Lugnt hela förmiddagen, men på eftermiddagen kom en dugtig vindpust, som gjorde oss alla litet skrämda, ty den sqvalpade svårt om vår bark, isynnerhet vid vändandet af de klumpiga seglen och deras stora råstänger. Denna pust kom från nordvest, förde oss med god fart förbi Korusko och räckte ända till aftonen; men då floden här gör en krökning rätt i nordvest, hade vi ej allenast ingen nytta af vinden, utan den försvårade äfven betydligt liban -dragningen, som äfven eljest var svår på de trädbevuxna stränderna. Sykomorer, sont, lotus och palmer vexte invid vattenbrynet och deras yfviga grenar hängde långt ut öfver vattnet. Jag mådde hela dagen illa, ansatt af en febricula och till böld öfvergående svulst i venstra käken. Hade en högst orolig natt med föga sömn, ytterligare försvårad af shekhens förargliga vana att vaka och bränna ljus hela natten. Vi lade i land för natten vid en slät, af vattnet nyligen lemnad sandstrand, der 3 andra fartyg lågo, hvilka för pashans räkning förde halm och hvete upp till Nubien.

Dec. 1.

Lugnt så att liban måste dragas. Hunno fram till Derr, en by på östra stranden. Gingo upp och besågo en Speos, eller ett i berget inhugget tempel. Det var temmeligen stort, ännu ganska välbehållet, fullskrifvet med hieroglyfer och figurer; men för öfrigt ej särdeles vackert, hvarken till inre construction eller yttre läge. Byn var ovanligt stor och ganska vacker, d.v.s. här funnos öfverallt stora palmplanteringar och flere öppna platser, på hvilkas midt stodo stora, särdeles skuggrika sykomorer. Men nästan ingenting annat stod der att köpas än dadlar. De få dåliga kycklingar och den mjölk vi fingo, voro ovanligt dyra; men dadlarne voro billiga. Jag gick upp med Hamad, en af skeppsfolket, och hade dervid tillfälle att se huru man grälade och krånglade äfven för några dadlar. I samma gård höll man på att göra bröd af tirmis, en sorts ärter; man mol ärterna på en liten handqvarn, mjölet lades i en urgröpt sten och knådades i litet tillslaget vatten med en annan sten. Jag var illamående i rheumatisk feber med stark hufvudvärk, derjemte besvärad af en böld, som stiger upp i skäggroten på venstra käken.

Dec. 2.

Hunno fram till Ibrim, en stor, särdeles långsträckt by, berömd för sina dadlar, hvilka af den få namnet 'labrimi. Vi försedde oss här med allehanda matvaror, som dock kostade mycken möda att få ihop. Landet bestod här af många öar i floden. De hade en särdeles yppig vegetation, tycktes äfven vara väl odlade. Längs stränderna ser man i rader på långa sträckor savaki, ehuru man försäkrade mig att skatten på hvar och en af dem är 300 piaster. Folket klagade öfver fattigdom och nöd, men behöfde det sannerligen icke, ty den är blott alltför synlig. Men med allt detta välsigna de pashan och önska honom långt lif, menande att om han blott sjelf såge deras små ägor skulle han ingalunda lägga på dem så stor skatt. De äro i allmänhet enkla och rena, ej förvridna af religionsläror och språk. Jag mådde i dag bättre, sjukdomen tyckes hafva gjort sin kurs till slut. Shekhen hade haft en dröm, som han uttydde till sin förmån; han hade nemligen sett shekhen för Maliki -sekten vara afliden och föras till sin graf, men han sjelf blef inbjuden att läsa bönen öfver den afledne. I min anspråkslösa shekhs hufvud spöka drömmar om kommande ära och hedersplatser; på drömmar tror han fullt och fast.

Dec. 3.

Lugnt hela dagen. Vi hunno om aftonen fram till Feneik. Gingo upp och suto hos en bland byns invånare, af hvilken vårt sjöfolk ämnade handla dadlar. Han, liksom allt välmående folk här, hade en stor mastaba framför sitt hus och i dess midt en urholkning att göra eld uti. Vi lade ved och ris i den, gjorde oss en stor eld, suto deromkring och språkade. Våra sjögossar lyftade upp sina skjortor och sprungo nakna öfver elden, roande sig länge dermed. Handeln kom ej till stånd, ty styrmannen förde ordet och kom ej öfverens med säljaren om priset. Styrman är mig en olidlig man, nöjd med ingenting i verlden, utom med sig sjelf och hvad han gör. Om aftonen, då vi ämnade gå till sängs, fingo vi en häftig vindpust från nordost, samt kommo på väg efter litet gräl och krångel med skepparen. Den räckte dock knappt öfver en half timme och förde oss föga framåt till ett ställe, der vi blefvo liggande.

Dec. 4.

Om morgonen sågo vi framfor oss det stora bergstemplet Abu Zembel, och redan på långt håll förekommo oss de ofantliga kolosserna storartade. Det drog dock temmeligen länge ut förän vi kommo fram, ty det måste gå med liban. Vi gingo först in i det mindre templet, det nordliga, som ligger invid sjelfva stranden, så att floden vid sitt flöde måste gå alldeles nära det. Ofverhufvud var det väl konserveradt, äfvensom de på ömse sidor om porten i berget inhuggna figurerna. Sedan vi hastigt öfversett det inre af templet samt dess till största delen särdeles vackert utarbetade figurer och hieroglyfer, gingo vi på den fina flygsanden, som i ofantlig massa ligger emellan båda bergen, upp till det berg i hvilket det andra templet är inhugget. Med förvåning och häpnad stannade jag framfor de ofantliga kolossbilderna, som stå två på hvardera sidan om dörren. De på högra sidan äro dock till största delen begrafna under sanden, den ena ända upp till hufvudet. Den på venstra sidan närmast dörren är hel och hållen förstörd, den andra deremot ännu fullkomligen väl bibehållen. Dess höjd torde vara ungefår lika med Uschakoffs trevånings stenhus i Helsingfors; med all dess ofantliga, kolossala storlek äro dock alla ansigtsdrag ädla och fullkomligen vackra, äfvenså dess öfriga kroppsformer, sedda på tillbörligt afstånd. Dörröppningen var till större delen tillspärrad af nedramlad flygsand, dock nog rymlig för oss att slippa in. Skepparen berättade i går, att folket plägade med flit vräka sanden ner, för att sedan bli lejda af resande till sandens undanrödjande mot god betalning. Sådant var fallet ej nu åtminstone. Inom templet i den gång, som leder till det innersta, stodo 4 kolossala mans-figurer, med utomordentligt ädla och vackra drag, dock med något tycke af Judeansigten. Ehuru ej så kolossala, som figurerna utanföre, äro dessa bilder dock ofantliga; for öfrigt ganska väl konserverade och utarbetade med den noggrannaste, vackraste sculptur. Härifrån inträder man i sjelfva den stora tempelsalen med dess pelargångar; innanför den är det lilla allraheligaste kabinettet, der på en mastaba suto 4 bilder i den vanliga Europeiska ställningen, ej i den orientaliska. De voro af ungefar vanlig kroppsstorlek, men jemförelsevis ej så väl bibehållna som de andra. På ömse sidor om såväl detta kabinett, som den stora salen, gingo mycket små sidorum; ett vid salen var långsträckt och stort, men tycktes ej hafva hunnit bli färdigt. För öfrigt voro väggarne öfverallt fullritade med hieroglyfer och figurer. Medan vi gingo der omkring, ville doktorn förklara hieroglyferna och bilderna med sina af kusinen inlärda glosor, och då ingen annan ville höra på honom, försmådde han ej att utösa sin glosslärdom på sin tjenare, hvilken bar ljuset åt honom och alltid var färdig med sitt: si signore. Äfven för sjöfolket, som kom upp för att skåda, demonstrerade han ett och annat, men de tycktes just ej ha tålamod att höra honom. Deremot drefvo de gyckel med bilderna; så t.ex. när Ismain såg de stora figurerna, slog han sina händer ihop och helsade på en af dem med orden: fi imam illa, eish haleh, vahashtinna. Konstmakaren Ali ställde sig framför en bild, och föregifvande att den ovettats på honom, kastade han med stor ifver en sko mot dess hufvud samt öfverhopade den med öknamn o.s.v. Sattler hade emellertid satt sig att teckna af templet och blef just färdig dermed, när vinden blåste upp. Vi lade ut och hunno till berget Adde på östra stranden. Det består af ensamt stående bergsgrupper i underliga former. På det berg vi först sågo funnos ruiner af en gammal lerstad; på andra sidan af det stodo på en lägre bergselätt ett stort antal små Arabiska kubbor, icke hvitlimmade, och öfverst en hvitlimmad byggnad utan kupol af en Vali. Vår Berberi sjöman sade att alla de små kubborna härrörde af profetens ashab, som kommit hit under profetens tid (!), förstört den på berget liggande staden och blifvit här begrafne; äfven sade han om två nära hvarandra stående stora berg, att de fordom hängt tillsammans, men vid sagde tid blifvit splittrade. Dessa liksom söndersplittrade berg räckte ungefär 1/4 timme, blefvo småningom glesare och glesare, öfvergingo slutligen till en slät öken, på hvilken intet slut syntes mot öster, blott här och der ännu några bergplättar såsom fortsättning af Adde.

Vid maghrib satt jag och hörde på huru den rolige Ismain berättade för den barnslige Abdonnebi huru han förslösat sin månadspenning före månadens slut; det var en liten sagoberättelse om vår resa, huru han i hvarje stad ätit allehanda läckra saker, fatir, tokmet elkadi, agur, samt druckit kaffe m.m. Det hela liknade barnjoller, men utfördes med allehanda roliga miner och rörelser, som gjorde det ganska intressant; berättelsen räckte väl en timme, men jag tröttnade ej att hora på den, utan måste ofta brista ut i fullt skratt och hade hjertligen roligt. Abdonnebi å sin sida ställde sig oförståndlig och glömsk, samt gjorde med sin naturliga enkelhet och godlynthet sin sak icke sämre än hans berättare. Senare hörde jag ännu på en saga som Abdallah berättade, egentligen för Girgavi. Liksom berättaren låg äfven åhöraren färdig till sömns, och så liflig än den förre var, kunde han dock ej hålla den andre från att slumra. Abdallah blef deröfver mycket stött och grälade, men tröstade sig då han såg att jag och några andra hörde på honom med uppmärksamhet. Nu, såsom alltid förr, fann jäg att Arabens egentliga och jemförelsevis största talang är sagan, och vanligen finner jag mera behag i en olärd, enkel Arabs berättelse, än i en inofvad muhaddits. Såväl berättaren som hans auditorium lefva helt och hållet i sagan, med personerna som deri figurera. När man obemärkt kan sitta i en sådan sagokrets, ser man rätt Arabens treflighct och älskvärdhet; men hos en af Koranlärdom förvriden shekh ser man föga Arabiskt lynne. Vi hunno om aftonen fram till Serra.