Gingo mest hela dagen för god vind en betydlig sträcka förbi Melavi. Jag låg mest hela dagen inne och läste den särdeles intressanta Gliddon öfver hieroglyferna och deremellan Egyptens historia under Araberna. Derunder förargade jag mig öfver deras oftast orättvisa välde och den vanhelgd de föröfvade på Egyptens gamla, heliga jord. Jemförda med dess gamla invånare, huru uselt folk äro ej Araberna? Men hämnden kräfves nu ut af dem, de förtjena väl det förtryck de nu lida af Turkarne samt dermed följande uselhet. Turkarne skola väl ock snart få sitt rättmätiga straff för sitt öfvermod och sin usurpation af så mycken klassisk jord. Om aftonen då folket framsköt barken med medari, föll en sådan i vattnet; då kastade sig genast en man i vattnet för att hemta upp den och efter honom en annan med liban. Den förre fördes dock af strömmen så fort, att den sednare ej hann honom, utan måste simma till landet som var aflägset. Deraf mycket skrik och mycken oro.

Nov. 8.

Seglade sakta framåt och halade liban. Jag vandrade med min bössa mest hela förmiddagen genom en stor och vidsträckt palmlund, i hvilken låg en temmeligen stor, långsträckt stad Kosseir. Jag sköt en tillräcklig mängd vilddufvor för att vara oss nog till qvällsvard, men emedan shekhen, som äfven var uppe på land, sett att jag ej slagtade dem, ehuru jag träffade dem ännu halflefvande, åt han ej af steken. En stund före maghrib hunno vi fram till Manfalut. Här hörde vår rais berättas, att för några dagar sedan en bark blifvit öfverfallen och plundrad, hvarföre han vägrade att gå vidare. Jemte några andra gick han upp i land för att, såsom vi hade önskat, hemta åt oss 2 ghafir eller väktare; men i det stället hemtade han oss 10. Jag steg upp på den särdeles branta strandbrädden, på hvilken staden ligger; råkade der i samtal med mycket folk, som samlade sig omkring mig. Man berättade att i staden fanns 13 moskéer, och utom dem hade 15 blifvit sänkta i hafvet. Hvarje år, äfven detta innevarande, hade nemligen floden vid sitt flöde undanätit jorden från nedre delen af staden och sålunda förorsakat dess nedstörtande. Ehuru man troligen tog till i vexten, syntes dock äfven härifrån att staden var stor och ansenlig, ehuru såsom vanligt byggd af lera och jord. Jag språkade länge med åtskilliga, men isynnerhet med en gammal gubbe. Man tog mig först för en Frang, emedan jag reser med Franger, men då jag började tala om Koran och citera ställen ur den, ansåg man mig för en ahl illah och Koran. Jag roade mig särdeles med gubben och fann honom högst treflig. Han berättade att den nu under staden liggande delen af floden, som med den andra armen bildade en ganska stor ö, förut varit land och burit den nu förstörda delen af staden. En annan gubbe berättade att floden vid sitt flöde detta år för honom borttagit och störtat ett alldeles nytt hus.

Nov. 9.

Seglade smått och hunno utan äfventyr i sakta mak fram till Sujut vid 'asr. Sjelfva staden ligger ungefär 1/4 timmas väg upp från stranden; nedanfÖre vid floden ligga två förstäder, den ena Hammara, den andra Nasile. Jag tog en bland de många vid stranden färdigstående åsnorna och begaf mig ännu upp till staden, ehuru det var något sent. Åsnedrifvarepojkarne voro här fullkomligen lika de i Masr och slogos med hvarandra om att få mig hvar på sin åsna. På den lilla stund som var öfrig af dagen, hann jag just ej vandra omkring i staden, men gick dock genom större delen af den stora sok och köpte af de berömda Sujut -piporna. Min åsnedrifvare, en ung gosse, var bögst treflig och behagade mig särdeles. Sedan jag kommit om bord och druckit thé, spatserade jag ännu länge omkring på stranden. Här äro många cafén, kockar och kokhus, det var rörelse och lif här liksom i alla hamnar, så liten denna än var i jemförelse med våra. Jag fann dock nöje i att spatsera här omkring och blef länge vaken. Sedan jag slutligen gått om bord, förmådde jag vår skeppspajazzo att berätta för mig en saga, det han ock gjorde med den här vanliga berättare-talangen.

Nov. 10.

Bittida om morgonen kom hit en ung man, Italienare, som jemte sin far är här bosatt för handelsspekulationer på hvete, samt från Alexandria var bekant med Schlederhaus. Shekhen fann sig så generad deraf, att han ej fann sig vid att gå ut och dricka kaffe med de öfriga. Sedan kaffet var förtärdt, begåfvo de sig alla upp till staden, och kort derpå äfven jag. Gjorde först några turer i staden med min trefliga åsnedrifvare från i går, begaf mig sedan med honom uppåt det väldiga berg, som ligger ofvanom staden. Här hann jag upp mina reskamrater och steg med dem upp. Nedanför de första grufgrottorna funnos hela lager af mumie-trasor, stycken och allehanda lemmar, dels af menniskor, dels af djur, omvecklade med ännu väl sammanhängande linnetrasor. De lågo inne i sanden och gruset, samt bildade med det ett fullkomligt lager, i hvars utkant de balsamerade benen och slarfvorna hängde fram. Vi gingo in i det första hvalfvet, hvars dörröppning ännu är väl bibehållen, med hieroglyfer och väldiga konungafigurer inhuggna i den. I taket syntes ännu spår af målningar och zirater i stjernor eller andra grannlåter. Inne syntes äfven qvarlefvor af 4 stora pelare, som troligen varit huggna ifrån taket ner till golfvet. Der inne var allt fullt med grus. Stora brunnar och grafvar gingo djupt ner in i bergets grund. Vi kastade stenar dit och dömde till deras djup af den tid de behöfde att falla ner. Sådana hvalf funnos här flera, jag tror vi gingo in i 4 äö. De voro afdelade i flera hvalf eller rum, med rundtomkring väggarne gående nischer, i hvilka de nu utkastade mumierna ursprungligen varit uppstaplade. För öfrigt syntes öfverallt i bergets hela sträckning, åt alla håll, större och mindre grottor eller hålor, till en del sådana jag sett i Kairo. Berget var, liksom bergen öfverallt här, ett kalkberg. Det tyckes vara löst och lätt förvittrande, ty man såg huru det hade förvittrat dels till stoft, dels till grof sand, och stenstycken från höjderna hade ramlat nedåt. På en topp hade det löst sig i stora kullerstenar, hvilkas runda ryggar af solen blifvit brynta och gåfvo en högst besynnerlig anblick. Härifrån hade man en härlig utsigt till venster öfver en ofantligt vidsträckt ökenslätt, begränsad på ena sidan af de gula ökne-sandbcrgen, på den andra af ett smalt grönt bälte mellan öknen och Nilen, hvilket man tydligen såg vara vunnet från öknen genom menniskohands flit. Närmast under mig på den stora ökneslätten syntes en stor begrafningsplats, snyggare och vackrare än jag förr sett här, äfven något i annan smak än dem man ser i Kairo och nedra Egypten. Då jag vid nedstigandet red igenom den, hade jag tillfälle att se den närmare. I stället för att den murade grafven vanligen ger rum blott för en, voro här flere murade tillsammans, sålunda bildande ett större hvalf; men hvar och en särskild af de der begråtna hade öfver sig en uppmurad grannlåt. De flesta hade en gård och derifrån gingo små trappor ned i sjelfva grafvarne. Alla voro hvitlimmade, det syntes att man användt all omsorg på dem, mycket mer än i Kairo är vanligt. Ett stort antal sebiler funnos här äfven. Det tycktes mig att folket i Sujut, liksom troligen ännu mer högre upp, häri tagit exempel af de gamla Egyptierna, medan de i Kairo, såsom i Egypten hufvudsätet för Islams läror och lärdom, blifvit hindrade ifrån att följa de gamla Egyptierna i spåren, så vida dessas religion och sedvanor måste anses för kufr af hvarje s.k. bildad muslim. Detta syntes ännu mera af de målningar, med hvilka man här velat utsira sina grafvar. I stället för att pryda, kan man med fullt skäl säga att målningarne vanställa de snyggt hvitlimmade väggarne; ty de äro i yttersta grad klumpiga och bjärt brokiga, utan tanke och mening. Men tanken pä målning ligger ej i Islam, utan denne är tvärtom emot sådant; hvarföre jag anser denna sed, liksom inånga andra, vara af Egyptens muslimfolk lånad från dess gamla hädangångna slägter, hvilka här öfverallt qvarlemnat minnen af sin fordna storhet och öfverlägsenhet. Denna begrafningsplats var i allmänhet särdeles snygg och vacker. Ett stycke ifrån den, längre ut på ökenslätten, låg en annan, som det tycktes, för fattigare folk som ej hade råd att bygga stora grafvar; ännu längre bort en aflägsen plats för de kristna. Min gosse, som höll mig för muslim, antydde med synbar stolthet att de kristnas begrafningsplats var så långt aflägsen. Här och der, dels i öknen, dels på bergen, syntes kubbor för Arabiska shekher och helgon. Af den vidsträckta, härliga utsigten fröjdade mig dock mest det nästan oöfverskådliga åkerfältet, nu klädt i den vackraste gröna färg, ungefär såsom hos oss åkrarne i sin första vårbrådd. Så långt jag åt denna sida kunde se, syntes gröna fält på alla sidor, omslingrade af Nilen och ifrån den ledda kanaler, bland hvilka den, som i åtskilliga armar ledes omkring staden, isynnerhet är stor och för bashan förtjenstfull. Under hans tid hafva äfven de många vackra trädgårdar, som nu synas här, först tillkommit; bland dem flera i sjelfva öknens sand, fruktbar gjord af flodens vatten. Af dem kan man rätt se, huru oändliga åkerfält man ännu vidare kunde tillkämpa sig från öknen. Midtpå denna stora slätt, emellan det gula och det gröna, höjde sig den jordbruna staden med sina 13 minareter. Sedan jag här en stund skådat omkring mig och insupit den friska vinden, som blåste här uppe och för hvilken den pjåkiga doktorn tillstoppade sin mun med näsduken, steg jag ner och träffade på en räf, som luffade här omkring. Nedkommen i staden, der det i dag var marknadsdag, jom essok, vandrade jag der omkring, isynnerhet på sok, samt begaf mig sedan i badstuga och tog mig ett särdeles präktigt bad. Jag dröjde der temmeligen länge och dref ytterligare omkring, till dess nyckeln till min bössa, som jag beställt, blifvit färdig. Staden var öfverhufvud bland de vackraste och snyggaste jag sett i Egypten, men liksom i alla småstäder, tycktes man här sätta sin stolthet i att härma hufvudstaden. Så voro gatorna bestänkta med vatten, så nyttjades Kairos complimenter och ord, t.ex. vahashtinna, ibn balad. Ä andra sidan tycktes folket vara bättre och hederligare, såsom äfven är vanligt i småstäder jemförda med hufvudstaden. Hvad jag förut observerat i landsortsstäder, såg jag äfven här, nemligen att qvinnorna ej voro så måna om slöjan som i Kairo, utan man såg dem mycket gå med bart ansigte. Vid sjelfva stadsporten ligger mudir Selim bashas hus; der på en med träd omplanterad gård satt en mängd Fellaher, hvilka hade mål eller affärer i divan, som hålles i detta hus. Man sade att dessa Fellaher nu hemtade hästar åt pashan. Denne har sjelf ett slott här och plägar ofta komma hit under sina vinterfärder åt öfra Egypten. Vägen ner till stranden går ett långt stycke längs en vacker kanal och en allée af dels sykomorer, dels siberiska ärtträn, sofsof (acacia?) omger den. Nedkommen begaf jag mig till ett på stranden beläget Turkiskt café. Der nedanföre suto 6 fångar, dem man höll på att sätta i klåfvar och bojor. Vi lade ut, sedan raisen blifvit färdig med sin bakning, sent vid esha.

Hov. 11.

Hela dagen lugnt, så att vi fingo släpa oss fram med liban, Passerade åtskilliga byar, bland andra en kallad Abu Tig, der en berömd shekh ligger begrafven och en stor moské är uppförd omkring hans kubba. hans namn är Eshshekh Elfarghali, berömd isynnerhet för sin makt öfver krokodilerna, hvilka genom hans karamot, sirr och hemliga helgonmakt ej kunna komma längre ner öfver denna by. Detta berättade mig följande dagen min shekh, då vi vid en promenad på stranden händelsevis sågo 2 af dessa Nildjur sola sig i sanden och sedan långsamt stiga ned i floden. Mot aftonen blåste en sakta vind upp och med prut och gräl hade vi folket att lägga ut, men gingo föga fram. Vi beslöto att hålla vakt under natten, på det folket ej nu, liksom förra natten, måtte lägga sig vid stranden och sofva. Vårt förhållande till raisen och besättningen är högst tråkigt, emedan i deras intresse ligger att draga ut på resan så mycket som möjligt, i vårt åter tvärt deremot. Deraf collision. Tyskarne äro också gnetiga och trångsinta. Äfven besättningen och vår andre dräng Mohammad äro mig ej i smaken; de göra den annars så roliga och angenäma färden på Nilen något sur och tråkig.

Nov. 12.