Nov. 26.

Emedan om morgonen var lugnt gingo vi alla ut genast efter kaffet och begåfvo oss till den lilla ön Philae. Jag gick först med shekhen och betraktade de stora ofantliga stenblock af granit, som ligga på fasta landet gentemot ön. Flera bland dem äro fullskrifna med hieroglyfer och utstyrda med figurer, hvilka äfven här hafva förlorat sina ansigten genom barbariska händer. Medan vi förvånade oss öfver de förfärliga massorna, kommo de båda Tyskarne till och jag förenade mig med dem, men shekhen lemnade sig efter, troligen för att ej blottställa sig genom spatserande med Franger. Vi gingo längs den bugtiga stranden gentemot ön och funno slutligen en båt för att fara öfver sundet. Denna båt var högst vanskaplig, hög, rankig, sammansatt af stock-ändar. Man ser af allt att folket här ej är sjöfolk. Våra Finska bönders små ökstockar uppe i landet äro vida vackrare och beqvämare, än de vanliga färjfartygen här. Vi satte oss i alla tre, roddes af 2 små gossar, och styrdes af en ännu mindre. Till styrman tager man i allmänhet den minsta, skralaste gossen; på den båt, med hvilken vi satte öfver till Elefantine, hade vi till styrman ett litet naket barn, som man sade vara 3 år gammalt och satt under toften tills det framropades. Vi kommo dock väl öfver till Philae, som är en särdeles liten, men vacker holme, ungefär hälften af Rådmansholmen vid Helsingfors. Här vexte i ymnighet tamarind emellan palmerna på de gröna stränderna, och spridde den ljufvaste väldoft jag någonsin inandats. Längre upp på ön kommo vi fram till det gamla templet, som skall vara det bäst bibehållna monument från den gamla tiden. Vi stannade först i det lilla templet åt stranden till, som står alldeles ensamt och utgör liksom en förstuga till den stora helgedomen. Liksom det stora var detta af sandsten, hvilken man troligeu släpat hit från långt håll, emedan alla bergen deromkring äro af granit. Det tycktes såsom om templet icke hunnit bli färdigt, ty blott ena väggen, och den äfven blott till hälften, var prydd med figurer och hieroglyfer. Pelarenas kapitäler, i former af palm, dompalm och lotus, voro till en del utomordentligt väl bibehållna, utarbetade i det finaste, subtilaste arbete. Några voro sönderhuggna af ilskna händer. Vi suto länge här, dels inne i det lilla lätta templet, dels utanföre på det stenpålverk, som var uppfördt på stranden och nu stod högt öfver vattnet. Derefter inträdde vi i det egentliga stora templet. Det erkännes allmänt vara det bäst bibehållna bland alla från fordom, och så tyckte äfven vi. I en afdelning af detsamma syntes ännu pelare-kapitälernas färger, grönt, blått m.m. Palmbladen voro grönt och sirligt målade, så äfven lotus; jag tyckte att det måtte hafva tagit sig väl ut, ehuru jag eljest ej vill försvara färger i sculptur och arkitektur. Men satsen torde egentligen gälla blott Grekiska konstverk, i hvilka materialet var den vackra hvita marmorn, hvilkens skönhet blott kunde vanställas af färger; annat är förhållandet med Egyptens sandsten. Äfven fresco-målningarne i taket syntes ännu till en del, äfvenså de på väggarne, samt de målade hieroglyferna. När allt detta stod nytt i sina blänkande färger, måste det hafva gifvit en högst underlig anblick, sett brokigt ut med en viss anstrykning af rolighet och humor, som väl icke motsvarat våra begrepp om storartad skönhet. De stora salarne i medelpunkten af den vidsträckta tempelbyggnaden voro välbehållna, och dit upp ledde en trappa, så väl bibehållen och gångbar som om den blifvit färdig i går, blott man hade undanröjt det fina stoftet som betäckte trappstegen. Från plafonden af denna pylon såg man öfver hela templet och kunde härifrån få det bästa begrepp om konstruktionen af en sådan byggnad. Rundtomkring på fasta landet såg man öfverallt ofantliga, imposanta stenblock och väldiga hällar, af naturens hand ryckta från moderberget och staplade på hvarandra. Bland dem här och der ruiner från gamla och från Arabernas tider, t.ex. en halfförfallen moské, som man sade profetens muezzin Delal hafva byggt. Tempelbyggnaden, på hvars högsta topp jag nu stod, var uppförd längs stranden af den lilla ön, och emedan denne sakta bugtade sig, hade äfven sjelfva byggnaden formen af ett långsamt sig krökande cirkelsegment. Detta gjorde taket snedt och gaf ett litet stötande intryck, när man såg det inifrån med dess målningar. Sjelfva hufvudrummet skall i de första kristna århundradena blifvit användt till kristen kyrka; på några af pelarena syntes äfven klumpigt inskurna kors på utskrapade Egyptiska figurer och hieroglyfer. Troligen har man denna omständighet att tacka för templets goda konservering. De inre, heligaste rummen voro alldeles mörka och intet tecken till fönster synligt, så att de i gamla tider troligen varit upplysta med lampor och ljus. Sidobyggnaderna, som äro särdeles vidlyftiga, bestå af öppna pelargångar; men dessa voro till en del ej färdigblefna, till en del öfver- och kringbyggda med nyare, dock redan alldeles förstörda lerhus, liknande de vanliga Arabkojorna. Dessa nya och fula, lergråa ruiner voro synbarligen qvarlefvor efter en liten stad. Dock tror jag knappt att Araber bott här, ty de hade intet intresse vid att här bosätta sig, emedan ön är så liten att den som knappast gifvit tillräcklig näring åt några hushåll, och i motsatt fall skulle samma intresse ännu hålla åtminstone någon åbo qvar. Men nu finnes här ingen. Troligare synes mig att kristna munkar eller prester lemnat dessa ruiner efter sig, från den tid då det gamla hedna templet inreddes till kristen kyrka. Af otidig religions-ifver föraktade dessa den del af det hedniska templet, som ej behöfdes, medan deremot Greker och Romare buro största aktning för detsamma. Dessa fula ruiner hindrade mig att rätt se de under dem begrafna ståtliga pelargångarne; under en bättre regering skulle de utan tvifvel blifvit bortskaffade, kanske också hela templet återstäldt i sin ursprungliga form. Det förefaller mig underligt att se de ståtliga byggnadernas tunga massor, jemte till dem passande storartade pelare, och dervid tänka på de brokiga, småaktiga målningarne, hvilka måste hafva gifvit templets inre ett finurligt utseende. Af det lilla jag ännu kan dömma derom, vill det synas som skulle de gamla Egyptierna hafva varit just sådana: ägt en viss storsinthet i all sin finurliga litenhet; och denna karakter skiner ännu litet fram hos de moderna Arabiska Egyptierna. Jag fick ännu ej rätt begrepp om byggnadens helhet, men det måste sparas tills jag kommer tillbaka.

Någon timme före middagen kom vår bark hit i land, vi gingo här om bord och lade ut. Vi seglade hela dagen för särdeles god och frisk vind, som dock var litet ostadig och kom än med svaga, än med starkare pustar. Vid maghrib hunno vi fram till Tefa, der stora fornlemningar ännu synas. Vi gingo upp till den nära stranden belägna byn, som till stor del är uppbyggd på de gamla ruinerna; men fingo ej reda på något särdeles, så klart och bländande än månens sken var. Jag satte mig vid ett litet sällskap Barabra., som satt utanför ett hus med sina qvinnor, samt gaf mig i samtal med dem. De berättade att ruinerna efter de gamla Kuffar voro särdeles vidsträckta här, att desse otrogna invånare blifvit fördrifna af en från floden på sin häst uppstigen shekh, kallad Shekh Elbahr, som låg här begrafven i en kobba och var byns helgon; vidare att den sandsten, af hvilken dessa tempelbyggnader blifvit uppförda, ej finnes på långt håll härifrån, utan blifvit stöpt i trädform. Man hade nemligen en form af träd, öste i den sand, gjöt deröfver ett slags vatten, hvars namn min sagesman glömt, och detta hade den verkan att sanden genast formades till sten. Han anförde såsom bevis för sin uppgift, att om man högg sönder en sådan sten, var allt inuti den ren kornig sand. Min berättare var en högst treflig pratmakare, ehuru hans Arabiska var mycket bruten. Då han sade sig vara jägare, gaf jag honom krut och beställde af honom en krokodil jemte andra djur tills vi skulle komma tillbaka.

Nov. 27.

Längre fram på dagen blåste upp vind och vi fingo god fart. Stränderna bestodo ännu länge af granit, men på eftermiddagen vidtogo sandbergen. För ofrigt hade floden här en annan karakter än i nedra Egypten, var till större delen smalare, de odlingsbara sträckorna mellan floden och bergen ganska små; ofta sköto bergen ut i sjelfva vattnet. Här lågo öar i floden, dels blotta stenar och klippor, dels fruktbart land. I allmänhet hade floden och dess stränder ett högst gästvänligt, vackert utseende, påminnande än med sin inskärgårds karakter om Turholmen och Degerön, än med sina höga nakna berg om en hafsskärgård. På stränderna stodo de vanliga träden: palmer, dompalmer, lotus och sykomorer. Vattnet liknade mera vikar och sund än en egentlig flod. Vi gingo hela dagen för god, frisk vind och hunno vid esha till en by nedanom Dekkeh, jag tror Girshe. Der stannade vi för natten, gingo upp i land och spatserade under stora planteringar af palmer, hvilka stodo i öknens gula sand, nästan utan tecken till mylla. Under dem låg byn, sträckande sig särdeles långt längs stranden. Husen stodo öppna utan dörr, och ingen menniska syntes till; jag gick längre fram i det bländande månskenet, och fann stora hopar af qvinnor, sittande tillsammans i samspråk, men inga män. Jag gick tillbaka öfver ökentrakten till byns andra ända, fann der 6 à 8 karlar sittande tillsamman, helsade på dem och begynte spraka. De berättade att byn hade föga odlingsbar jord, att hvarje sakijeh måste betala 300 piaster i skatt, samt klagade mycket öfver sin fattigdom och landets orättvisa regering. De sade att Arabiska Beduiner bo och vandra på östra stranden af floden samt stundom komma ner att köpa säd. De vore godt, gästvänligt folk, röfvade aldrig resande; om någon genom en kamels händelsevis inträffade död var nödsakad lemna sitt bagage på bergen, så behöfde han ej frukta att vid sin återkomst efter månadtal finna det borttaget. Så säkert vore det att färdas bland dessa Araber, så fruktad var pashans makt och välde, att de hellre sprungo bort och lemnade de mellan bergen qvarlemnade effekterna i fred, än att taga dessa och utsätta sig för pashans hämd och tuktan. Så vore förhållandet äfven här i Nubien; man kunde tryggt lemna hvad som helst, till och med en säck Thalrar, på stranden, resa bort, komma efter månader tillbaka, och finna sin säck orörd. Bland dem som här suto var en gammal gubbe med alldeles krithvitt skägg och högst ärevördig; då jag frågade honom om hans ålder, kunde han ej uppgifva den närmare än emellan 60 och 90 år. Det är i allmänhet mycket vanligt bland unga och gamla här, att de ej veta sin ålder. Folket var godt, välvilligt och språksamt. Då jag frågade om de hade dadlar här, hemtade man fram sådana på en trädtallrik och trakterade mig med dem jemte en liten kruka vatten. Man har ej här så många komplimenter och fromma utrop, som i Egypten, särdeles i Kairo, och som jag alltid ansett för lika många bevis på deras skrymteri. Det är sannt att folkets språk här är icke Arabiskan och deras eget förstår jag ej; men så mycket jag kunde förstå voro sådana icke i bruk. Redan deras större ärlighet och heder föranleder mig att dömma så. Dem jag såg i afton talade dock Arabiskan jemförelsevis väl. Jag satt länge hos dem och trifdes oändligen väl. En följde mig ner för att visa mig vägen, men liksom för att visa sig ej vilja tigga, önskade han mig god natt ett godt stycke från barken.

Nov. 28.

God vind, som dock på eftermiddagen lugnade så att liban måste balas. Derunder gjorde vi en spatsertur på land, som var steril öken, med undantag af yttersta flodstranden. För öfrigt på hela dagen ingenting att märka, annat än bergen af sandsten, hvilka här hade ett ännu förstördare utseende än i Egypten, ofta liksom öfverdragna med svart aska. Till natten satte vi i land under ett durra -fält, der ingen by var nära. Himmelen lyste före månens uppgång med sina granna blänkande stjernor, hade i allmänhet här under kräftans vändkrets ett olika utseende mot vår himmel. Våra nordiska stjernor hittade jag ej, ehuru jag i afton mycket sökte efter att få sigte på dem; men väl syntes Sjustjernan, Aldebaran och Orions bälte i det mest bländande, tindrande sken.

Nov. 29.

Dålig vind hela dagen; kommo efter maghrib fram till en liten by Maliki, två timmars väg nedanom Korusko. Medan vi här drucko vårt aftonthé kom till oss en Turk, som var anställd i pashans tjenst för de härigenom gående beständiga transporterna af boskap för pashans räkning. Han förundrade sig öfver att vår shekh sherif följde med Franger, och kunde ej hålla sig ifrån att förebrående fråga: också du sherif? Han gaf sig dock tillfreds när det upplystes att shekhen följde med mig, effendin. Hufvudanledningen till hans besök, såsom vi förutsågo, var tiggeri, som ock snart visade sig, ty han begärde än snus, än medicin, än krut och hagel m.m.; han blef sittande vid vårt bord, ehuru vi allsicke inbjödo honom och slutligen blott för skam skull gåfvo honom en kopp thé. Jag gick upp på land att spatsera.

Nov. 30.