Dec. 10.

Ifrån ankarplatsen under några gårdar satte vi öfver till andra stranden, der grottor och hålor finnas i det väldiga berget. Vi stego först med klifvande upp i en bland dessa grottor, men der var ingenting att se, utom några otydliga spår efter hieroglyfer i väggarne. De öfriga hålorna lågo så högt uppe i berget, att vi måste begagna rep för att komma dit; Ali klef först upp och fastgjorde ändan af ett tåg uppe i grottan, hvarefter vi klefvo upp längs tåget och kommo in i den ena af två vid hvarandra liggande grottor. Den var ungefär 6 steg lång, 4 bred, och så hög att jag nådde taket med min utsträckta hand. I fonden af den suto tre gudagestalter, som voro stympade och särdeles illa konserverade. På väggarne syntes figurer och hieroglyfer, i livilka färgerna ännu syntes temmeligeu väl; äfven målningen i plafonden var väl synlig och bestod af små åttkantiga gula rutor. Den närbelägna grottan var ungefär lika stor, med 4 illa tilltygade sittande figurer, samt mer eller mindre synliga hieroglyfer på väggarne. Vägen hit var svår och besvärlig, men jag kom dock lyckligen dit öfver. Flera andra grottor syntes, men vi hade nog af dessa två, och då Sattler fann sig ingenting hafva att teckna här, stego vi om bord. På detta höga bergs topp syntes ett särdeles vidsträckt, förfallet kasteli, som upptager större delen af bergsplatån; i murarne synas några vackert huggna stenar, men mest bestå de af lösa stenskifvor, tagna nr berget och staplade på hvarandra.

Roade mig på eftermiddagen med att se på sjömännen Girgavi och Abdallah. Sjömännen hade dessa dagar roat sig med att spela udda och jemnt på dadlar. Redan i går hade Abdallah retats med den trygge, trumpne men karaktersfaste Girgavi, som tycktes hafva beslutit att ej spela; slutligen hade denne retad lofvat spela, men på större summor af dadlar, och sålunda i går vunnit särdeles mycket af Abdallah, men gifvit det tillbaka. Då den sednare i dag åter retades, gjorde båda ed på att ej gifva eller taga tillbaka hvad som vanns i spelet. Girgavi vann oupphörligt 30 à 40 toror i gången, så att Abdallahs hela förråd nästan blef slut, och ändteligen vann han 73 toror på en gång. Girgavi sjelf och de kringstående sjömännen tyckte det vara för hårdt, hvarföre dessa 73 efterskänktes genast; den öfriga vinsten kunde för bådas aflagda ed ej gifvas tillbaka, utan Girgavi föreslog att i dess ställe 20 fadda skulle återgifvas, men de öfriga 20 fadda falla Abdallah till last såsom lärpenningar i spel. Jag hade nöje af att betrakta såväl minerna, som känslorna hos de spelande och kringstående, alla ifrande för att spelet skulle gå rätt. Omkring 'asr hunno vi till Deir, der vi skulle proviantera, men fingo ingenting. Staden är en bland de största i Nubien, jemförelsevis stor och vacker. Nu låg Mudiren från Esne här vid sin återkomst från Vadi Halfa, med ett följe af 3 à 4 barker. Vi lade dock snart ut och kommo en timme före solnedgången fram till Amada, utgörande intet annat än en stor ökenslätt med ett till hälften i sanden begrafvet gammalt tempel. Sattler begynte genast afteckna det, doktorn och jag gingo in samt sågo oss omkring. Det bestod som vanligt af tre rum, först en större sal med pelare, sedan ett på bredden aflångt rum, innerst det allraheligaste, som dock här hade en annan form än vanligt, var nemligen större och med betydliga sidorum. Alla väggar voro fulla med hieroglyfer, i hvilka färgerna syntes tydligare än vanligt. I stora salen funnos isynnerhet mycket scarabéer afbildade. I de andra föreställde taflorna isynnerhet huru kungen frambär offer, bestående af allehanda frukter, elfenben m.m. åt gudar med örnnäsor, samt huru gudarne öfverlemnade åt kungen maktens insignier. I sednare tider tyckas Grekiska kristna hafva användt detta gamla hedniska tempel till kyrka och på den stora salens tak byggt en kupol af obrändt, grått tegel, som ännu står; på de stora rectangelformiga block af sandsten, som bildade taket, syntes också några Grekiska namn. Solen hade just gått ner, då Sattler blef färdig. Vi hade ännu tid att betrakta den underbara utsigten öfver den tröstlösa öknen, dess af solens sista strålar rosenfärgade aflägsna gränsberg, och de i mörkt violett spelande höga topparne på andra sidan om floden, bakom hvilka den sjunkande solen gömde sig. Himlen var lätt betäckt af ulltappar liknande moln, hvilkas rand af de sista solstrålarne färgades i underliga nyanceringar. Sedan vi kommit om bord lades genast ut, men vi hade ej hunnit långt föran vi körde fast i gyttjan; det kostade nära 2 timmars arbete innan barken åter kom loss. Under hela denna tid voro sjömännen nästan oupphörligt alldeles nakna i det kalla vattnet och den kyliga nordanvinden; der rådde ingen ordning i arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Då de kommit upp ur vattnet, gjorde de eld i sin lilla spis, satte sig nakna omkring den att värma sig, och stego långsamt öfver lågan.

Dec. 11.

Hunno bittida fram till Korusko, der vi åter gingo upp. Här lågo stora packor handelsvaror, en del tillhörande Ibrahim Basha, en del Frangiska handelsmän; de hade legat här redan 2 1/2 månad, utan att man kunnat få lega erforderligt antal kameler för transporten till Kharton. Grekerna, som förde Frangiska varor, hade derföre beslutit sig till att köpa kameler för egna penningar, och voro nu färdiga att afgå efter några dagar. Härifrån till Kharton ansågs vara 15 à 18 dagars väg; deraf räknade man till Abo Mohammad en 8 dagars resa genom öknen, på hvilken endast en brunn stod att anträffa fyra dagar härifrån. De hade med sig två slafvinnor, en Habesh och en Negrinna; Negerslafvinnan lekte med en af Grekerna och gaf honom på lek rätt dugtiga slag med knytnäfven samt vexlade med honom rätt plumpa ord. På stranden talade jag länge med en Maghrabi Bedavi, som var en bland de ståtligaste och vackraste karlar jag sett; hans inre tycktes äfven vara lika nobelt som hans yttre. Vi hade dröjt här ungefär 2 timmar när vi lade ut, gingo resten af dagen med tidtals temmeligen stark motvind, samt kommo en stund före solnedgången fram till Sebu. Så kallas det vanligen, i stället för (såsom jag tror) Subu d.v.s. lejon, emedan en liten allé eller rad af ungefär 9 sfinxer på hvardera sidan går till det lilla tempel, som ännu står qvar från forn-Egyptiska tider, ehuru såväl de som byggnaden till största delen ligga begrafna under sanden. Vi gingo ungefär 5 minuters väg från stranden upp till monumentet och betraktade det. Framför _sfinx-_raden stod på hvardera sidan ganska stora statyer, ehuru inga kolosser, i en ganska hurtig ställning; den ena med högra, den andra med venstra benet framsträckt, liksom till gång. Invid dem stodo de första sfinxerna, men dessa voro också de enda, som syntes öfver sanden. Såväl statyerna, som sfinxerna voro något skadade; af 2 eller 3 bland de öfriga sfinxerna syntes blott en del af deras förstörda hufvuden. På baksidan af statyerna, hvilka hvar för sig bestodo af ett enda stenblock, stodo på en slät skifva hieroglyfer inristade. Sfinx-raden ledde till en stor dörröppning i en väldig pylon, hvilken var ganska väl bibehållen, så när som på några nedfallna stycken af cornichen. Derifrån inträdde man i en stor, öppen, taklös sal, med en rad pelare på ömse sidor, hvilka dock ej gingo i rät linie med dörröppningen, utan stodo längre inåt närmare väggarne; de tycktes hafva varit statyer, men nu syntes ej annat än kapitälerna, visande förstörda hufvuden, ty för öfrigt voro de betäckta med sand. Ingången till det inre af templet var alldeles tillstängd af en stor sandhög, så att vi måste afstå från inträdandet; jag har anledning tro, att folket sjelfmant vräkt sanden dit, för att sedan af resande få betalt för dess uppgräfvande. Män kommo äfven till oss och erbjödo sig dertill, men vi afböjde det. Här var öfverhufvud föga att se, utan vi blefvo snart färdiga att återvända. När vi kommit om bord, satte vi öfver till andra stranden under en stor by, i hopp att der få mjölk eller annan provision. Jag träffade der några karlar, som suto framför en liten eld af _durra-_halm och värmde sig; bland dem var en äldre godhjertad man, som sade sig och folket i allmänhet på orten ända ifrån Korusko icke vara Barabra, utan äkta Araber, icke ens förstå Barbar eller Rutani -språket. Samtalet gällde för öfrigt bashan, att han fordrade för stor skatt af folket, men att under hans regering rådde lugn och säkerhet i landet. Likt så många andra af folket här, begärde han af mig snus att sätta i munnen, hvilket bruk här tyckes vara lika vanligt som i Sverige.

Dec. 12.

Foro bittida om morgonen åter till andra stranden, och Sattler begynte genast afteckna templet. Jag gick litet omkring och betraktade det, men fann lika litet nu som i går något för mig intressant, utan föredrog att gå ner till de små kojorna nära stranden. De bebos af några få invånare, hvilka på den smala odlingsbara jordsträckan närmast floden odla litet durra och hafre. Jag språkade der med några gamla trefliga gubbar, som äfven berättade för mig att de voro ursprungligen rena Araber, ty deras förfäder af Arab-stammen Aleigat hade bott i trakten af Suez, derifrån nedkommit och bosatt sig här. De förstodo icke Rutani språket, utan deras modersmål var Arabiskan; dock tyckte jag mig höra liten Rutanisk nyancering och accent i vissa ord och talesätt. De berättade vidare att på flodens östra strand funnos blott Beduin-Araber, som nära sig med blott mjölk och kött, hafva stor rikedom på kameler och får (hvarje man 100 eller flere af de förra), samt äga dessa kameler från verldens början såsom rizk af Herren. Här på vestra stranden, ungefär en eller två timmars väg inåt bergen, skulle finnas en Birbe d.v.s. ruin af ett gammalt Egyptiskt tempel, hvarföre de erbjödo sig att föra oss dit. Deras qvinnor gingo fritt omkring obeslöjade; en gammal gumma begärde af mig snus att sätta i munnen, men fann det dock för bittert, så att hon åter spottade ut det. Små gossar, till en del ganska vackra och utan Berberi-karakter, stodo omkring oss; somliga af dem spatserade alldeles oblygt omkring splitter nakna, utan att det minsta generas af sin nakenhet. Emellertid hade Sattler kl. 9 vid pass blifvit färdig, vi gingo om bord samt fördes af strömmen och årorna så, att vi en timme före maghrib kommo fram till Offedina eller berget Muharräkah. Der gingo vi upp och betraktade ruinerna af ett litet gammalt tempel, som dock är ett ibland de obetydligaste gamla monumenter här; af det finnes föga qvar, mera än 14 stående pelare och några i dem huggna bilder, bland hvilka en från kristna tiden: jungfru Maria med en gosse-bild stående framför sig. Sattler aftecknade det på den timme vi ännu hade qvar af dagen; jag roade mig under tiden med den stora hop Barabra och deras små gossar, som till stor mängd samlat sig omkring oss samt bjödo ut glas, stenbitar och annat lappri, det de gåfvo ut för antiqviteter. Bland andra bjöd en man åt mig för drickspenning en liten omogen battikha; emedan jag visste huru vederstyggligt bäsk den var, erbjöd jag honom 5 fadda om han åte den. Det gjorde han också, men med svåra grimaser. Gossarne voro i allmänhet vackra i sitt svarta skinn och ganska trefliga, vida skilda från de gemena Arab-pojkarne i Theben. Medan vi voro här, hade nästan hela byns folk samlat sig ner till barken samt bjudit ut höns, dufvor och annan provision, men isynnerhet henna, som tyckes odlas mycket här och kanske gifvit byn namnet Hennah, På stranden handlades ifrigt och med stort skrik, samt var i allmänhet högst lifligt. Bland qvinnorna såg jag åtskilliga ganska vackra, isynnerhet en liten 12-årig flicka, som var särdeles skygg. Aftonen var oändligen mild och ljuf, varmare än hos oss den vackraste sommarafton. Vi lade ut genast efter solens nedgång och öfver vårt folk kom liksom en berserksgång, de rodde, sjöngo, skreko och väsnade förfärligt, samt glömde icke att i sin sång inblanda tiggeri om bakhshish m.m. Inom några timmar hunno vi fram till Dakkeh och lade oss der för natten. Ofvanför stranden låg en stor, gränslös öken, som gaf en vidsträckt synkrets; på den klara himmelen tindrade stjernorna med ett särdeles blinkande och glänsande sken. Jag satt länge i sanden och språkade med den barnslige Ismain, som kommit upp till mig.

Dec. 13.

Gingo upp till det här i Dakkeh befintliga gamla templet, och de usla, gråa Barabra-kojörna derinvid. Templet ligger blott ett litet stycke uppåt från stranden, är i allmänhet särdeles vackert, bland de vackraste jag sett, och väl konserveradt. Den stora, väldiga pylonen står qvar nästan alldeles oskadad, vettande mot norr åt en gränslös, slät öken. Till sjelfva porten tyckes en gjord väg hafva ledt på en liten sträcka. Genom pylonen kom man in på en gård, som tycktes hafva varit belaggd med väldiga stenskifvor; från pylonens ändar syntes spår efter en mur, som gått derifrån i rät linie och omslutit hela byggnaden. Framför mig stod väggen af den inre tempelbyggnaden, åter i form af en pylon, med pelare på hvardera sidan om dörröppningen, slutande sig i lotuskapitäler, särdeles vackra, men något skadade. Ofvanför dörren syntes, som vanligt, det bevingade klotet, omslingradt af smidiga, små ormar, fordom måladt, men nu syntes föga af målningen. Derigenom trädde man in i det första stora tempelrummet, hvars motvägg åter var i pylon -form med det flygande klotet och äspingarne; här voro väggarne rikt utsirade med allehanda djurhufvade gudabilder, samt framför dem konungafigurer, erbjudande offer. Detta rum hade tydligen blifvit användt till kyrka af de första Grekiska kristna, ty deras klumpiga helgonfigurer syntes ännu öfverallt i taket och högst uppe på väggarne. Hieroglyferna voro särdeles vackra och fint utarbetade, sjelfva sandstenen var finkornigare än t.ex. den i Abu-Zembel. Från detta stora rum kom man in i det vanliga aflånga rummet, hvars båda väggar hade en öppning; den till venster ledde till en begrafningskammare, inuti hvilken var liksom en graf, numera fylld samt tillstoppad med stenar och grus. Ofvanför denna graföppning i väggen funnos inhuggna flere utmärkt väl utarbetade lejonbilder och gudafigurer. Arbetet var utomordentligt fint gjordt och val konserveradt, blott betäckt med stoft och smutsigt damm. Öppningen i den andra väggen ledde till ett litet rum emellan de begge murarne. De öfriga väggarne hade båda pylon -form, rikligt prydda med figurer och hieroglyfer. Härifrån kom man till det innersta heliga kabinettet, som här var jemförelsevis ganska stort, lägre än det första rummet, täckt med tjocka väldiga stenskifvor, bland hvilka jag mätte ens längd och fick den till 16 1/3 fot, bredden till 4 fot. Det innersta kabinettets väggar voro fullritade med hieroglyfer och andra figurer, samt hade varit särdeles grannt och prydligt, men nu var alltsammans öfverdraget med svart, kanske en följd af rök. Innanför detta fanns åter ett större rum, som synbarligen blifvit sednare tillbygdt, ty dess sten var af litet annat slag och utarbetningen af figurerna på de tre nya väggarne något olika dem på helgedoms-kabinettets utanvägg. Dessa sednare äro nemligen djupt inskuren relief, då deremot de förra äro ren relief, utan att vara insänkta i stenen. Alla voro dock fint, vackert arbete och särdeles väl bibehållna, ehuru de troligen aldrig varit målade. Nedtill var väggranden rundtomkring prydd med en rad figurer, som alltid återkommo lika: menniskofigurer framför en figur, föreställande något träd (som jag tyckte) och under dem små ox-figurer; äfven syntes ett stort sykomore-träd och derbredvid en hund eller apa; ofvanföre stodo figurer af män, troligen kungar, offrande åt gudar eller af dem emottagande konunga-insignier. Här och der på ömse sidor om dörröppningen i pylon -vaggarne syntes i stenen ritade långa stafvar, omslingrade af en orm, som öfverst reste upp sitt hufvud. För öfrigt blifva figurerna enformiga, oupphörligen återkomma de samma. Utanfore syntes spår af åtskilliga murar, som tycktes hafva omslutit hvarandra; men jag kunde ej förstå deras ändamål eller huru de gått. Här och der syntes äfven stycken af granitblock, i det yttersta bakrummet ett ganska stort spräckligt granitstycke. Från mellanrummet ledde en trappa emellan väggarne upp till taket, dock icke vindeltrappa, sådan den i Offedina var och här är den enda i sitt slag. Trappan i Dakkeh var till en del sönderfallen, men man kom dock ganska väl uppför den till det släta taket, som bestod af väldiga stenskivor, der det ej var sönderfallet. Jag steg upp på den stora pylonen och hade der utsigt öfver den gränslösa öknen, en oöfverskådlig sandslätt, blott sällan afbruten af små berg; äfven på andra sidan om floden var blott en gränslös öken. Med särdeles nöje betraktade jag detta tempel; ehuru troligen ett ibland de nyare Egyptiska templen (kanske från samma tid som templet i Philae ), fann jag det särdeles vackert och smakfullt, såväl i anseende till arkitektur som sculptur. Sedan Sattler i god tid blifvit färdig, begåfvo vi oss å väg och hunno straxt på eftermiddagen fram till Kirshe. Der gingo vi genast upp till det stora bergstemplet eller speos, som är inhugget i sandstensberget. Framför detsamma syntes fordom hafva stått en försal af pelare, utgörande konungafigurer i koloss-form; men denna var nu till det mesta förstörd, de få qvarstående pelarena voro stympade, bland annat låg ett stort vackert hufvud nedramladt. Genom pylonen i bergväggen kom man in i den första stora salen; parallelt med långväggarne och i rät linie med dörren stodo på hvardera sidan 3 kolossala kungafigurer, med armarne korslaggda öfver bröstet, och emellan hvar och en af dem syntes på långväggarne 3 figurer, stående i nischer, litet kupformigt huggna i bergväggen. Dessa nischer äro således 4 i hvardera väggen, hvar och en med sina 3 figurer. Från den stora salen kommer man, som vanligt, i ett aflångt rum, och vidare i det allraheligaste; der sitta på ett säte midtemot dörren 4 bildstoder, med fötterna stödda mot ett annat säte. Från mellanrummet ingå långsträckta rum i berget. På pelare och väggar synas figurer till stort tal, men allt är sa svartnadt och smutsadt, att man föga kan urskilja dem. Vi hade fått med oss en stor hop af den lilla byns Barabra, som tände upp eldar af gammalt dadelrep och dylikt skräp. Der var dock just ingenting att se, utom de stora figurerna. Vi fångade ett flädermöss, som jag tog med mig. Jag dröjde ej länge der, utan föredrog att gå till byn, medan Sattler tecknade. Dit samlade sig snart mycket folk, som begapade mig, och då jag frågade dem om orsaken der till samt litet ovettades, sade de sig betrakta mig såsom en annan slags menniska än de — nemligen röd, ahmar, då de sjelfva alla vore bruna, asmor. Bland deras qvinnor såg jag flera ganska vackra, som togo sig särdeles väl ut med sin svartbruna färg samt underliga kostym och granlåt. Vid maghrib hade Sattler blifvit färdig, vi lade ut och kommo efter 2 timmars färd till Dandur, der vi blefvo öfver natten. Aftonen var ovanligt varm och mild, jag satt länge uppe, hörande på styrman, som berättade en högst underlig saga; allt båtfolket var vaket, lyssnande med mycken uppmärksamhet och stort nöje. Han berättade äfven ganska väl, blott med för stort välbehag och med täta uppmaningar af ma-t-vahhadu llah; alla voro intagna, äfven Girgavi, som förut plägat somna vid Abdallahs sagor, och åhörarne upprepade ofta sammak rabbona kheir &c. I afton hade min shekh fått slut på sin sherh öfver den lilla, i 40 verser affattade Arabiska grammatiken; han var särdeles nöjd med sitt arbete och outtömlig i loford öfver dess förtjenst, ehuru ytterst hänförande denna till Herren, samt tackande Herren för de ord och tankar som blifvit honom ingifna.

Dec. 14.