises begrafningsplats. Äfven här var mycket folk församladt, gungor och andra förlustelser funnos, sötsaker, matartiklar, småsaker och grannlåter voro utlaggda till salu, dock ej i så stor skala som vid Babennasr. Jag gick förbi grafvarne, i och invid hvilka qvinnor och karlar suto med kaffepannor och matkorgar, tillbaka till Romeile. Besåg bashans lilla menageri af några vargar och lejon samt en vildkatt och begaf mig i sakta mak tillbaka. I Ghorijeh såg jag huru en liten, kanske 15-årig, Arabpojke ovettades på en nosrani, som jag tror en Jude, för det han ridande en åsna i förbifarten hade stött Araben. Han gick på alldeles förfärligt med sitt ovett och hotade att reta upp el muslimin mot honom. Juden stod alldeles tyst, jag vet ej om af rädsla eller af förakt, och visade sig lugn, men det gjorde mig ondt att se honom, såsom jag å andra sidan ej kunde annat än skratta öfver Arabens dumma högmod och putslustiga grötmyndighet, ty han visste sig vara säker och ej behöfva frukta en Jude. De usla Araberna här taga sig ännu då och då en min af sin gamla myndighet, liksom den nya bandhunden, när han händelsevis slipper lös, kniper sig ett får tills han blir rätt qväst. Likväl äro de här qvästa, såväl af Turkar, som pä sätt och vis äfven af Frangerna. Vid Nahhasin stannade jag och såg på en Turkisk qvacksalvare, som satt på gatan med ett litet bord framför sig, fullt af små bleckdosor innehållande medicamenter. Han var omringad af ett stort antal patienter, isynnerhet qvinnor, som en efter annan bad honom titta sig i ögonen. Han tog mest af en större bleckdosa, som innehöll en halfflytande smörja, med sitt pekfinger och smorde dem in i ögonen; eller gaf han sitt medicament i en liten tom bleckdosa i pulver- eller annan form, som jag tyckte, åt dem han ansåg kunna betala litet bättre. För öfrigt tyckte jag han antog samma vigtiga min som våra Eskulapii söner, ty med en hastig blick på patienten låtsade han genast förstå sjukdomen. Jag tänkte på mig sjelf, att äfven jag kanske komme en gång att sitta så på gatan, utbjudande mitt qvacksalveri, och bemärkte nu på förhand huru ungefär en muslim qvacksalvare hade att bete sig. Jag kom hem ganska trött, och det granatäpple jemte dadlar, som jag åt vid min hemkomst med en liten bakelse, smakade mig särdeles väl.

Efter maghrib suto vi och språkade om skilsmessan mellan vänner, ty shekh 'Ali börjar nu misstänka att jag har någon resa i hågen, såsom ock fallet är. Vid esha gick jag ut och gjorde en tur omkring Azbukijeh -allén, som nu var belyst af den lilla månskifvan, särdeles klart och ljufligt.

Okt. 17.

Gick bittida ut på bestyr, först till en kaffasi för att beställa mig en kaffas till resan. När jag kom ut derifrån hakade Sejid Ali i mig och uppehöll mig på gatan med de vanliga komplimenterna samt berättelser om hans färd till Alexandria &c. Vidare gjorde jag en förfärligt lång vandring upp till Tailon, invid hvars moské man sade mig skulle finnas pistolbälten. Jag stannade här i en liten bod, satt länge språkande och ventilerande med 3 à 4 gubbar, utan att dock få hvad jag önskade. Detta var för öfrigt en nästan alldeles okänd trakt för mig, jag vet mig ej mer än en gång färdats här fram med åsna. Öfverallt såg man förstörda hus och ruiner, i bredd med de fula röd- och hvitrandiga Turkhusen, men i jemförelse med trakten af Sejide Zejneb färre hus af en äldre, ännu god smak. Med oförrättadt ärende kom jag härifrån gerad hem närmare middagen. Sedan jag språkat litet med shekh 'Ali, gick jag åter ut och lägrade mig i mitt gamla middagscafé hos Greken i Azbukijeh. Medan jag satt här, slog sig ned vid mig en Kopt, som kände mig från den dag jag var i Masr el 'atika, för att begära tillstånd att se Nilmätaren. Han satt länge språkande med mig och samtalet gällde först vetenskapens förfall i Kairo. Härmed mente han hufvudsakligen elilm elrohani, en slags trolldomsvetenskap, hvari han sade att ännu i hans ungdom en Maghrabi Hagi 'Omar här hade utmärkt sig. Han hade sjelf sett honom förvandla papper, som han hållit i sin egen hand, till silfver, jemte andra underliga saker. Det var, trodde han sig veta, med sådana konster som Kairos gamla herrskare bestridt sina kostnader och samlat sina skatter. Det var skada att sådana ej funnes nu och att ingen vinnlade sig om dessa vetenskaper. Hans far hade varit läkare och arbetat i kemin, detsamma var hans broder nu äfven; om han här skulle finna en sorts hvit antimon, så mente han sig kunna göra silfver och allehanda goda saker. De som nu visste hvar guld och silfver funnes i bergen, vore Frangerna, hvilka resa omkring och taga åt sig dessa ädla metaller, men lära ej andra hvar de finnas. Sålunda tyckas de kristna Kopterna här fullkomligen dela sina Arabiska landsbröders fördomar. Han var foröfrigt nu utan tjenst, sedan det behagat bashan att indraga hans och en annan hans kamrats göromål i divan, frågade mig derföre om jag visste någon, som kunde ha behof af och employera honom. Tiden hade härunder lidit öfver 'asr, jag steg upp och gick hem. Efter vårt _maghrib_mål gick shekh 'Ali och jag ut till hans svåger, Hagi Khalil, en gammal man, kanske omkring 70 år, som sett Fransmännens tid här och hade mycket att berätta derom, äfvensom om andra små politiska förhållanden, t.ex. Grekernas krig mot Turkarne. Han instämde med så många andra här i stora loford öfver Fransosernas välde, öfver deras rättvisa, samt den jemlikhet, de iakttagit mellan muslim och kristen. Härigenom leddes samtalet på Frangerna i allmänhet och båda instämde i stora loford öfver dessa, ehuru då och då ett glåpord undföll dem. Vore någonstädes ett Frangiskt välde i den muslimitiska verlden välkommet, så vore det isynnerhet här i Kairo. Härunder försummade ej shekh 'Ali att på mellanstunderna berömma mig för gubben, att tala om min karaktär m.m. Det är i allmänhet mycket brukligt här, såsom jag ofta haft tillfälle att erfara; men det är ett högst förargeligt och generande mode. Vi drucko dugtigt kaffe, mer än jag egentligen förmådde och rökte likaså dervid; men för öfrigt fann jag mig högst trefligt.

Okt. 18.

Gick ut på förmiddagen och gjorde en vandring genom Sok esselah, der, hvad jag ej förut vetat, hölls en stor sok elgum'a. Här var mycket folk som handlade, bland andra äfven mycket Beduiner, livilkas språk, utseende och hela beteende är helt annat än Kairo-boernas. Jag råkade här ut för en gubbe, som hade ett dåligt och fult skrifvet nytt manuscript, Sejid elbedawis lefvernesbeskrifning. Jag kunde dock ej hålla mig från att taga det, ehuru det ej behagade mig och äfven var något dyrt. Jag vandrade här temmeligen länge omkring under sultan Hassans moské, längs hvars vägg en stor hop Tatariska Bokhara -boer hade bredt ut sina småsaker till salu. Jag tyckte mig bland dem igenkänna några från Sejid, men min Moskovitiska _Bokhara-_bo, som jag handlade thé af der, fann jag ej. Härifrån gick jag åter ner till Surugijeh och stannade i en liten sadelmakarebod, för att beställa mig ett pistolbälte. Det dröjde mycket länge förän jag kunde förklara allt för mannen, huru jag ville ha det, ty vi resonnerade närmare en timma. Som han såg det nyssköpta manuscriptet i min barm, tog han mig för en af ahl elkoran, som han sjelf sade, och lofvade derföre göra bältet för hälften billigare än åt någon annan. Sedan vi slutligen kommit öfverens om priset och arbetet, gick jag och gjorde vandringar i Davadijeh samt andra deromkring belägna trakter, för att få tiden för fredagsbönen till slut. Härunder stannade jag framför 2 små pojkar som slogdes. Omkring dem suto 6 à 8 andra, mest mindre pojkar, bland dem dock en större, som 4 eller 5 gånger steg upp och skilde de kämpande åt med en palmkäpp, med hvilken han slog dem verkligen hårda slag. Men det halp ej, så snart han lemnade dem, voro de åter hår ihop. De voro förfärligt argsinta, såsom jag ofta förut haft tillfälle att se bland barnen här, refvo och ryckte hvarandra så att fradgan stod dem i munnen. Sedan gick jag vidare och träffade ihop med Amin Agha, som uppehöll mig länge på gatan med prat. Till min stora förundran frågade han mig om jag ej plägade gå i moskén för att göra bön, och då jag bejakade det, fann han intet anstötligt deri, utan filosoferade länge och väl om att Herren var en, samt att vi alla gerna kunde gå i hvarandras helgedomar och dyrka honom. Han visade i allmänhet, ehuru sträng muslim, en tolerans och ett fritänkeri, som jag ännu ej funnit hos någon.

Okt.19.