Vi måste släpa med liban tills vi kommo fram till Edfu. Emedan vi här skulle proviantera, gingo vi upp till byn, som ligger ungefär en halftimmas väg från floden. Der är ett vackert och temmeligen väl bibehållet tempel, ehuru fullt af grus. Pylon var särdeles väl behållen, figurerna sparade och synliga nog, en del dock sönderhuggna. Pelarena, isynnerhet kapitälerna, innanföre voro väl konserverade; till de sednare kom man alldeles nära på de stora grushögarne. Man kunde väl urskilja deras särskilda, vackra former af palmer, dompalmer och lotus. Väggarne voro fullskrifna med hieroglyfer och figurer. Byggnaden är från Ptolemaeus Philopators tid och således nyare. Blef anhållen af en högst munter och trcflig Turk, med rödaktigt skägg, som var litet rusig; han pratade först mycket på Turkiska, men då jag svarade på Persiska, som han ej förstod, togs till Arabiskan. Slutet blef att han tiggde, men fick ingenting. Ett stycke ifrån hufvudtemplet låg ett annat litet, liknande blott ett rum, till största delen begrafvet af grus, men också fullskrifvet med hieroglyfer och figurer. Vi dröjde här ungefär en timma. Byn var högst usel, visade äfven spår af förstörelse. Omkring middagstiden lade vi åter ut, men den lilla kåra, som blåste medan vi voro i land, lugnade ut och vi gingo blott sakta framåt. Blåsten öktes mot natten, men det usla sjöfolket kastade ankar, så snart de trodde sig säkra på att vi somnat.

Nov. 22.

Hela dagen dålig kultje, som än lugnade, än blåste upp; vi börja småningom alla bli mätta på resan och få ledsamt. På eftermiddagen passerade vi Ombos, som syntes på långt håll öfver en stor ö. Såg en karl sätta öfver floden på en flotta af 3 stockar, jemnt så stor att den rymde honom och hans kläder, dem han knutit ihop och laggt bakom sig; sjelf satt han alldeles naken och kafvade sig fram med en liten klumpig åra, samt sjöng hela vägen. Vid vårt aftonthé kom jag i hälft gräl med vår doktor, som öfvergick till små sarkasmer och ej så liten harm från hans sida; Sattler och jag hafva nemligen stor lust att vända om ifrån Assuan, men Schlederhaus yrkar på resans fortsättande. Togo land för natten under Mansorijeh, en liten by på den stora ön. Gick med Mokammad och två af besättningen upp till byn för att köpa mjölk. Satte mig om aftonen att resonnera med väktare öfver de stora durra -falten, under hvilka vi lågo. De voro trefliga, bland andra en, som pratade mycket och slöt efter vanligheten med att tigga af mig först min pipa, sedan min tarbosh samt andra klädespersedlar, ville dessutom nödvändigt att jag skulle taga honom med mig på resan. Det hela var dock mest skämt. Undertiden begåfvo sig vårt båtfolk med tarabukkan och zummaran upp till byn för att bivista en farah, som hölls der i anledning af en omskärelse. Jag gick med, så gjorde äfven de gubbar som suto med mig, och under vägen samlade sig ännu flere till, så att vi slutligen utgjorde en stor hop. Alla eller de flesta voro beväpnade med nebboter. Då vi kommo upp till byn erforo vi att festen ej var der, utan i en annan gård på andra sidan om durra -fälten. Vi hade ej egentligen lust att gå dit, men öfvertalades dertill af byfolket. Jag kan ej neka att jag hyste några misstankar och någon fruktan för öfvervåld, emedan vi voro aflägsnade från vår bark i den stora skocken af byfolket. Vi gingo dock fram och satte oss i ring utanför huset der festen var. Tarabukkan och zummaran voro snart i gång och våra händer bultade accompagnement till dessa instrumenters barska musik. Först uppträdde vår pajazzo Ali, kostymerad till flicka och dansande till allas stora förnöjelse och applaud; han förtjenade också bifall. Sedan uppträdde vår styrman och visade sig på styfva linan. Han spelade en ung, vig kämpe och svängde ej utan grace sin nebbot i luften med allehanda sirliga rörelser, liksom ett spjut; derefter gjorde han allehanda gymnastiska rörelser, dels ensam, dels med en af folket, som med sina knän knep om hans lif. Han hade verkligen vighet och styrka, mer än jag trodde härvarande folk om, emedan jag aldrig förr sett prof derpå. Hans dans och rörelser bestodo efter vanligheten mest i rörelser af veka lifvet och svängningar. Styrmannen fick förtjent beröm och starka bifallsyttringar, men tycktes vara van dervid och anse sig fullkomligen förtjena dem. Vi stego nu upp och tänkte bege oss ned till barken, men blefvo anmodade af byfolket att ännu stanna qvar för att höra deras sång och musik samt se på deras dans, i utbyte mot det nöje vi beredt dem. Detta kunde ej afböjas. Byfolket var ordnadt kring 3 stora runda tambour de basquer och begynte sin sång, hvilken hade det här vanliga uttrycket, något liknande den Ryska nationalsången, ehuru ej så full och rik. Snart framträdde i den stora ringen en qvinna, omslagen med en tarhan eller melajeh, hvars midt låg på hufvudet och båda ändar hängde ner, så att hela hennes figur var betäckt af den. Hennes dans bestod blott uti att med halfspringande gång sträcka öfver ringen från ena sidan till den andra, utan att med kroppen eller fötterna göra andra rörelser än dem som fordrades för att föra henne fram. Då hon stannade vid ändan af ringen, lyftade hon alltid i samma takt och med samma rörelser sina af tarhan täckta armar. Denna rörelse var ganska behagfull och slog tarhan i vackra veck, men emedan den beständigt i samma form återkom förlorade den slutligen sitt behag. Så väl sången, accompagnerad oföränderligt i en och samma rhytm, som dansen, var högst enformig och lika monoton som folket, landet, floden och allt i Egypten, men just derigenom ej utan sin vissa sublimitet; men till att kunna uppskatta denna fordras längre tid och annat sinne än de flesta resande ha. Ehuru jag på en kort stund fick nog af musiken och dansen, hvilken var generande derföre att den släpande melajan rörde upp fint stoft och förde det i min strupe, så fann jag likväl ett visst behag i dem; och scenen var vacker, på ena sidan väldiga palmer, på den andra en grå fattig Arab-by, på de öfriga stora gröna durra -fält, allt belyst af den milda, ljufva fullmånen. Dertill en stor skara svartbruna Negerlika Sa'ide Araber, beväpnade hvar och en med sin nebbot samt brokigt kostymerade i allehanda skynken och trasor, hvilka i det villande månskenet fingo ett högst fantastiskt utseende. Sedan allt var slut, skildes vi åt såsom de förtrognaste vänner med de vanliga komplimenterna, åtföljda till vår bark af flere som gingo ned för att vakta sina durra -fält.

Nov. 23.

Vid middagen blåste vinden upp och förde oss vid 'asr fram till Assuan. Denna stad ligger utomordentligt vackert, omgifveri af stora partier granitberg, i floden liggande hällar och klippstycken, samt högre upp på land ökneberg med släta, vektformade sandryggar, bildade af från öknen ditblåst flygsand. Det var i allmänhet den vackraste utsigt vi hittills haft på hela vägen. Isynnerhet tog sig det höga berg väl ut, som låg framför oss i fonden och begränsade inloppet till sjelfva katarakten. Här lågo ruiner af hus, byggda af det vanliga obrända teglet, och ehuru de voro högst usla, togo de sig väl ut här. På några bergtoppar sågo vi shekh-kubbor, på östra stranden ett i Europeisk smak uppfördt hvitlimmadt hus, som kallades palats och tillhörde fordna kashifen. Ön Elefantine är ganska liten och presenterade sig härifrån ej särdeles vackert. Sedan vi laggt till, gjorde jag en spatsertur upp till staden och dess marknadsgata. Allt hade ett temmeligen uselt utseende, så mycket mer som alla bodar voro slutna. Gaf mig i samspråk med allehanda folk samt fann dem i allmänhet välvilliga och goda. Så mycket oroligare var det om bord hos oss, ty vi hade gräl och krångel med doktorn att gå tillbaka ifrån Assuan. Han är en tråkig man med sitt äkta Tyska småsinne; med sina ofrivilliga, till ful vana öfvergångna, förargliga knyckningar på axlarne och ögonen, jemte åtföljande hostning och krakling, påminner han mycket om Gustaf Crusell. Sattler åter, ehuru i allmänhet en älskvärd man, har för mycket det Tyska hushålls- och sparsinnet för att man skulle kunna finna rätt trefnad i hans sällskap, isynnerhet vid den trånga sammanlefnaden på den lilla barken. Dertill hafva de den Tyska svagheten att vilja äta och lefva väl. Till följe af detta sparsamhetssystem förbjöds vår tjenare att taga socker i sitt kaffe och Giovanni anmodades att utdela åt honom hans portion! Om aftonen kom sjöfolket upp på den släta sandstranden och begynte leka. Först allehanda gymnastiska öfningar, t.ex, två män satte sig mot hvarandra, knepo hvarandras knän fast tillsammans och rullade turvis ner på ryggen, hvarvid den andra turvis steg uppåt, föreställande ett hälft hjuls rullning; denna öfning kallades skedd elkomat. Åfven förekom en lek, som liknade vår varglek. Tre eller 4 hukade sig ner till marken fyrfota och öfver dem breddes ett skynke, föreställande får eller annan boskap; en femte kastade en handfull sand öfver eller framför dem, till tecken att leken var börjad. Emellertid hade alla klädt af sig så när som på byxorna, och begynte springa omkring samt försöka slå eller beröra de nedhukade fåren. Herden försökte dervid taga dem fast; lyckades det så måste den fasttagne bli herde. Under allt detta skreks högt och det gick ganska lifligt till; man såg att de voro med själ och hjerta inne i leken samt roade sig af hjertans grund. Jag satt länge och såg derpå, ehuru aftonen var kylig och nordvestvinden kall; äfven annat folk kom och såg på dem.

Nov. 24.

Så snart vi druckit kaffe gingo doktorn och jag upp till vakil här i staden, för att anmoda honom bestyra om vårt framskaffande öfver shellal. Vi funno honom utanför sitt hus, samtalande med några Araber; bredvid honom var en skrifvare, en Kopt som såg särdeles välmående ut. Vi visade för honom doktorns tillstånd af pashan att resa o.s.v. Han var, som det tycktes, en välvillig Turk, lät genast sin skrifvare sätta upp en liten lapp, satte sitt sigill derunder och skickade sin khavas dermed till föreståndaren för shellal, eller den såkallade rais eshshellal, med hvilken han sedan lofvade komma till oss om bord. Det dröjde dock länge innan han kom, ty det lärer vara temmeligen långt till byn der han bor. Jag begagnade tiden dessemellan att vandra omkring i staden, som är jemförelsevis stor, men för öfrigt fullkomligen lik andra. Byggnadsmaterialet var det vanliga obrända, eller rättare soltorkade teglet. Öknen och dess berg voro ganska nära staden, den odlingsbara jorden utgjorde blott en liten sträcka och upptogs mest af palmträd. Närmare middagen träffade jag effendins Koptiska skrifvare, som jemte en annan bjöd sig sjelf till oss om bord. Jag gick således ner med dem, rökte och drack kaffe i deras sällskap en kort stund. När jag sedan gick upp på land, mötte mig effendins khavas med rais eshshellal och några andra bland hans svarta Berberi -handtlangare. Jag gick med dem upp till effendin, som träffades på en backe, der han höll på att bygga sig ett litet hus. Vi gingo alla ånyo ned for att afhandla saken om bord. Sedan vi först druckit kaffe, rökt och talat om våra hemorter, (jag föregifvande mig härstamma från Tiflis, nära intill hvilken stad effendins hemort Gurg är belägen) framkallades rais eshshellal och förhandlingen börjades, nu lika tråkig som alla dylika med Araber. Efter prat och krångel beslöts att de skulle föra oss öfver för 130 piaster. Ett annat krångel förekom med vår egen rais om lots upp till Vadi Halfa, den han påstod borde tagas på vår bekostnad; dervid var isynnerhet vår styrman storordig. Det gjorda kontraktet togs fram och lästes, men som der ingenting stod om lots, kunde han ej påtvingas oss, vi lofvade blott förskjuta penningar åt lotsen om han behöfdes. Sedan slutligen allt var afgjordt, folket gått bort och vi ätit middag, begaf doktorn och jag oss till ön Elefantine samt gjorde en spatsertur omkring den. På södra ändan uppstiger den till en temmeligen stor höjd, som är alldeles full med grus, gamla förfallna byggnader och ruiner, utvisande kanske att här varit fästningsverk. Vi omringades hela vägen af en förfärlig mängd svarta barn, som nakna eller ombundna blott med en liten gördel sprungo omkring oss och ropade bakhshish ja khevage. De voro särdeles närgångna och bjödo ut åt oss allehanda lapprissaker, dels stenar, dels gamla rostiga effekter af intet värde. Slutligen måste jag med ett långt durra -rör drifva dem bort och hålla dem på afstånd. Från toppen af denna höjd var en vacker utsigt öfver shellal och dess underbara klipphällar, omsusade af den forssande floden. Derifrån gingo vi längs stranden till norra udden af ön, der ingenting annat var att se än palmer och några durra -fält. För öfrigt funnos många små byar på ön, i dem alla stora hopar barn, som ropade sitt bakhshish och följde med oss långa stycken. När vi kommo tillbaka till vårt landningsställe, väntade oss äfven der en liten hop barn, som bjöd ut stenar, dem de kallade antiker, och annat lappri. Bland dem var en särdeles vacker flicka om 15 eller 16 år, som jag knappt kunde få mina ögon ifrån. Vi kommo lyckligen öfver i den usla höga båten, som var hopfogad af stockar, utan bräder, full med vatten och smuts; den var så kupig och djup, att den vaggade och var nära att stjelpa om man steg upp på toften. Sedermera lade vi ut med barken och seglade med god, ehuru svag vind uppför shellal. Här såg allt särdeles bekant ut för mig; det var liksom en forss i Kumo elf, fastän ej så starkt strömmande. Landet och stenhoparne i sjelfva strömmen påminte mig om Kumlinge Krokarne, blott att här fanns palmer och öknens gula sand, som äro fremmande för mitt hemland. Vi kommo dock ej långt förän vi lade i land under en liten by vid en sandbugt. Der steg jag upp på ett öfverliggande högt berg och skådade ut öfver den genom bergen och klipporna frambrytande floden, ännu svagt belyst af den småningom bakom Libyska bergen sig gömmande solen. Bergen voro här ändteligen alla granit, liknande våra berg, dock öfverhufvud grofkornigare och derföre mera förvittrande; de utgjorde öfverhufvud ingen fortlöpande kedja, utan liksom sönderfallna i hällar, hvilka staplade på hvarandra understundom bildade högst underliga former, pelare m.m. Vi (ty shekhen hade i afton gått med mig) suto här och betraktade den verkeligen underbara naturen, stego derpå nedför de hvassa klipporna och på den i veka ryggformer emellan dem inblåsta flygsanden från öknen, i hvilken vi med särdeles nöje knådade med våra nakna fötter. Sedan vi druckit vårt aftonthé, gick jag ensam till den ofvanfÖre belägna byn och språkade med en gammal gubbe, som satt på en låg mastaba utanför sin lilla koja, omgifven (på tillbörligt afstånd) af sina qvinnor och sina barn. Han var, liksom i allmänhet folket här, välvilligare och bättre än dem i nedra Egypten; också var han egentligen ej Arab utan Berberi. Liksom de flesta af hans landsmän talade han Arabiskan blott högst medelmåttigt. Deras eget språk är högst egendomligt, såsom jag tror, utan någon likhet i grunden med Arabiskan; då det talas låter det nästan fullkomligen som Turkiska, med en ringa modulation afvikande från Turkiskan, samt torde äfven innehålla åtskilliga ord från detta sednare språk. Från första början, då jag i Egypten hörde Barabras språk, har jag haft stor lust att lära mig känna det, men min tid och mina medel afhålla mig derifrån, liksom ifrån mycket annat. Så har det varit hela mitt lif igenom, derföre har det också blifvit: parturiunt montes et nascitur ridiculus mus. Äfven i Barabras fysionomi synes en helt annan karakter, än hos Araberna; de hafva i allmänhet ett ridderligt, markeradt ansigte, dock med något Abyssiniskt drag, märkbart isynnerliet hos qvinnorna. Deras karakter torde ock vara mycket aktningsvärdare än härboende Arabers.

Nov. 25.

Om morgonen skreko Sattler och doktorn öfver att vi ej kommo ut; det dröjde också nog länge innan allt var färdigt till afresa och rais eshshellal kommit ner, ehuru han lofvat vara tillstädes med sitt folk redan före soluppgången. Slutligen infann han sig dock och sedan doktorn, på sin brutna Arabiska, litet ovettats och grälat, lade vi ut. Strömmen var i början ej särdeles stark, men snart kommo vi till ställen, der den svaga vinden ej mäktade föra oss emot den starka strömmen, utan folket måste kasta sig i floden, kafva sig fram till hällar med tåg och hala oss uppåt. Härvid och ännu mer längre fram på dagen, hade jag tillfälle att beundra deras oförvägenhct och raskhet att störta sig i den starka strömmen, äfvensom deras konst och förmåga att simma. De simmade alla såsom Ryssarne, lyftande händerna upp öfver vattenytan, men skredo temmeligen väl framåt. Slutligen kommo vi till en liten sandstrand mellan klippor och berg, samt stannade der litet. Jag ställde mina saker i ordning för att de ej skulle sqvalpa omkull i forssen, tog min bössa, gick litet omkring på stranden, och såg på det egentliga fallet, der pashan låtit spränga bort några hällar. Forssen var ej betydlig, på långt när ej jemfÖrlig med de vanligaste som jag sett i Kumo elf, i höjd på långt när ej lika med Gammelstads forssen hos oss. Egentligt fall var der icke, utan en kanske omkring 40 steg lång sträcka, der vattnet pressade sig tillsammans och bildade väldiga forssvågor. Det dröjde länge innan folket hann komma tillsammans här; flere kommo till mig och frågade huru mycket vi hade lofvat åt raisen för shellal, samt sade, då jag ville veta anledningen till deras fråga, att han eljest skulle hålla största delen för sig sjelf. Tjufveri och bedräglighet öfvas och fruktas här öfverallt. Kort före middagen var slutligen allt färdigt och folket församladt. Man föredrog att gå en omväg kring öar, der strömmen skulle vara mindre häftig än i Bab el basha, såsom man kallade den öppning framför hvilken vi lågo. Vi seglade först längs stranden af ett litet sund mellan öarne. Jag föredrog att spatsera i den mjuka, veka sanden, hvilken floden hade uppsköljt och blänkte med tusental små glittrande perlor. Komna till sjelfva den så kallade stora Bab, började de arbetet med vanlig långsamhet; först halades med tåg öfver några mindre forssiga ställen, då hållpunkter för tågen gåfvos af klipporna i sjelfva strömmen eller på sidan af den. Slutligen kommo vi in i det första svåra fallet. Här fanns en lång hvirfvel, i hvars midt forssen lopp neråt, men på sidan uppåt. Vi arbetade oss in i den uppåtgående strömmen och komna i den fördes vi med svindlande häftighet uppåt, så att det syntes som skulle vi ovilkorligen föras mot de bredvid liggande stora klipporna och slås sönder. Anblicken var verkligen hasklig, men vi hjelptes af den motsatta strömmen. Det dröjde dock länge innan vi hunno öfver detta farliga ställe och fingo fatt en hviloklippa på sidan. Sedan folket här hvilat en stund, halades vi åter öfver ett lugnare pass till öppningen af det svåraste stället, der vattnet svallade starkt. Det dröjde något innan man fick allt i ordning till arbetet, som slutligen börjades kl. omkring 3. Här var rätt busligt och vår välfärd berodde på ett enda tågs styrka; om det brustit, så hade det varit förbi med barken och troligen äfven med oss. Vi kommo dock lyckligen öfver, ehuru med mycket arbete, och skellal var nu egentligen passerad. Vid allt detta förundrade jag mig högeligen öfver, att bland alla de mäktiga nationer, som efter hvarandra varit herrar öfver Egypten och Nubien, ingen inrättat en farbar eller med mindre fara förenad passage genom denna forss; eller att man ej åtminstone gjort några inrättningar (t.ex. Jernringar eller dylikt) för lättandet af båtars upphalning; eller slutligen och mest att här boende folk, som egentligen icke hafva annat göromål än båtars upphalande och kanske hvarje dag äro sysselsatta dermed, ej lärt sig vissa bestämda handgrepp och hvarje gång återkommande manövrer, som sålunda skulle gå lätt. Men nu kunde man ej se annat än att vår bark var den första, som de halat upp i sin tid, så ovant och klumpigt gick det till, med undantag af att några få visade stor rådighet i simning och annat. Dessutom fanns bland dem egentligen ingen hufvudman, som anförde arbetet, utan alla skreko om hvarandra. Dock tycktes det liksom vissa afdelningar skulle haft hvar sin shekh och ledare, bland dem en gammal, gråskäggig, svart Berberi om bord på barken. Men han hade ej tillbörligt lugn, utan skrek och hoppade som en tätting, så att man ofta skrattade åt honom. En annan liten gubbe var liksom chef för en afdelning af det på land halande folket. Liksom de flesta andra hade han blott ett skynke bundet om midjan, sina få öfriga klädesstycken hade han bundit på hufvudet såsom turban. Denne var en bland de mest theatraliska figurer jag sett i lifvet eller på scenen; han hade en liten käpp af de här brukliga ebenholtz långklubborna i handen och spatserade af och an på en hög klippa, der hans halande folk var uppstäldt i rad. De ropade dervid det vanliga ja Sejid ja Sejid, hvaremellan han med den mest theatraliska ton recitativt sjöng hia merkeb eller hia gaieh, eller om hans fantasi ej ingaf honom något annat upprepade han ja Sejid ja Sejid. Tänker man sig härtill folkets verkligen poetiska kostym, eller i brist på kostym deras svarta, men icke Neger-glänsande, kroppar, så har man en scen fullkomligen värdig theatern och bättre än den kan återgifvas. Äfven den vackra scenen: flodens forss med de kringliggande, till större delen i stora block nedramlade granitbergen, gjorde sitt till. Den lilla shekhen med sitt glesa Berberi -skngg, var dock ej den enda theatraliska figuren, ty nästan hos dem alla lyste något naturligen theatraliskt mer eller mindre fram i deras rörelser och tal. Folket var i allmänhet trögt, behöfde trugas och manas till sitt arbete, tycktes ej heller ha särdeles styrka, ty de flesta män hade smala, klena ben och armar. När vi slutligen hunnit igenom den sista, farligaste passagen, kom vår gamle gråskäggige shekh fram med sitt: alhamdo lillah bisselameh.

Nu kommo vi in i ett lugnt sund, hvars stränder stodo i den härligaste vår-grönska, jemte palmer, lotus och sykomorer. Något så gästvänligt inbjudande har jag ej sett annorstädes än i Ålands skärgård hos oss, det blef mig alldeles hemlikt till sinnes. Sykomorernås hvita bark påminte starkt om våra björkar, men palmen sade mig att jag var fjerran borta från mitt egna land. Dock var jag glad att jag kommit så långt, och fann att hvad jag mest älskat i naturen hemma äfven fanns här, samt af mina reskamrater också uppskattades såsom skönt. Det var en oändligt ljuf afton, sådan man möjligen kan ha den under Egyptens härliga himmel, mild som den ljummaste juli-afton hos oss. Oföränderligt skall denna afton bli i mitt minne, såsom en bland de ljufvaste jag haft sedan jag lemnat mitt hem; om jag blott haft ett Finskt hjerta att dela fröjden med mig! Folket, som var från åtskilliga öar i denna lilla skärgård, lemnade oss nu till större delen; emedan de inga båtar hade, band hvar och en sin lätta klädnad på hufvudet och simmade öfver strömmen till sitt hem. Slutligen kommo vi fram till en liten by eller så kallad morada, der vi lade oss för natten. Vi hade ock fullkomligen behof deraf; jag åtminstone hade blifvit nästan yr af forssens brus och den sinnesspänning, i hvilken jag varit under hela färden. Dertill kom att vi på hela dagen ingenting hade ätit; ty vi hade nödsakats packa alla våra matkistor in i ruffen, och emedan de voro inlästa knnde vi i trängseln ej komma till dem. Så väl maten som hvilan smakade derföre särdeles väl, sedan vi först sluppit den alltid tråkiga liqviden med folket och deras tiggeri om drickspenningar. Sedan satte jag mig i ett litet café, dit snart också vårt skeppsfolk kom. Med dem satt jag länge, men gjorde sedan för mig sjelf en liten promenad längs stranden under palmerna, mellan hvilka den bländande fullmånen sken. Forssens sorl hördes starkt och aftonen var så poetisk, som en afton kan vara eller drömmas af en älskare. Medan jag satt på stranden, särdeles intagen af allt det magiska i scenen, ankommo dit 4 unga män från Assuan, livilka ämnade sig till Halfa för att samla ricinus khanoa, som vexer här i ymnighet och säljes i Kairo. Det var mycket sent när jag kom om bord, der alla, äfven min shekh, redan sofvo.