Gick bittida ut om morgonen för att, liksom hela det öfriga Kairo, se på processionerna med Kisveh och Mahmil, som i dag fördes ner ifrån citadellet till Hassanein. Öfverallt der jag gick fram voro stora skaror af gapande folk, dels spatserande, dels sittande i bekantas bodar och cafén, eller äfven på sjelfva gatan. Trapporna till de moskéer, som lågo i vägen, voro fullsatta med qvinnor, äfvenså till stor del taken. Jag fick länge spatsera omkring och vänta förän sjelfva processionen kom. Härunder roade mig storligen en skara små gossar, som gingo omkring för att uppspana kristna, ansätta dem och fordra pengar. Jag såg huru de attaquerade en Jude, som de fingo tag på inne i ett qvarter. Anföraren för hopen ropade sina följare tillsammans med: ja olad elhareh ja gid'ar nosrani fi horetna. Härvid lupo de tillsammans och ansatte den svartturbanade mannen, som tog sin tillflykt i ett magasin, hvars ägare, jemte några andra bredvid belägna bodars ägare, drefvo bort pojkarne med käppar. Jag såg äfven några Franger, som gingo här fram, men de fingo gå i fred, så mycket jag kunde märka. En Frang är här dock helt annat än en nosrani, man tyckes till och med ej vilja ge honom detta namn. Detta ger man vanligen blott åt här boende Greker och Armenier, klädda i orientalisk kostym. Slutligen, sedan jag spatserat upp och ned kanske 2 timmar, började sjelfva processionen, föregången af 2 halfnakna, blott med korta, alldeles nedsmorda kortbyxor skylda män, bruna och, som jag tyckte, med olja smorda på sina kroppar. De stannade då och då framfor någon bod och, tror jag, utöste ovett mot hvarandra för 5 fadda. Jemte dem följde den vanliga skaran af tjufpojkar. Få något afstånd efter dem följde militär, föregången och förespelad af trummor och filipipare, med hvilka äfven följde en tambourmajor, ganska prydligt svängande sin staf. Efter dem musikkorpsen, bestående blott af horn, mest bashorn, en oändlig mängd klarinetter och med bjellror fullsatta skrammel-halfmånar. De voro nu tysta för filipiparne och trummorna, som allena spelte marschen. Härefter följde soldaterne, nodsam, till stor mängd. Efter dem kom sjelfva Kisveh, hoplaggd i sex stora packor, hvarje packa på sin åsna. Öken voro af sämsta slag och ej på minsta vis utstyrda, packorna åter lågo på en brädskifva på åsneryggen. Äfven karlarne, som ledde åsnorna och höllo i packorna, voro af sämsta och ruskigaste slag. Efter dessa packor af svart dyrbart sidentyg, utbroderadt som det tycktes med språk ur Koran (hvilka dock nu, såsom vid hoppackningen vända inåt, ej voro synliga), kom sjelfva panelningen, antingen vid golfvet eller taket af Ka'abeh, bestående af långa stycken af samma tyg, rikt utbroderade med Koranspråk i guld, t.ex.: la illaha illallah &c. Dessa stycken voro uppburna på stänger, laggda i halfbågform, hvardera ändan på sin åsna. Härefter kom nu sjelfva Ka'abe kupolbetäckning, i kupolform uppburen på en dertill gjord ställning, öfverträffande de föregående styckena i prakt och vackert arbete. Den var särdeles rikt utbroderad i guld, i röda och gröna färger. Arbetet var verkligen utmärkt och det vackraste jag sett af det slaget. Härefter kommo nu shekher, som i sin klädsel voro ganska enkla, på intet sätt utmärkta, utan fastmer af det sämre slaget. De ropade, hufvudsakligen den ena, oupphörligt sallo 'ala nnebi ja ommat annebi, jemte andra loford och välsignelser öfver profeten. Allt som dessa särskilda stycken avancerade framåt, skockade sig folket deromkring för att beröra dem med handen och sedan med den bestryka ansigtet. Härvid frågade de föga efter de ofta dugtiga slag de fingo af soldaterna, som gingo omkring dem, för att skydda de kostbara och heliga styckena för folkets klåfingrighet, kanske äfven smutsiga finger. De togo gerna utan knot emot slagen, för att få beröra helst yttersta randen af tygen. Framför de första packorna af hisveh red en officersperson och efter det sista stycket 8 à 10, alla klädda i sina guldbroderade röda tröjor. Härefter var ett stort mellanrum, först efter kanske 5 minuter kom en hög trädställning, ungefår trekantig, gående på 2 medar samt hel och hållen behängd med en grön sidengardin. Högst uppe på denna ställning, liksom på ett takröste, stod en man, som hann upp till andra och tredje våningarne af husen. Rundtomkring, isynnerhet på ena sidan der gardinen var uppslagen, stod mycket folk på trädspirorna, som gingo parallela med medarne, äfvensom på sjelfva medarne. Denna gardin, liksom alla andra heliga stycken hvilka följde med i processionen, berördes flitigt ej allenast af det på gatan stående folket, utan äfven af folk, isynnerhet qvinnor, som var hoppackadt i fönstren och på taken; dels med sina händer, dels med shawlar berörde folket dem, isynnerhet det stycke, till hvilket man lättast räckte i anseende till dess höjd. Hela denna ställning, som var en särdeles stor koloss och hvars mening jag hvarken sjelf förstod eller sedermera genom efterfrågningar kunde få reda på, drogs af de pojkar, som så modigt i dag snokat efter kristna i qvarteren. Det var nu en alldeles förfärlig hop af dessa pojkar, som satte denna koloss i rörelse, under förfärligt skrik och hojtande. Det behöfdes ock verkeligen denna mängd, såväl för den tunga kolossen sjelf, som för det stora antal på den stående menniskor. Efter denna ställning kommo långa rader af allehanda dervisher, samt sig så kallande avlija, fromma och religiösa män, hvilka sjöngo oupphörligt: la illaha illallah, eller andra språk ur deras religion. Deremellan såg man besynnerliga figurer, utspökade på mångahanda sätt, med turbaner vridna på ett eget vis, samt med andra underligheter och bjertheter i sin klädsel. Det tyckes alltid höra något maskradaktigt till de heliga processionerna här. Slutligen kom härefter den helige Mahmil, en bild af den taktravan eller täckta bärstol, i hvilken fordomdags sultanen eller sultaninnan plägade åtfölja vallfärdartåget till Mekka. Nu går den tom dit på en kamelrygg. Kamelen som bar den var ett vackert, utvaldt ök, grannt utsiradt med bjellror och andra grannlåter. Så voro äfven de kameler, som omedelbarligen följde härefter, och bland hvilka den första bar shekh El gamal, den underliga, halfnakne _maghrabi_guhhen som oupphörligen nu, såvälsom under hela taget till Mekka, runkade sitt hufvud i afmätt takt. Efter honom en annan man, som jag tyckte en Turk, äfven till kamel och runkande sitt hufvud, men tydligen ännu en nybörjare i konsten och en klåpare. Efter dem kommo 4 à 6 kameler, som buro musiken och musikanterna, stora tympaner och de skrikande bokk. Härmed var nu det egentliga tåget slut, såsom jag vill minnas. De tågade alla i långsam marsch till Hassanein, dit äfven jag begaf mig på en omväg. Jag gick dock ej in, i anseende till den stora trängsein, utan begaf mig till Jusuf, åt hvilken jag åter gaf en guinéa för hans resa till Damjat. Här träffade jag en bland de slynglar, som bashan skickat till Europa för att bildas, denne till mekanikus, och som kommit tillbaka halfbildade samt tusendefalt värre än de gått. Denne hade hufvudsakligen vistats i Wien och talade Tyska, ehuru han under sin 8-åriga vistelse der ej kunnat afslipa de barska Arabiska strupljuden. Talet föll på Mahmil -processionen i dag och det var ej utan stor harm jag hörde honom fördömma och håna dessa hans religions bruk, samt kalla dem dumt tyg. Josefs mor och styffar, båda Tyskar, frågade om ett och annat dithörande, men han kunde ej förklara dess betydelse. Då gjorde jag det samt började med skonsamhet och försonande tala om islams ceremonier; nu måste, åtminstone för skammens skull, Hassan börja hålla med mig. Jag kom hem särdeles trött efter mina långa vandringar i dag och blef derföre hemma ända till maghrib.
Okt. 20.
I dag började vi åter vår Alfijeh efter flera dagars lättja. Jag blef hemma den öfriga dagen för att vänta min lille Mohammad effendi, min gamle skriflärare, som jag i går träffade vid Mahmil -proccssionen och som då lofvade komma till mig vid middagstiden. Jag väntade ända till en timma före 'asr, men förgäfves. Vid denna tid kom shekh 'Ali hem från Bolak, dit han varit för att köpa hvete. Han mådde illa och under det vi suto här fick han ett anfall af frossa. Ehuru han frös och darrade i hela sin kropp, kunde han dock ej underlåta att göra sin middagsbön. Han skälfde derunder i hela sin kropp och skägget skakade dugtigt, hvilket såg högst roligt ut. Denna sjukdom ansåg han som förklaring på en dröm, den han haft i natt. Jag gick nu ut och begaf mig till Surugijeh, för att se huru långt mannen var kommen med mitt pistolbälte. Han hade det ock under arbete, men jag kom just i lagom tid för att ännu Förklara för honom huru jag ville ha det. Ty oaktadt jag härom dagen närmare en timmas tid stått och ventilerat med honom, samt gifvit honom ritning på huru jag ville ha det, hade han ej förstått mig. Jag förklarade mig nu ytterligare kanske en halftimme för mannen, som just höll på med arbetet. Han var begripligare och tycktes fatta min mening. Härefter gick jag till kansliet, men fann Köhler upptagen af göromål. Satt derefter en stund i Grekcafét i Azbukijeh och kom hem någon timma före maghrib.
Okt. 21.
Var två gånger upp till sadelmakaren i Surugijeh och krånglade med honom om mitt pistolbälte; ehuru jag förklarade och ritade för honom samt han sade sig förstå och lofvade göra efter min önskan, så hade han, när jag efter asr kom dit andra gången, dock gjort efter sitt eget hufvud. Men det är svårt, nästan omöjligt, att få folket här till att gå in på något nytt; såsom far och farfar gjort, så måste ock sonson göra. Gick sedan ner till kansliet och satt en stund hos Köhler. Han berättade en underlig historia, som passerat med en på landet boende Fransos. Denne hade nemligen kommit i träta med byns chef, som beskyllde honom för att gömma rymmare i sitt hus, samt fordrade att få komma in och söka. Fransosen pockade på sin rätt såsom Frang, att släppa ingen in i sitt hus mot sin vilja. Efter något krångel skickade chefen sina män dit, tog Fransosen, bastonnerade honom under fotbladen och genomsökte hans hus, utan att finna någon. Denne Fransos hade förut varit i pashans tjenst och sålunda redan förlorat sitt skydd såsom Fransk undersåte, lefde nu på landet, plöjde och sådde jorden i Arabisk drägt, såsom en Fellah. Det oaktadt kom Franska konsuln direkte hit från Alexandria för denna sak och fordrade upprättelse af pashan. Sedan konsuln 3 gånger på en dag varit uppe hos honom i citadellet, måste pashan slutligen beqväma sig att gå in på följande vilkor: han skulle ur landet exilera bychefen och dennes män samt betala 30,000 piaster, hvilket sistnämnda isynnerhet skall hafva kostat på honom, och som han troligen ej beviljat åt någon annan än Franska eller Engelska konsulen. Jag talade här med Amin Agha, att han skulle underrätta sig om kameler och karavan till Sinai. Efter maghrib gick jag åter ut och gjorde en spatsertur i det härligaste, ljufvaste månsken.
Okt. 22.
Gick om morgonen ut till kansliet, för att råka Amin Agha och höra hvad han uträttat i Grekiska klostret. Jag träffade hvarken honom eller någon annan der, ty de hade alla begifvit sig ner till Bolak for att taga emot generalkonsuln Fock, som anländt hit i dag. Jag gick då och satte mig i Azbukijeh för att få tiden till slut. När jag kom tillbaka, fann jag både Amin Agha och Köhler. Den förre hade varit dit jag bett honom gå och bad mig komma tillbaka vid 'asr, då vi båda skulle bege oss till klostret för att tala med vekilen och gammalen. Då jag gick ut derifrån träffade jag Wrede, som sade att Prunner ville tala med mig. Framkommen till Prunner sade han mig att doktor Schlederhaus nu var här och jemte den Österrikiska målaren färdig att inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten, samt att de önskade få mig med sig. Den gamla lusten att komma dit upp rörde sig åter i mig och jag lofvade lemna honom svar i afton, ehuru jag redan nu inom mig sjelf var besluten att resa med dem. Jag gick snart bort samt sprang omkring i Muski, villrådig och upprörd i mitt inre af obeslutsamhet. Slutligen gick jag hem, satt en stund och lugnade mig. Närmare 'asr gick jag till sadelmakaren i Surugijeh. Jag fann honom sysselsatt med att omsider sluta arbetet på mitt pistolbälte. Han bad mig vänta tills det skulle bli färdigt. Jag satte mig i ett närbeläget café och sedan jag der tillbragt omkring en timma, satt jag ännu i hans bod kanske en timma, föran jag slutligen fick mitt bälte, som, med allt det krångel jag haft, ändå blifvit något helt annat än jag velat. Men hvad skall man göra? man måste i sådana saker foga sig efter de oförståndiges och envises hufvuden. Vid esha gick jag till Prunner, hvarest samlades ett stort sällskap Italienare och Tyskar, bland de sednare äfven den Wienska målaren, men icke Schlederhaus. Jag satt der någon timma och gick så hem.
Okt. 23.
Gick till kansliet, lemnade der i min sahhara åtskilliga böcker och tog derifrån andra småsaker. Såg åter ett slagsmål; jag tror man hade fått tag i en tjuf och höll nästan på att slå ihjäl honom, Men en stor skara qvinnor kommo emellan och skilde litet åt de kämpande, så att tjufven slapp att rymma. Satt härefter en stund i Grekcafét, och gjorde några små uppköp för min resa till öfra Egypten. Om aftonen gick jag åter ut och gjorde en liten spatsertur i månskenet. I dag och dagarne förut var här ett stort antal resande Engelsmän, som äro färdiga att afgå till Indien.
Okt. 24.