Sågo redan bittida om morgonen från vår bark först ruinerna af Karnak och Luksor på venstra sidan d.v.s. östra stranden af floden, sedan småningom till höger de väldiga Memnon stoderna, grafdalen och Medinet Habu. Emedan det var föga vind läto vi sätta oss i land gentemot Karnak och gingo till fots dit upp. Hvarken från vår bark eller från land, då vi småningom närmade oss, togo sig dessa ruiner särdeles väl ut; de gjorde intet synnerligt intryck hvarken på mig eller mina kamrater. Väl funnos der stora, ofantliga massor, men föga egentlig skönhet, åtminstone ingenting "mahlerisch"; med de gamla Grekiska monumenterna, sedda på afstånd, kunde dessa ej jemföras. Här fanns ej de förras lätthet och luftighet, ej heller deras hvita glänsande marmor. Dock när vi trädde in genom den väldiga porten och betraktade det utomordentligt väldiga, stormäktiga i de ändlösa pelargångarne, samt de med all sin storhet och väldiga massa dock utomordentligt vackra pelarne, intogs åtminstone jag af förvåning och hänryckning öfver det storartade i dem, hvarmed jag, utom pyramiderna, härtills sett intet jemförligt. Allt var fullskrifvet med särdeles väl bibehållna hieroglyfer; här fick jag rätt begrepp om skönheten i denna skrift, som man väl kan kalla en målning. Vi vandrade här omkring, men kunde ännu ej få riktigt begrepp om det hela. Ofantligt vidsträckt tyckes det hafva varit, att dömma af de många qvarlefvorna efter propyléer åt alla håll. Hvad som nu främst behagade mig var de sköna pelarena och hieroglyferna. Jag kunde ej rätt intagas af det imposanta i sjelfva byggnaden, emedan allt låg fullt af stora grushögar, ofta så höga att vi på dem nådde taket. Vi togo nu blott en hastig öfverblick, det egentliga betraktandet måste sparas till vår återkomst. Doktorn begaf sig härifrån gerad bort till Luksor på en åsna, och öfver floden till sin "Vetter" i Gurnu; Sattler och jag gingo till fots genom den vidtfrejdade allén af sphinxer, samt betraktade på vägen bashans krutfabrik. Dessa sphinxer äro till största delen begrafna under jorden, stympade till sina näsor och i allmänhet illa tilltygade; men vittna dock med sina stympade lemmar om sin fordna storhet och stolthet. På denna väg, hvilken vi dock emellanåt förlorade på gröna och palmtäckta slätter, kommo vi efter ungefär en halftimma fram till Luksor, kanske det mest prisade af alla gamla Egyptiska monumenter. Det syntes redan ifrån Karnak, isynnerhet den ståtliga obelisken, som föreföll mig långt vackrare än den i Paris. Det väldiga Propylaeon och de ännu väldigare koloss-statyerna derinvid voro öfver all beskrifning imposanta, så stympade ock förstörda isynnerhet de sednare än voro. Den förstörelse, som här herrskar öfverallt, är hjertrörande och gallretande, isynnerhet som man vet den härröra af råa, barbariska menniskohänder. Detta syntes tydligt, ty man har förnämligast uthuggit och förstört ansigtena på figurerna, der man alldeles tydligt ser spår efter spetsuddiga instrumenter. Men min harm och förvåning häröfver, äfvensom öfver grushögarne, nådde sin största höjd först då jag genom den stormäktiga porten trädde in i den egentliga tempelrunden eller tempelgården. Här syntes intet annat än de usla, fula Arab-kojorna med sina dufslag, sin förfärliga smuts, sina nakna svartsnuskiga barn och sitt trasiga folk. Så vederstygglig har jag ännu aldrig funnit någon Arabisk by, så gement och nedrigt aldrig något folk. Vi hade hela skaror af barn och män efter oss, som skreko bakhshish ja khevage och voro mera påhängsna än till och med åsnepojkarne i Alexandria. Så harmsen och uppbragt på Araberna har jag aldrig förut varit, aldrig föraktat dem så som nu. Men folket här, liksom på alla af Franger besökta orter, torde hafva blifvit förderfvadt genom de täta besöken. Vi gingo genom hela runden, men öfverallt var öfverbyggdt med Arabiska kojor, eller ruiner bebodda af folket och begagnade till stall. För att komma in och se, måste man krypa in i dessa kyffens smuts; men detta var mig så vedervärdigt, att jag skyndade så mycket jag kunde, och måste tillstå att jag ingenting kunde njuta af alltsammans. I Karnak var ett litet inre rum af helgedomen användt till fängelse; der råkade nu vara instängd en gammal gråskäggig man, omgifven af några gamla qvinnor och små barn. Jag gaf mig till tals med honom, han var utomordentligt munter och glad, skrattade och skämtade. Jag förundrade mig storligen öfver hans goda lynne i denna bedrofliga ställning; men här är allt shej min allah, såväl godt som ondt, derföre har man godt eller liknöjdt mod. Knappt hade jag kommit om bord fÖrän vår doktor kom från andra sidan med sin kusin, en Tysk doktor Abeken, som frivilligt och nästan på egen bekostnad följer Lepsii expedition. Han var en rödskäggig, effendi -klädd, rödbrusig Nordtysk, med äkta Tyskt sladdrigt munläder, samt sött släpigt, affekteradt språk. Han talade oupphörligt med tillgjord enthusiasm och fÖrtjusthet, ej allenast öfver det moderna forn-Egypten (hvaraf han är en "Liebhaber", genom Lepsii inverkan), utan äfven öfver Arabiskan, som han talar ganska dåligt, samt öfver alla andra ämnen i verlden, till sin kära "Vetters" stora förtjusning. Han begaf sig dock på eftermiddagen bort med sin "lieber Vetter" och lemnade oss i ro. Sattler aftecknade utsigten af tempelruinerna och obelisken; jag steg upp på den ännu temmeligen välbehållna Pyleon, Vägen dit gick genom en midtibland ståtliga ruiner uppbyggd ful och usel moské, i hvilken jag såg två får spatsera invid folk som höllo på att göra sin bön. Upp till sjelfva toppen af Pyleon, som utgör en stor bred plafond, ledde trappor, men dessa voro till stor del öfverhöljda af nedstörtade stenblock, så att man måste klifva och krypa. Men utsigten härifrån lönade väl mödan af den besvärliga uppgången. Man såg öfver Nildalens stora, gröna slätt, hvilken åt alla håll omgafs af i toppar uppstigande berg på båda sidor om floden, samt öfver dess gamla heliga ruiner. Jag stod vid porten till Luksors fordom kanske heligaste tempel, såg framför mig Karnak, samt på andra sidan af floden de väldiga, nästan pyramidlika Memnons -stoderna, som först föllo i ögonen, äfvensom Medinet Habo, Memnonium, Gurnu och grafvarne, hvilkas öppningar öfverallt tittade ut ur bergen. Det är sannt, jag kunde ej egentligen lefva i minnet af det jag såg, såsom jag skulle kunnat vid anblicken af gamla Grekiska ruiner; men tanken på såväl det utomordentligt storartade i dessa ruiner, som deras nästan oräknebara ålder, gående långt öfver Moses och kanske Abraham, upp till den tid man vanligen utsätter för syndafloden, jemte det egna, underligt fridfulla i Egyptens himmel, gjorde ett djupt intryck på mig. Jag fröjdade mig innerligt öfver att träda på de stenar, hvilka våra första fäders lärare staplat upp till sina gudars och regenters ära; dermed förenade sig ovilkorligen en innerlig harm öfver de barbariska helgedomsrånande händer, som användt så stor möda, så mycket arbete på att förstöra dem, äfvensom öfver det sammanfösta Arab-pack, hvilket nu med sina får och fän bor uppå dem. Dessutom kunde jag ej låta bli att harmas öfver de många kringströfvande Europeiska skojare-resande, som inhuggit sina namn på stenskifvorna. Förstörelsen i denna Pyleon var förundransvärd och förfärlig, så att jag nästan tror att dertill behöfts Herrans hand i en jordbäfning, hvilket äfven några resebeskrifvare påstå; ty de stora stenblocken, som varit uppstaplade till inre murar och öfver dessa, lågo nu till stor del vältrade om hvarandra härinne, och jag kan ej förstå huru äfven de mest fanatiska menniskor kunnat förmå sig att använda så mycken möda på förstörandet af stenmassor. Hvad äfven har mest behagade mig, voro de utomordentligt fint och så till sägandes elastiskt utarbetade hieroglyferna i obelisken, hvilken jag nu hade så godt som alldeles invid mig; de äro inskuret arbete och det inskurna i relief. Jag satt länge här, fägnande mina ögon och tankar.
Närmare maghrib gick jag åter om bord och roade mig med att se på våra sjömän, hvilka kastade boll och lekte. Bland andra en lek, i hvilken en man föreställde åsna, en annan hoppade upp på hans rygg och kastade en boll i marken, som åter uppstudsande uppfångades af andra deromkring stående; den som fick bollen fatt, satte sig i tur upp på dens rygg, hvilken sednast kastat, och så gick turen om. Derunder skämtades hufvudsakligen med åsnan, åt hvilken man ropade åsnedrifvares vanliga ord, t.ex. viss, viss, då man vill att den skall stå stilla. De voro härvid särdeles muntra och styrmannen sjelf, som torde vara emellan 30 och 40 år, deltog i leken med stort nöje. Vi lade nu snart ut och begåfvo oss öfver till andra stranden, der vi kommit öfverens att träffa doktorn hos hans kusin, som ligger under Gurnu med en egen i Assuan hyrd bark.
Nov. 18.
Sattler och jag begåfvo oss på hvar sin åsna å väg, föregångna af en gammal man, som redan i går aftons varit hos oss med en oändlig hop betyg af Europeiska resande om godt uppförande samt fullkomlig kännedom af trakten och dess antiqviteter. Vägen gick förbi det gamla förfallna templet i Gurnu upp åt bergen, samt förbi den usla byn, hvars folk till stor del lägrat sig i bergets stora, beqväma grottor. Dessa äro ock i alla afseenden bättre än de smutsiga lerkojorna, som de vanligen bebo. Vägen gick sakta och småningom uppstigande, genom en äkta ökentrakt, saknande alla spår af vegetation; den utgjorde tydligen bädden af en bergström, som understundom bildas af det vissa år (ehuru sällan) fallande regnet. Förlidet år vid denna tid, sade man, hade här fallit starkt och uthållande regn. Anblicken af bergen, som åt alla håll omslöto dalen, var högst imposant och passade fullkomligt för vägen till grafvarnes dal. Här fanns ej allenast årtusenden gamla kungagrafvar, utan äfven en graf för sjelfva bergen, hvilka i tidens längd här tyckas ruttna till lik så väl som allt annat; ty de voro alldeles förvittrade samt nedramlade till sand och grus, äfven i större hällar. Berget var till större delen sandsten, men äfven kalkberg med flintstens lager. Öfverallt lågo dessa flintstenar, öfverdragna med fin kalk, formade, snurrade och svarfvade i alla möjliga konstiga figurer. Genom denna ökneväg kommo vi, efter en ridt af omkring en knapp timme, fram till sjelfva grafdalen, Biban el moluk. Vår gamle förare förde oss först in i den berömdaste bland grafvarne, Sesostris graf. Vägen gick genom en bred gång, sakta sluttande nedåt med slät plafond; väggarne i kalkberget voro bestrukna med stuck, samt fulla af figurer och hieroglyfer, målade i bjerta, lustiga färger, liksom äfven takets plafond. Men lika litet som målaren Sattler kunde jag deri finna sådan skönhet som jag väntat, efter de beskrifningar jag läst om grafven, åtminstone icke i den mening man vanligen tager konstskönhet. Vi förliknade färgerna — hvilka dock i förhållande till deras uråldrighet voro särdeles friska och väl konserverade — äfvensom till stor del figurerna, med de målningar barnen hos oss ofta smeta på nyss hvitlimmade väggar. Figurerna, med sina underliga hufvuden och ofta snurriga sirater, gjorde på oss, som ej voro invigda i hieroglyfernas betydelse och språk, ofta ett intryck väckande skrattlust. Vi gingo naturligtvis med ljus i de mörka gångarne och sågo flädermöss flygande kring ljuslågan, dock ingalunda till så förfärande antal som resebeskrifvare skrika om. Det räckte länge att vandra i de stora hvalfven, som utbildades än till stora rum och salar, än till gångar, med i väggen stående smårum och kyffen, hvilka alla voro utmålade. Målningarne blefvo dock till slut enformiga, uttrycket alltid enahanda i figurerna. Äfven här, liksom annorstädes, behagade mig hieroglyferna mest, ehuru jag ej förstod hvad de sade, samt de härligt sculpterade figurerna med sina runda och mjuka former. Sedan vi kommit ut härifrån, besökte vi ännu en stor mängd grafvar, så att jag tror blott två blefvo obesökta. De voro alla temmeligen lika. I några funnos mer eller mindre väl konserverade likkistor, alla af ofantliga granitblock, dem guldtörstiga, skattsökande tyranner från senare århundraden slagit sönder för att öppna. Vi blefvo slutligen trötta både af betraktandet och af den starka bitumen-lukten samt de underjordiska hvalfvens qvafva luft, så att vi i det hela voro glada att hafva slutat vår rund. Men nu förestod oss en svår, ehuru jemförelsevis lättare gång, nemligen att stiga upp på berget till dess toppar, och att begifva oss ner på andra sidan, dit vi förut skickat våra åsnor. Men mödan af uppstigandet var fullt lönad med den på sitt sätt sköna utsigten åt alla håll öfver förunderligt storartade bergbilder, höjande sig i alla möjliga torn-spets- och kupolformer, åtskilda från hvarandra af de vägar och utlopp, som bergsfloder banat åt sig emellan lösa stenar. Oändligen härlig var utsigten från höjden, ehuru, liksom alltid i Egypten, saknande det lif och den omvexling, som våra väldiga granskogar gifva åt våra berg. Sedan vi kommit ner och sutit upp på våra åsnor, redo vi till det stora templet i Memnonium samt besågo det som hastigast; men jag måste tillstå att jag nu var lika mätt på betraktande, som hungrig efter mat, och kunde derföre föga njuta. Här var en stor hop män, som arbetade för Lepsius. Jag hade nöje af att betrakta deras vackra svartbrunt glänsande kroppar, hvilka voro alldeles nakna, blott ombundna med en slarfva som sammanhölls af cn repgördel. Passerade vidare det lilla templet i Gurnu, der äfven arbetare voro sysselsatta med gräfningar för Lepsius. Här, liksom på flere andra ställen, sprungo stora skaror af gossar till oss och bjödo ut småsaker af antiqviteter, dem de föregåfvo sig hafva hittat vid sina gräfningar. De åter, som ingenting hade att bjuda ut, tiggde med sitt eviga, framfusiga och spotska bakhshisk ja khevage. Dock voro de här ej så gemena som i Luksor.
Vi kommo om bord först omkring kl. 2, trötta och hungriga. Till vår lycka hade mest hela dagen himlen varit öfverdragen af lätta moln, hvilket här är en synnerlig raritet, och derigenom hettan varit mindre känbar mellan de höga bergen i öknen. Vid liqvidationen med våra åsnor och vår vägvisare förekom naturligtvis gräl och krångel, liksom vid alla dylika tillfällen här. Vi sluppo dem dock slutligen och begynte taga fram ur våra säckar de småsaker i antiqvitetsväg vi köpt, samt de stycken af stuck, som Sattler hade löst från grafvarnes väggar till prof på färgerna. Jag hade ej tillåtit mig denna frihet, ehuru redan före oss så ofantligt mycket deraf var plundradt, till och med stycken af sjelfva kalkberget, lika litet som jag kunde följa besökares vanliga bruk att rita eller hugga mitt namn i väggarne. Sådana namn funnos öfverallt i oräknelig mängd, dels kända, dels okända, bland de förra Mohammad Ali, vice roi de l'Egypte, skrifvet på Franska och Turkiska, jemte några verser på det sednare språket i Sesostris graf. Sedan vi ätit och hvilat oss litet, satte sig Sattler upp på land ock tecknade en utsigt, jag åter tog min bössa och gick uppåt landet, följd af Giovanni, men vi funno ingenting att skjuta. Öfverallt skreko barnen, som gingo i vall med boskapen, bakhshish ja khevage, och då vi en gång händelsevis gingo vilse bland de många småkanalerna, blefvo vi af några qvinnor tillropade: ja frangi. Äfven här, liksom i Kairo, kallar man oss ej gerna Nosrani, ty detta är ett öknamn, men icke så Frangi. Slutligen blef jag ledsen vid mitt följe af Giovanni och sökte göra mig honom qvitt; men jag fann honom vara rädd att ensam gå ner till barken, ehuru det var midtpå ljusa dagen och öppen, ren väg. Han är Maltesare och katolik, hans mörka, spökrädda, katolska tro gör honom till slaf af sin fruktan, liksom större delen af hans trosförvandter. Då jag begynte skratta och skämta deröfver, tvang skammen honom slutligen att bege sig å väg och lemna mig. När jag blifvit ensam begaf jag mig uppåt bergen och satte mig på en hög topp, njutande af den vidsträckta härliga utsigten, belyst af den milda Egyptiska aftonsolen. Det var fullkomligen lugnt med ljuf luft och aftonen sådan man blott i Egypten kan ha den. Ty ingen annorstädes har jag sett ett sådant saligt aftonlugn, här är hvarje afton en helgdagsafton, såsom hos oss någongång om sommaren en mild lördags- eller pingstafton. Jag hade ej sutit länge, förän från en närbelägen bebodd bergshåla en Fellah kom till mig, begynte sprÅka och bjöd åt mig ett ugnsrostadt maishufvud, det han kallade kandil. Snart kom äfven en annan till och vårt samtal blef ganska lifligt, ehuru jag ej väl förstod deras dialekt, som var ganska olik den i Kairo. Det är verkeligen förundransvärdt att se folkets goda lynne och oföränderliga munterhet i all uselhet och fattigdom, oberäknade de korbag -slag, som flitigt spenderas på deras fotblad; man behöfver ej bättre bevia på Egyptens härlighet och sköna himmel, än att den kan gifva ersättning för all denna uselhet och utgjuta tröst i en korbagerads sinne. Jag qvarstannade nästan till solens nedgång och begaf mig sedan sakta om bord. Shekhen hade icke heller i dag gått upp i land, utan tillbragt hela dagen om bord, skrifvande på sin grammatik — en förundransvärd liknöjdhet!
Nov. 19.
Lade ut om morgonen och fingo hala liban ett långt stycke väg, emedan vi för flodens kroknings skull icke kunde begagna den goda vinden. Sedermera kunde vi dock spänna ut seglen för en särdeles frisk kultje, som på dagen allt mera friskade i, så att vi slutligen måste berga vårt storsegel. Detta aflopp ej utan någon fara, emedan folket dervid måste klifva upp till den särdeles höga rån och derigenom gifva barken öfvervigt åt ena sidan. Vi togo vatten från suden, hvilket är mycket för en så lätt bark; folket skrek och hojtade, liksom om fartyget hölle på att förlisa. Nu mera än förr såg jag huru klumpiga och svårhandterliga deras stora trekantiga segel äro. Ingen olycka hände dock, utan vi gingo med frisk vind och god fart tills vi vid esha hunno fram till Esne, förvisningsorten och fristaden för hela Egyptens lösaktiga qvinnor, danserskor m.m. Vi gjorde ännu om aftonen en liten vandring genom staden, som presenterade sig högst usel. Redan kl. 8 rådde dödstystnad på gatorna och vi mötte högst få. Der lågo vi hela natten, emedan raisen vägrade att gifva sig ut, föregifvande att stenar och grund funnos i floden längre fram; också var ganska stark vind om natten.
Nov. 20.
Seglade för god och frisk vind, men hunno ej långt föran vi med god fart körde starkt in i gyttjan. Här arbetades en full timma innan vi åter blefvo flott. Men om dagen lugnade vinden allt mera ut, så att vi ej hunno särdeles långt fram. Sjöfolket gäckades med hvarandra om aftonen och spektaklet börjades med en zikr, som äfven karrikerades af det skämtsamma folket; ty man börjar här redan småningom karrikera äfven religionsbruk.
Nov. 21.