Dec. 5.

Gingo hela dagen för en jemn kultje, som utan krångel eller äfventyr förde oss vid maghrib fram till Vadi Halfa, målet för vår resa. Här lågo före oss två Fransmän, den ena läkare, nu skickad upp till sin post hos pashan i Kordofan, den andre en målare, som följde med honom. Jag spatserade länge under de väldiga, särdeles talrika palmer, som stodo på den långa men smala sträckan land emellan floden och öknen, der äfven byns ringa odlingsbara jord finnes. Jag träffade Giovanni, som äfven spatserade omkring här; han begynte himla sig öfver doktorns och Sattlers smutsiga snålhet, huru de glosade på hvarje munsbit som han satte i munnen, samt tittade i grytorna om något blifvit öfver. Han var högeligen förbittrad, isynnerhet på Sattler, och törhända icke utan orsak; äfven for shekhen hade han beklagat sig, med anledning hvaraf shekhen och jag kommo i samtal om aftonen. Shekhen prisade Giovanni högeligen, hvilket denne också i sjelfva verket förtjenar, samt slöt med att hans hjerta älskade mannen, blott, ack hvilken skada! — att han ej är muslim, ville shekhen säga, men afbröt sig och tillade blott: den som är god han är god. Sattler hade på förmiddagen sysselsatt sig med att taga porträtter af sjöfolket; de voro i allmänhet väl lyckade, men porträtter hafva i allmänhet det felet, att man ser personerna i deras helgdagsmin, soin oftast är den faddaste, ej i den man är mest van att se dem hafva.

Dec. 6.

Så snart vi druckit vårt kaffe, togo vi en liten bredvid oss liggande båt, satte öfver till andra stranden, stego der upp och begynte vandra till katarakten vid berget Abu Sir. Hela denna trakt var en förfärlig öken, med temmeligen djup sand, som försvårade gången; här och der höjde sig bergtoppar, äfven till största delen förvittrade eller förvittrande till sand. De bestodo af lös sandsten, som nästan kan plockas sönder och liknar Nilens lera, styfnad och stelnad i massa. Dess olika lager och skifvor skimrade ofta i de grannaste färger, än var rosenrödt, än violett, än gråhvitt den förherrskande färgen. Jag tog upp lösa stenar och då jag gned dem mot berget, gingo de sönder i fint mjöl, gifvande vacker skrifsand. De små klippöarne, som bilda sjelfva forssen eller shellal, bestodo af röda sandstens-hällar (som jag tror), ehuru de utvändigt sågo alldeles svarta och glänsande ut, troligen af vattnet och luften samt kanske leran, som under långa sekler oupphörligt spelat omkring dem. På sina ställen hade floden afsatt sin rika lera längs stränderna samt emellan de svartglänsande klipporna; der vexte tamarisk, dompalmer och buskvexter, som gåfvo skären och stränderna ett nätt, trefligt utseende, dock ej jemförligt med shellal vid Assuan. Vi uppstego på berget Abu Sir, som lodrätt reser sig öfver den betydligaste forssen. Här hade otaliga resande inhuggit sina namn. Berget var högt och dominerade en särdeles vidsträckt utsigt, närmast öfver forssen, som låg derunder samt var längre och vidsträcktare än den i Assuan, men icke så mäktig, ej heller så vacker. Dess klippor lyste svartglänsande i solen, men bestodo i allmänhet af små, obetydliga stenblock. För öfrigt hvart helst man såg syntes den tröstlösa, enformigt gula öknen, afbruten på sina ställen blott af hälft förvittrade bergtoppar. I synkretsen längst mot söder syntes Semne -bergen, hvilka nu lyste liksom blåa öfver den oändliga öknen och togo sig särdeles väl ut. Mot norr syntes närmare oss Vadi Halfa med sina palmer och små odlingar, det enda gröna på hela den långa sträckan, med undantag af att flodens närmaste stränder voro betäckta med sträft, grönt gräs och små buskvexter. Berget sjelft, som jag stod på, var remnadt och brustet, samt gaf godt tillhåll för vilda dufvor, som flögo omkring här i otaliga skaror. Jag satt på branten af det brustna berget och såg ned i det under mig brusande, framforssande vattnet; det svindlade för mig ej så mycket af höjden, som af tanken att det stycke jag satt på äfven kunde behaga falla ned och föra mig med sig. En frisk nordvestvind afkylde middagssolen och åstadkom en behaglig luft, såsom på en mild sommardag hos oss, ehuru vi nu hafva den 6 december, hvilket jag knappt skulle kunnat tro om jag ej vetat det. Jag satt länge njutande af luften och den egna, på sitt sätt sköna utsigten, under det Sattler satt på sin målarestol och aftecknade den vackra nordliga utsigten öfver Vadi Halfa och den delen af shellal. Emellertid hade vår båt seglat upp och väntade oss vid ingången till forssen. När Sattler kl. omkring half tre blifvit färdig, begynte vi vandra tillbaka. Vår vandring hit från landgångsstället, under det stall pashan uppbyggt för sina boskapstransporter, hade räckt i 2 timmar på en högst besvärlig väg genom djup sand och öfver berg; tillbaka behöfde vi ej gå mer än omkring en half timme för att hinna vår båt. Sedan vi sagt farväl åt shellal, dit jag troligen aldrig mera återkommer och dit jag ej heller längtar, satte vi oss i båten och kommo till barken omkring kl. 4. Sedan shekhen köpt sig dadlar, för att utdela bland vänner vid sin återkomst till Kairo, lade vi åter ut och begåfvo oss på återväg. Barken hade emellertid fått annat utseende; stormasten var nedtagen, köket flyttadt fram i fören, årorna satta i ordning och allt färdigt till rodd. Ärorna voro förfärligt klumpiga, nästan oslöjdade stockar, med skaftet lika tjockt som bladet; jag beklagar hjertligen de stackare, som måste röra dessa hela dagen igenom. Men det förhåller sig härmed, som med allt annat i Egypten; hvad menniskan gör sig besvärligt eller ej förstår lätta, det underhjelper här den milda naturen. Man behöfver ej annat än låta åran sjunka i vattnet, så för strömmen båten nedåt med god fart. Under rodden sjunges nästan oupphörligt, dels blott skrik, dels ock egentlig sång; dervid följes bruket att en först sjunger en sats, och efter dess slut falla de öfriga in i chör, vanligen med några bestämda, oföränderliga ord, t.ex. he 'arafal jalla, eller om sången är en längre sats eller mera melodisk, med en vers bildande en mening. Solot eller recitativet är vanligen extemporeradt. Shekhen försäkrar mig att detta manskap i allmänhet ej förstår sig på sång, att det ofta är förtjusande att höra sådant sjöfolk som kunna sjunga. Sannt är också att bland vårt folk finnes ingen som har dräglig röst; de äro dock sjelfva muntra vid sin sång, och torde genom den glömma sina tunga åror. Det går med stor lätthet nedför floden, ehuru dess ström för ögat ej synes vara särdeles stark. På den korta aftonstunden hunno vi ett godt stycke fram och togo i land under en liten by. Der hörde vi dugtiga dunsar af pukor, hvilka sade oss att här firades bröllop eller omskärning. Vi gingo upp till platsen, derifrån ljudet hördes, och funno en mängd qvinnor roande sig med dans i en palmlund, bildad af höga palmer och emellan dem uppvexande små palmbuskar. Man hade upptändt två ganska betydliga eldar af torkadt palmris, hvilket brinner och ger låga ungefär så som vårt enris. Blott några få Berberi-karlar voro tillstädes, men de stego äfven upp och började dansa med sina qvinnor. Dansen var högst enkel och ej särdeles vacker, bestående nästan blott i gång och små rörelser på hufvudet och kroppen. Dervid klappades händerna flitigt, hvilket här i allmänhet är ett nödvändigt accompagnement till all dans och sång. Tjockt damm steg upp från den stoftiga marken, upprördt af de dansande. Jag var redan förut trött af dagens långa vandring, lemnade derföre snart dansplatsen, gick ner och lade mig.

Dec. 7.

Förda af strömmen och 8 åror, gingo vi med fart nedför den alldeles lugna floden, och hunno på förmiddagen till ett litet bergstempel i berget Addeh. Det låg i berget invid floden och man steg dit upp på trapplika lager, bildade i berget. Templet var litet, bestående blott af två rum, ett större och ett litet kabinett; från gammal-Egyptisk speos hade det troligen under de första kristna tiderna blifvit förvandladt till kristen kyrka, ty öfverallt på väggarne syntes den helige Gregorius ridande öfver draken, mer eller mindre välbehållen. I taket stodo två helgonbilder emot hvarandra, den ena något större. Men på de ställen der den kristna stucken och målningen fallit bort, tittade Egyptiska figurer och hieroglyfer fram. Alltsammans var temmeligen väl bibehållet, särdeles nätt och vackert. Vi dröjde här blott en liten stund, lade åter ut, och hunno middagstiden fram till Abo Zembel Ebsambol. Sattler gick genast upp och begynte teckna af det stora templet. Jag gick först upp i det mindre templet och såg mig omkring. I den första stora salen stå i rad med dörren 3 pelare på hvar sida, stödande taket och med ett ansigte en face; emellan dem och väggen bildas en gång, öppnande sig med en liten dörr, som åter leder till ett smalt och långt mellanrum, innanför hvilket det nästan qvadratiska lilla kabinettet är. Innerst står en förstörd gudabild, som skall föreställa någon underlig fogel eller annan djurfigur. Från mellanrummet gå små rum eller hvalf in i klippväggarne. Pelarena och väggarne äro fulla med till större delen särdeles vackra, väl arbetade figurer, inhuggna i berget och stucken, de flesta föreställande den store Sesostris, bringande offer åt gudar och gudinnor med örnnäsor. Men jag vill ej ens försöka gifva någon beskrifning af detta tempel, då sådana kunna fås på alla språk i ymnighet. Det vackraste tycktes mig vara de på ömse sidor om dörren stående stora kolosserna, uthuggna i det till pylon sluttande berget, som är fullt af stora hieroglyfer. Dock kunde jag ej förtjusas af detta eller andra Egyptiska monumenter, på samma sätt som af lemningar från den gamla klassiska tiden, eller af vår tids konstprodukter; ty de förra äga ej skönhet i den mening vi taga ordet. Sednare vandrade jag uppför sanden, som ligger emellan båda tempelbergen och blifvit hit inblåst från den höga Libyska öknen. Uppstigandet i den djupa sanden var oändligen påkostande, ehuru jag var barfotad, så att jag nödgades sätta mig att hvila i liten skugga bakom berget; slutligen kom jag dock upp på den högsta topp jag såg här. Berget såg alldeles svart, förbrändt, förvittradt ut, liksom det vid Abu Sir och andra katarakten, bestod också af samma lösa sandsten, så att man mot en annan sten kunde söndermala det till sandmjöl. Förfärligt ödslig var utsigten öfver den stora oöfverskådliga Libyska öknen, med sina här och der uppstigande bergstoppar; dessa sistnämnda villade ögat så att man kunde tro dem vara skogar och planteringar, eller kanske var det en af öknens vanliga serab. På andra sidan om floden var en lika tröstlös öken; emedan dagen också var alldeles lugn, så rådde öfverallt en verkligen förfärande absolut tystnad. Intet spår af lif, blott här och der i sanden några granna, krusiga figurer efter torndyflars och ödlors fötter, längre fram några spår troligen af hyenor och räfvar. Det var den mest kompletta, men ock mest afskräckande bild eller utsigt jag ännu haft af öknen. Blott floden syntes på en lång sträcka af dess lopp, ty jag tyckte mig kunna se bort ända till Vadi Halfa med dess palmer;äfven sjelfva flodstränderna voro gröna, planterade med palmer eller eljest odlade. Så svårt uppstigandet hade varit, så behagligt var nedstigandet i den djupa, mjuka sanden, det gick nästan af sig sjelft. Om aftonen gingo vi upp, tände eld på det sträfva strågräset, som vexer utanför det mindre templet, samt fingo dymedelst en stor låga, som vackert upplyste de 6 väldiga kolosserna och bergväggen, i hvilken de äro huggna, jemte de med hieroglyfer fullritade pelare-skifvorna. Derefter uppstod dispyt emellan Giovanni och Mokammad å ena, samt åtskilliga bland sjöfolket å andra sidan, angående frågan om någon bland dem skulle våga sig ensam in i det stora templet under nattens mörker; en bland dem erbjöd sig att gå för 20 piaster, men deraf blef dock intet. I sjelfva verket hafva dessa tempel i sig någonting hemlighetsfullt och fruktan väckande, liksom våra kyrkor, medan deremot ingen drar i betänkande att trygg och orädd sofva sin natt i de Arabiska moskéerna. Sjöfolket berättade att dessa stora kolosser, hvilka nu förekomma som statyer, fordom varit verkliga menniskor, men för sin ogudaktighet af Herren blifvit förvandlade till stenbilder; sin kolossala form hade de äfven såsom lefvande, ty man vet att den första tidens menniskor varit jättar. Shekhen kunde ej förmås att gå vidare än längs stranden, derifrån betraktande kolosserna; icke ens till det lilla templet ville han gå, utan föredrog att skrifva på sin slentriankommentar till en i 40 verser författad Arabisk grammatik. Aftonen var särdeles ljum och ljuflig, af den milda sydvind som nu blåste upp.

Dec. 8.

Så snart vi druckit vårt kaffe skyndade sig Sattler upp till det stora templet, för att fullborda sin teckning. Doktorn väntade tills jag med shekhen slutat min lektion af Alfijeh; sedan gingo vi upp, togo litet ved med oss, samlade dessutom torra grässtrån, och gjorde upp eld i den andra salen, för att rätt kunna betrakta dess figurer och målningar. Vi funno dock snart såväl att elden ej gjorde oss särdeles gagn, som att här ej var särdeles mycket att se, emedan väggarne, isynnerhet den högra, jemte målningarne voro mycket förstörda. Vi åtnöjde oss således med att betrakta målningarne i den första stora salen, hvilka äfven äro betydligast och anmärkningsvärdast, samt väl kunna ses utan annan belysning än solens och dagsljusets genom den lilla dörröppningen. Jag igenkände här de ofta beskrifna taflorna, som föreställa Sesostris sittande till råds, beslutande krig och begifvande sig ut i fält; stridsplatsen är uppfyld med Egyptiernas och fiendernas krigsvapen, han hugger hufvudet af åtskilliga Asiater och Negrer, hållande i handen en hårtofs som sammanbinder alla deras hufvuden, han trampar hufvudet och foten på en besegrad samt stöter en annan med spjut genom bröstet, han beger sig ut på sin stridsvagn, följd af sina tre söner. Allt detta var på sitt sätt vackert, ehuru monumentet var temmeligen förstördt. Hela helgedomen består först af den stora salen, i hvilken man först inträder och mötes af de 4 på hvardera sidan stående kolosserna, som, fastän något lem-stympade, verkligen äro ädla och vackra figurer; vidare ett mindre rum, som närmar sig qvadratfiguren och det vanliga rectangel-lika rummet framför helgedomen; slutligen det innersta, åter qvadratlika, lilla helgedoms-kabinettet, som längs väggen midtemot dörrarne har en bänk eller mastaba, der 4 ungefår menniskostora gudabilder sitta med fötterna på golfvet, och ha framför sig midtpå golfvet ett litet altare af sten. Figurerna och altaret äro dock något stympade och förstörda. Från de två mellersta rummen gå andra små, låga rum in i berget. Midtöfver dörren står solguden Phu, med solen på sitt hufvud och djur-ansigte; ofvantill på den i berget huggna kornischen hafva fordom stått bilder af sittande apor i mängd, men numera synes endast nedra delen. Af de fyra ofantliga kolosserna är blott en hel och hållen synlig, uppröjd ur sanden, nemligen den längst till venster stående. Den till venster närmast dörren är nedramlad; den till höger närmast dörren är temmeligen väl bibehållen och synlig men den längst bort till höger stående är begrafven i sanden ända till halsen, så att blott hufvudet synes. På denne mätte jag näsan: den var lika lång som min arm ifrån innersta armgropen till spetsen af storfingret. På en annan mätte jag storfingret, som var fulla 6 qvarter, nageln inberäknad. Deras ansigten äro särdeles vackra, verkligen nobla, så äfven kroppsformerna. Jemförda med det höga berg, från hvilket de äro uthuggna och i hvilket de stå, förekomma de ej så stora och oformliga, men jemförda med dörren omkring hvilken de stå, och med templet hvars väktare de måste tänkas vara, kan jag ingen proportion finna dememellan. Vid och emellan deras fötter stå mindre, ganska vackra qvinnofigurer. Öfverallt på deras lemmar var fullskrifvet med Européers namn, bland andra en Italienares, som skrifvit sig hafva kommit dit från Lappland. Jag låg utsträckt i den mjuka, varma sanden, betraktande kolosserna och hieroglyferna, medan Sattler aftecknade templet; han blef middagstiden färdig med det stora, och vid maghrib med det lilla templet. Då först afreste vi, men den starka nordliga vind, som blåst hela dagen, fortfor ännu, så att vi ej hunno långt innan vi funno för godt att taga i land till natten.

Dec. 9.

Stormlik nordlig vind hela dagen. Det var ett eget sätt att färdas nedför strömmen: sidan vändes emot strömmen, emedan vinden förde fören uppåt, så drefvos vi öfver floden, gjorde vid andra stranden en kovändning och gingo åter med betydlig drift nedåt öfver till motsatta stranden. Ehuru motvinden var ganska stark,fördes vi dock temmeligen väl framåt. Luften var särdeles kall i dag, så att jag frös dugtigt. Om aftonen kommo vi nära till Ibrim, och emedan vinden något lugnat togs till årorna, hvarvid det sjöngs efter vanligheten. Förunderligt är att se huru folket upplifvas af sin skrikande sång, det är liksom en berserksgång skulle komma öfver dem, medan sången räcker äro roddarena ifriga och outtröttliga. De taga häftiga, hälft vilda tag med sina klumpiga åror, stiga raka upp och fälla sig ner på de tunga årorna. Men efter ansträngningen slakna de med ens och deras vanliga tröghet träder i berserksgångens ställe. Detta är bilden af hela Arabismen äfven i verldshistorien, kanske ock af hela Orienten; den synes tydligt hos nutidens Araber i allt hvad de företaga.