Lugnt väder. Medan vi spatserade på stranden, sågo vi de första krokodiler. Sköt en kråka i flykten. Blåste upp en liten kåra, som förde oss till de väldiga bergen El gebel el Haridi, hvilken vi hela dagen följde i deras långa sträckning. Här och der lågo små byar vid bergets fot, på det smala jordbältet mellan åsen och floden, hvilket dock emellanåt vexte ut till stora åker- eller öken-slätter. På flere ställen funnos i bergen hålor eller grottor; troligen hade under dem fordom funnits byar och städer. På ett ställe syntes sjelfva shekhen Elharidis lilla kapell, men på det väldiga, storartade berget tog sig den lilla hvita hvalflösa byggnaden högst ömkligt och uselt ut. Då vid solnedgången den två dagar gamla månen syntes på himmelen, kom en dugtig vindpust från sluthöjden af berget, som var särdeles högt och busligt att påse i aftonskymningen. Kultjen var häftig, så att vi måste berga storseglet. Dess klumpighet och ovighet med sin långa rå, på hvilken folket vid dylika tillfällen måste klifva upp, gjorde manövern litet farlig. Vi kommo dock lyckligt förbi det farliga berget; men knappt var det gjordt förän styrmannen högt fordrade den vanliga bakhshishen, hvilken han sade att alla, såväl Franger som Araber, måste erlägga här, äfvensom vid några andra på framvägen farliga berg och passager. Slutligen måste vi bekväma oss till att ge honom några piaster. Så snart vi voro förbi det väldiga berget, saktade sig kåran och längre in på natten lugnade det mycket ut. Derunder hade folket tagit land och laggt sig att sofva, utom en som torde varit halfvaken. Ungefär midnattstid hörde jag ett förfärligt larm och buller af folket ute, en del skrikande på Arabiska att röfvare voro öfver oss, en del på Italienska fordrande pistoler och andra vapen. Jag tittade ut genom mitt åt landet vettande fönster med min bössa, men såg ingenting. Gick ut och hörde blott skrik samt två pistolskott, dem doktorn och hans dräng på måfå lossade uppåt landet. Emellertid voro röfvarena försvunna, ingenting hördes eller syntes. Under allt detta oväsende hade sjöfolket med särdeles flinkhet löst perten, jemte den lilla stolpe ( vatad ) vid hvilken den var fästad, och laggt ut på floden. Seglade den öfriga delen af natten.

Nov. 13.

Seglade hela dagen för frisk vind och sköto med god fart fram. Jag sköt om bord på särdeles långt håll en vild and om morgonen. Var i något häftig grammatikalisk dispyt med min shekh, med anledning af ett ställe i vår morgonlektion. Den fortfor med små mellanskof hela dagen och isynnerhet om aftonen. Här hade jag ett nytt bevis på Arabens fruktan för att sätta sig emot de gamles auktoritet. Hvad dessa skrifvit och tänkt är heligt, tål ingen motsägelse, intet tillägg, intet afdrag; vi behöfva blott upprepa hvad de sagt och få ej understå oss att heinta något ur eget hufvud. Emellan 'asr och maghrib hunno vi fram till staden Girgeh på sjelfva branten af flodbrädden, som här var särdeles hög och brant. I jordlagren af brädden syntes öfverallt tegelstenar och qvarlefvor af murverk, likaså ofvanpå den. Dessa alla voro rester af hus och byggnader, som floden vid sitt årliga flöde hade störtat ned, i det dess vatten undertill ätit bort de lägsta lagren. Sådana spår af flodens härjningar synas här på många ställen, äfven i Manfalut. Här tycktes större delen af en hel gammal stad sålunda vara småningom störtad; sednare slägter, visa blefne af skadan, hade ombyggt sin stad inåt landet på andra sidan om den höga flodbrädden. Här låg en större bark, alldeles fullastad med valfärdare, ämnande sig till Kenneh, vidare till Kosseir och Gadde. Bland dem blef jag antastad af en dervish från Tanta, som bar intet annat på sin solbruna kropp än ett par vida Turkiska byxor; men på halsen hade han två tjocka, stora ringar af jern, såsom han sade: lillah. Han tiggde än en matbit, än något att skyla och värma sin nakna kropp med. Derunder kom en annan till, som reciterade några verser och förmådde mig jemte det öfriga sällskapet att läsa fathe två gånger. Jag hade ingenting att ge dem och de aflägsnade sig slutligen med vanliga resignerade bikhaterek. Vi dröjde ej länge förän vi åter lade ut och seglade. Om aftonen visade sig styrmannen förolämpad och vägrade att göra sin tjenst. En af besättningen hade nemligen litet tadlat honom, och han fordrade att denne derföre skulle bastonneras; då detta ej verkställdes, lemnade han i sin harm styret och satte sig förut. Raisen grälade och pockade på att han skulle göra sin tjenst, det öfriga folket yrkade äfven med goda ord derpå, men ingenting verkade; så liten makt har raisen öfver sitt folk. Nu började vår dräng Mohammad gräla och skrika om sina khavagat och deras konsul, men bragtes till tystnad dermed, att han ej förstode sig på sjöväsendet och dess lagar. Slutligen, sedan styrmannen en stund fått sitta for sig sjelf och ingen vidare brydde sig om att gräla med honom, tog han, väl ej till styret, men till en midra och hjelpte det öfriga folket uti att skjuta oss fram till hamn, sedan vinden efter månens nedgång alldeles lugnat.

Nov. 14.

Seglade hela dagen med god och ovanligt stark vind; kommo ock derföre godt stycke fram. Låg mest hela dagen i min lilla khazne och läste den särdeles intressanta Champollion Figeac om de gamla Egyptierna och deras heliga prestkast; det förundrade mig blott att deraf ännu ingenting försports i vårt aflägsna land. Om aftonen togo vi land under en liten by, der jag länge spatserade i en palmlund i det vackraste månsken. Man berättade här att ett stycke uppåt floden skulle finnas röfvare, som ansatte barker och plundrade dem; men två Turkar, dem jag träffade och som särdeles hyggligt togo emot mig, samt trugade mig att dricka kaffe, då jag föregaf mig vara från Tscherkessien, upplyste mig om att ingen fara vore. Det sade mig äfven en bland de 8 ghafora, som prackade sig på oss då vi ämnade stanna öfver natten här. Vi lade således ut, oaktadt vårt sjöfolks historier, dem de troligen sjelfva uppdiktat för att fördröja vår resa och sjelfva få sofva. Vinden lugnade dock om natten och vi togo land.

Nov. 15.

Gingo från vår ankarplats bittida ut med frisk vind. Den blef ock stående, så att vi i god tid på förmiddagen hunno till Kenneh, en bland de större städerna, der vi måste proviantera. Gick upp i staden och såg mig omkring. Liksom alla andra är den åtminstone till största delen byggd af obrändt tegel. Längs stranden var stark rörelse, man hade der uppställt de mest behöfliga varor och sjöfolket utgjorde afnämarne. Här lågo många barker, af hvilka större delen hemtade valfärdare, gående härifrån till Kosseir. Äfven höll man på att bygga två ganska betydliga barker. Uppe i staden, liksom i alla orientaliska städer (äfven de största, såsom Kairo och Konstantinopel), var rörelsen obetydlig i andra trakter än på sjelfva handelsgatan, essok. Liksom i Sujut och andra småstäder, var den betäckt med ett lågt tak. I jemförelse med Sujut är Kenneh, en ömklig stad, dock var här renligare än vanligt, kanske för fredagens skull. Här fanns en oändlig hop glädjeflickor, som öfverhufvud voro ganska vackert och rikt klädda i jemförelse med andra qvinnor. När jag kom om bord hade man väntat på mig en stund och skickat upp att söka mig. Vi lade genast ut och seglade för frisk vind. Öfverallt sågo vi stora flottor af stora lerkrukor, balali, som blott uppstaplade med mynningarne nedåt emellan palmqvistar, utan någon slags botten af plankor eller stockar, fördes fram på floden af 5 à 8 karlar med klumpiga åror, bestående af en grenig qvist med en brädlapp bunden vid den. Mot aftonen lugnade åter vinden och slog litet emot, hvarföre vi togo land under en liten by, i hvars palmlund funnos många dompalmer.

Nov. 16.

Vinden var i dag svag och lugnade allt mera, så att vi redan tidigt måste taga till liban. Gick upp och spatserade längs stranden. Passerade en liten by Goze, emot hvilken på andra stranden ligger en något större, särdeles snygg by, der det i dag var marknad. På denna sida låg en stor mängd båtar, som färjade folk öfver; de som redan laggt ut för att gå öfver, voro alldeles fullproppade med folk. Jag satt en stund på stranden och språkade med flere Fellaher, som samlat sig omkring mig och förundrade sig öfver min dubbelbössa. Bland dem fanns äfven en, som varit Champollions tjenare under hela den tid han arbetat i Thebes och var hemma från Gurnu. Folket här är i allmänhet särdeles godvilligt och tyckes mig öfverhufvud vara bättre än det i nedra Egypten, Vid 'asr blef det fullkomlig vindstilla. Aftonen var den vackraste vi ännu haft på hela vägen, i dubbel mening en helgdagsafton, såväl för söndagen i morgon, som för de heliga och klassiska forn-Egyptiska ställen, dem vi nu allt mera närmade oss. Så otåliga vi, isynnerhet vår doktor, än voro att komma fram, måste vi dock taga land och lade till under ett stort af ler muradt hus, som för någon tid tjenat till kasern för soldater, här lägrade i ändamål att hålla de Arabiska Beduin-röfvarena i styr. Nu stod det tomt och visade fula, gråa murar. Medan vi gingo här omkring kom till oss från den närbelägna byn en ghafir, med en stor, svart, vacker hund, den han tvärtemot vanan och religionen här klappade och smekte. Han var en här högst ovanligt karlavulen man och behagade mig mycket. Jag satt länge, kanske några timmar, språkande med honom; han berättade underliga ting om en resa, den han, såsom tjenare åt två Franger, gjort långt ner i Nubien till guldberget, der han sade att hans herrar uthuggit mycket guld. Hans språk var ganska olika det man är van att höra i Kairo, samt nyttjade ord som ej ens min shekh förstod. Senare om natten seglade vi litet, men nödgades för lugna snart kasta ankar.

Nov. 17.