Det hade dragit länge ut innan vi blifvit färdiga med vårt beskådande, hvarföre såväl jag som doktorn blifvit både mätta på ruiner och särdeles hungriga efter mat, hvilket sistnämnda ofta händt mig vid konstnjutningar, isynnerhet vid betraktandet af taflorna i Louvre i Paris. Yi hade ock oupphörligen vandrat omkring beskådande i ungefär 5 timmar, hvarföre vi nu vid middagen skyndade oss om bord. Under vägen såg jag huru den om natten hit anlända mudiren från Eme tvang byfolket att köpa pashans från Kordofan hemtade boskap. Man sade mig att kreaturen alla voro sjukliga, nu dessutom medtagna af den 30 dagar långa färden, och säkert ej skulle lefva många dagar. Det oaktadt satte mudiren pris på dem efter godtycke och byfolket måste köpa dem till detta pris, eller ock taga emot dugtigt korbag; de klagade väl högt öfver denna skriande orättvisa, men kunde ingenting göra. Den dumme Turken jemte sitt följe hade äfven bevärdigat tempelruinerna med en hastig öfverblick, men ej funnit dem värda mer än en fjerdedels timmes tid. Sedan han slutat sitt prejeri, gick hau oui bord med sitt följe jemte shekkens i Kalabshe son, den hau tagit såsom fånge för fadren, hvilken af fruktan flytt till bergen undan den Turkiska mudiren. Hans följe upptog tillsammans 6 barker. Yi lade ut ungefär samtidigt, men för den starka motvinden gingo vi blott långsamt framåt och hunno vid 'asr till Tefa, Der gingo vi upp och betraktade de små ruiner af 2 särskilda tempel, bland hvilka det ena ej hade qvar mer än 3 väggar, det andra användes till boningsrum för folk eller boskap, men har ännu i behåll 4 pelare. Ofvanpå dess tak är byggd en liten mur af lera, hvilken sades vara gjord då engång en annan bys folk bekrigade denna by. Jag träffade åter mina gamla vänner från uppresan, med hvilka jag sprakat och beställt djur; Ibrahim, hade också lyckats skjuta en dab' eller schakal samt hemtade nu fram dess hud och ben, men då han laggt de sistnämnda att torka i solen hade hufvudet förkommit. Efter mycket sökande återfanns hufvudet, men jag fann benen så brutna att intet skelett af dem torde kunnat göras, hvarföre jag lemnade det öfriga och tog blott huden med mig. Medan man sprang omkring och sökte schakal-hufvudet, satt jag med några gamla trefliga gubbar, hvilkas prat roade mig mycket, ehtiru jag hade svårt att förstå deras brutna Arabiska. Deras qvinnor stodo äfven omkring oss med sina småbarn, grensle uppburna på den om mödrarnes lif bundna _s__aboten_. De flesta bland dem voro ganska vackra, med det egna Nubiska tycket. Deras hår, besmordt med olja och talg samt uppfastadt i många klumpiga flätor, har ännu samma form som de gamla Egypternas och ser på långt håll ej illa ut, men ger på nära håll en högst vidrig lukt ifrån sig. Smörjan flyter långt ner på deras nakna axlar och ger dem ett flottglänsande utseende; den lilla duk de kasta öfver hufvudet är alldeles genomdränkt af samma smörja. Folket här tyckte jag i allmänhet vara det bästa på hela vägen. Vi lade ut en stund före maghrib, men emedan den häftiga nordliga vinden fortfor, gick det långsamt fram och vi togo snart land för natten.

Dec. 16.

Kommo bittida om morgonen fram till Borkab, der vi på stranden möttes af byns folk, som kommit ner för att förtjena på oss. Det syntes att vi hunnit närmare Egypten, ty man hemtade sjelfmant till oss sina små handelsartiklar t.ex. henna, smör, höns, hvilka vi högre upp hade svårt att få köpa, ehuru vi sjelfva sökte dem i byarne. Vi gingo genast upp till de små tempelruiner, som här finnas. Ett litet, nästan qvadratformigt tempel, ungefär 22 fot på hvarje sida, stod högt på berget; men af en vägg syntes numera intet, och de öfriga tre bestodo nästan blott af 2 pelare på hvarje sida. Dessa pelare voro särdeles väl bibehållna, utförda i ett utomordentligt fint arbete, deras kapitäler konstrikt och smakfullt utarbetade i lotusblommor, vindrufvor samt andra slags blad. Jag har ännu knappt sett här vackrare pelare. Jag gick öfver bergen, der öfverallt syntes vidlyftiga stenbrott och uthuggningar; sjelfva bergväggen var derigenom alldeles slätad och jemnad till vägg, stundom bildande liksom stora salar, hvilka dock voro fulla af splittrade stenstycken. I en sådan vägg syntes en nätt utarbetad Egyptisk portal, med det flygande klotet ofvantill; den gick blott 3 ä 4 fot djupt i berget och innehöll ingenting, men på ömse sidor om portalen hade sednare Greker i den mjuka, vackra sandstenen inhuggit hvar sin helgonabild, dåligt arbetade och numera äfven till större delen sönderhuggna, samt nedantills likaledes hvar sin mindre helgonbild. Grekiska inscriptioner i rödt funnos många i klippväggen. Platsen der portalen var inhuggen, utgjorde liksom en dal, formad af stenbrott. Vidare gick jag till en annan del af samma by på något afstånd åt söder, der en stor _pylon-_port syntes från långt håll i en vidsträckt mur, fullbyggd på alla sidor, men omslutande intet annat än usla, gråa Nubiska kojor af ler. För öfrigt syntes intet spår af byggnader inom muren; i fall man haft för afsigt fordomdags att der bygga ett tempel, synes man ej hafva hunnit längre än till yttre muren. Sjelfva tempelruinerna, det så kallade Birbe, heta Kördas, men den Nubiska byn heter Borkab. Jag återgick till barken, sedan jag en stund sprakat med en soldat, hvilken vaktade den boskap mudiren, som nu hitkommit, skulle pracka på äfven denna bys invånare. Han klagade å sin sida öfver att byfolket visade honom afvoghet och motvilja, så snart mudiren lemuat byn.

Vi lade ut och krånglade oss emot den starka nog af dessa gamla byggnaders beskådande och är alltid glad då jag kan få något folk att språka med. Här träffade jag åter en Arabisk soldat, som jag länge språkade med, under det Sattler aftecknade templet. Det syntes att vi nu från de mera patriarkaliska och ärliga Nubierna kommit till Egyptens gränsor, ty barnen, för hvilka vi hittills varit i fred, strömmade här till oss med sitt förfärliga skrik: bakhshish ja khevage, och läto af intet afslträcka sig. Vid solens nedgång kommo vi om bord, sedan Sattler med knapp nöd blifvit färdig. I den fortfarande starka motvinden drefvo vi med strömmen under natten, tills vi kl. 10 hunno fram till Philae.

Dec. 17.

Vi hade legat öfver natten vid fasta landet, midtemot ön Philae, och jag vaknade upp den vackraste morgon i den skönaste bland alla Nil-trakter, belyst af solens första strålar. Sedan jag slutat lektionen med shekhen och derunder kommit i en häftig dispyt, satte vi öfver till ön. Shekhen hade beslutit tillbringa sin dag i Assuan och begaf sig dit. Ön Philae är i mitt tycke den vackraste och intressantaste punkten för den som reser till Nubien; ty naturen är här mäktigare, mera storartad än annorstädes, och tempelruinerna äro jemfÖrelsevis bättre bibehållna än de flesta andra samt högst intressanta, fastän uppenbarligen från en nyare tid. Så måste de åtminstone förekomma den, som ej gjort hieroglyf-studium eller Egyptens äldsta historia till syftemålet för sin resa. Sjelfva ön är ganska liten i oval form, har alluvialjord, är på sina ställen odlad och besådd, nästan rundtomkring prydd med stora grupper af palmer. Dess sydliga del, som stiger högre upp och slutar i några granit-grupper, är hel och hållen en ruin af gamla lerkojor och hus, samt har öfverhufvud foga alluvial-jord. Så ligger denna lilla, odlade, gröna ö i midten af förstörda granitberg och öknen. Ty landet rundtomkring samt den närmast belägna, blott af ett smalt sund skilda, ön Bitshe består af på hvarandra uppstaplade block och kolossala klippor af granit, hvilka i sina remnor lemna blott föga rum för törne och krypvexter samt af floden fått blott ett litet bälte alluvial-jord för några få palmer. Ät norr skådar man öfver den vidt utsträckta öknen, på andra sidan om den lilla byn vid den höga flodbrädden. Åt söder ser man ruiner af den halfförfallna Arabiska moskén, hvilken dukat under för så få århundraden, i jemförelse med det ståtliga templet härinvid. Ät vester synas äfven några vackra pelare och andra qvarlefvor, hvilka lätt igenkännas vara af annat slag än den hvitlimmade minareten, hörande till Dellals moské. Denna ö synes lika vacker och älsklig, sedd från hvilket håll som helst af dess omgifning, den ligger der som en oas i öknen, som ädelstenen i en mussla. Jag gick i den stora pelargången, som från öns sydliga udde leder upp till yttersta dubbel-pylonen, En hög mur går längs flodstranden, men om några trappor funnos direkte från floden till pelargången, kan jag ej bestämdt säga, tydliga spår dertill synas åtminstone icke. På denna stenmur, ytterst i pelargången, stå två obelisker; den ena är alldeles nedfallen, den andra står välbehållen, å en sida prydd med hieroglyfer och en Grekisk inscription. Pelargången här närmast består af 2 pelare, hvar och en med 4 Isishufvuden, ett på hvardera sidan af pelaren; ofvanom hvarje hufvud finnes en prydnad, liknande en tempel- pylon -vägg med dess port. Dessa pelare, som sammanhänga med halfväggar och rundade löpa ner mot sina piedestaler, tyckas hafva bildat en egen paviljon eller ett kapell åt Isis; de stå icke heller i rät linie med den öfriga pelargången, utan blott i dennes ena ända och midtemot porten i dubbel-pylonen. Vestra sidan af den egentliga stora pelargången består numera af 31 synliga pelare, deribland 2 skadade och förfallna, men tyckes fordomhalfkant ligga de på tvären Iaggda takbildande stenarne, men på andra halfkanten åter en på längden laggd sten. Den Egyptiska arkitekten lade taket icke omedelbart på pelarena, hvarigenom dessa synas stå liksom för sig sjelfva, samt förekomma smidigare. Innanväggen af denna pelargång är fullritad med inhuggna och målade figurer, samt har flere fönster utåt floden, som sköljer den pelargången uppbärande muren. Denna mur fortgår i många utgreningar längs floden på en lång sträcka, i hörn och bugter, betydligt divergerande från tempelbyggnaden, inneslutande många underliga gångar och kapeller; den är dock nu till större delen öfverbyggd med förfallna lermurar, eller ock förgrusad. Pelargången går icke rätt emot templet och dess pylon, ej heller parallelt med den midtemot gående östra pelargången. Denna östra pelargång synes hafva bestått af 16 pelare, bland hvilka dock ej mer än de 6 första, närmast storpylonen stående, hunnit få färdiga kapitäler; åt sidan om densamma utgår ett större rum eller kapell, som varit fullt af sculptur och målning, men nu är till största delen förstördt. Ett dylikt kapell synes hafva stått invid det lägst ner belägna 7-m-kapellet, men är alldeles förstördt. Den östra pelargången har åtskilliga portar, som tyckas hafva ledt ut åt öster, men äro nu tillstoppade och Öfverbyggda af gamla lermurar; for öfrigt tyckes den icke hafva hunnit bli färdig, hvarlten ut- eller invändigt, ty sculptur och målning saknas. Mellan denna och tempelpylonen står en stor portal, ledande från öster in till den yttre gården eller den stora plats som bildas af båda pelargångarne. Denna portal står vänd på tvären emot östra pelargången och täcker med sin andra tvärsida en del af pylonens storvägg; den är rikt scnlpterad med figurer och hieroglyfer, i hvilka färgerna synas särdeles väl. Sjelfva storpylonen, vänd ungefär åt sydvest, är öfverhufvud väl bibehållen, blott att dess sculptur-figurer blifvit till största delen öfverhuggna och utknackade af ilsken hand.

Dec. 19.

I går aftons, då vi ungefär vid maghrib blifvit färdiga med ön Philae, gingo vi det lilla stycket ner till byn eller Moradah, der vi äfven vid uppfärden hade legat öfver natten. Senare på aftonen kom shellal shekhen Massan till oss, men vår rais, som redan på afstånd såg honom komma, gick honom till mötes och de hade med hvarandra ett samtal, hvars resultat vi snart fingo erfara. Shellal shekhen föregaf nemligen att han hvarkén i dag eller i morgon kunde föra oss ner genom forssen, emedan det var helgdagsafton; ty i dag thorsdagen stodo iVeMa-valfardarena på 'Arafat och för dem voro alla slags göromål förbjudna, h vårföre icke heller han ansåg sig böra göra något. Vår shekh, som satt inne med mig i khaznen, gick genast ut och upplyste honom om att detta ej gällde andra än valfärdarena; shekh Hassan fann sig ock genast öfvertygad af en lärd sliekh och sherif, samt förklarade sig vara färdig. Men shekh 'Ali fick förebråelser för sin upplysning af vårt båtfolk, som spetsat sig på att få lättjas i två dagar; han försvarade sig dermed, att han trodde just dem hafva största brådskan, nemligen för att få sig bröd, emedan detta blifvit slut redan för flere veckor tillbaka och de blifvit tvungna att äta blott durra. Allt blef sålunda efter vår önskan afgjordt i går aftons, och i dag tidigt på morgonen infann sig verkligen shekh Hassan med omkring 8 man, gick om bord och lade ut. Vi kommo förbi samma små holmar som vid nppfärden, gingo äfven nedför samma fall som då, icke utför det stora. Nedfarten gick oändligen lätt och dervid gjordes intet annat än roddes med välbemannade åror. Allt berodde på styrmannen, en fingersbredd för mycket eller för litet hade kunnat föra oss på stenarne. Det var ej utan en viss rysning vi sågo den nedstörtande vattenmassan och liksom kastade oss midtuti den, men derjemte högst intressant, skänkande mig verkligen stort nöje. Denna katarakt har dock en helt annan karakter, än den andra. Här är allt väldigt och storartadt, stora stenmassor ligga uppstaplade på hvarandra till berg; medan deremot allt är smått vid Abu Sir, med små svarta hällar af sandsten, halfförtärda af vattnet och solen. Här äro klipporna af granit, derföre hafva de bättre emotstått båda elementerna, ehuru det forssande vattnet äfven här hålkat stora cistern-lika gropar i berget. Det var roligt att se huru styrman kände till och visste begagna sig af alla strömmens vändningar och slängningar; huru han styrde midtuti den, ehuru lugnare och säkrare väg tycktes finnas på sidan. Allt gick utomordentligt väl, vi togo icke ens en sqvalp in i barken. Det vanliga alkamdo lillah bisselameh upprepades tätt och ofta af shellal -folket efter hvarje fall vi passerade. Hufvudsakligen två sådana funnos, och längre ned bashans stora fall, som vi snuddade öfver och som sqvalpade oss rätt dugtigt. Från Moradah till Assuan behöfde vi ej mer än en half timme ungefär, då vi vid uppfärden för samma väg behöft en hel dag. Framkommen till Assuan gick jag upp, lät raka mitt hufvud och spatserade litet omkring. Der var stark rörelse i dag i anseende till morgondagens högtid, alla måste köpa sina behofver för de följande dagarne, emedan då ingen torgmarknad hålles. Emellertid hade doktorn fått besök af en i sin bark bredvid oss liggande Nordamerikanare, som jemte en sin vän och dennes hustru ämnar sig till Nubien, men i anseende till högtiden och shellal -folkets vägran att arbeta, blifvit nödgad att ligga här öfver 3 dagar. Han berättade för doktorn att man för upphalandet öfver shellal fordrade af honom 300 piaster och andra 300 för nedförandet. Dessutom hade han hyrt Engelska konsulns i Kairo bark for 300 piaster, med vilkor att blott på egen risk föra den öfver shellal; då han ej ville riskera det, måste han här taga en annan bark för 1,200 piaster, och under tiden äfven betala Engelska konsulns. Också hade han beklagat sig att man här i landet måste låta sig behaga allt, då man ej kände sederna och språket. De stackars Frangerna, huru de här bli uppdragna och klådda! Utom denna Engelska bark låg här en annan med Fransk flagg, bärande om bord en markisinna med sin kammarfru och brorson. Äfven de hade blifvit uppehållna och tvungna att ligga öfver. Sedan doktorn blifvit färdig med sitt besök, begåfvo vi oss båda uppåt bergen för att bese de stora stenbrotten, der man säger att bland annat en halffärdig obelisk skall finnas. Dessförinnan stego vi upp på det södra berget, som vetter åt shellal; på vägen kommo vi till en begrafningsplats, der upprättstående rectangelformiga grafstenar syntes i stor mängd, alla försedda med ännu ganska läsbara Kufiska inscriptioner. De voro alla, såsom vår cicerone sade, grafvar för Ashab, hvilka hade stupat här under Khalid ibn Jezid, kallad Sejf Ollah, och blifvit begrafna vid Assuans intagande. Bland annat visade han mig en sten, i hvilken syntes en urgröpning, gjord liksom af en kula, ehuru dess kanter voro vida och breda; en soldat, sade han, hade gått förbi och frågat af en åsnedrifvare, hvem grafstenarne tillhörde, då åsnedrifvaren sade dem alla tillhöra profetens följare Ashab och kysste den närmaste stenen; soldaten deremot sköt i stenen med sin pistol, men kulan studsade tillbaka och gick honom i buken, hvaraf han dog. Ofvanpå berget stodo åtskilliga kubbor, en halfförfallen minaret och qvarlefvor af en sebil. Mest roade mig de små platser på den släta bergsplatån, som voro omslutna med en rand eller vägg af 2 à 3 på hvarandra laggda stenar, eller såkallade morkad, dem min cicerone berättade vara gjorda af qvinnor från Assuan. Om nemligen en qvinna är ofruktsam, och går hit upp, gör sig en sådan morkad, lägger sig att sofva i den några timmar, vare sig dag eller natt, samt återgår till staden, så skall hon snart bli hafvande; då åligger henne att förstöra sin morkad och kringsprida dess stenar. Ett litet stycke derifrån fanns en stor morkad, gjord på samma sätt, men med en portöppning; om någon hade hufvudvärk, borde han lägga sig att sofva der, så skulle han under sömnen begynna rulla på den släta marken, och vid uppvaknandet hans hufvudvärk vara sin kos. Det vore ett verk af avlija och deras undergörande kraft. Jag läste sjelf och uppmanade min följare att läsa fathe för dessa heliga avlija. För öfrigt såg man härifrån öfver den stora ökenslätten mellan granitbergen; den var på flera ställen full af kubbor och avlija -grafvar, längst åt norr syntes äfven på bergstoppen en shekhs kubba, samt åt öster en annan vali -byggnad. Hela trakten hade heliga platser i ymnighet, der dessa helgon förrättat sina böner dels allena, dels flere tillsammans, äfvensom hälft eller helt förfallna moskéer och sebiler, alla liksom kubborna af lertegel. Det förundrar mig högeligen att dessa murar, såväl som ruinerna på höjden invid staden, med sitt usla material kunnat stå så länge emot luften och tiden. Dock såg man att dessa kubbor och mekamer, t.ex. För Essejid, Hassan, Hossein och andra helgon, nu hålla på att förfalla, att man ej vårdade sig om att reparera eller ens hvitstryka dem, eller ersätta den bortfallna hvitlimningen. Vi kommo slutligen fram till stenbrotten, hvilka längs närmaste vägen torde ligga blott 1/4 timme ifrån staden. I graniten syntes hål efter sprängning, som torde hafva skett med aflånga trädkilar, ansvällda af vatten. Den supponerade halffärdiga obelisken kunde jag ej rätt förstå, tviflar också högeligen på att detta granitstycke varit ämnadt till obelisk. Sedan vi kommit tillbaka vandrade jag ännu omkring i staden, såg på rörelsen och satt i ett café. Här finnas isynnerhet stora palmplanteringar, men för öfrigt föga eller allsintet jordbruk. Invånarne äro alla småkrämare, som färdas dels åt norr, hemtande varor från Kairo eller andra städer, dels åt söder för att hemta slafvar; äro ock merendels raskt, dugtigt folk. Stadens läge är för öfrigt det vackraste jag sett i Egypten, den stad i hvilken jag här kanske bäst skulle trifvas. Vi hade nu det fattiga Nubien i ryggen, der vi haft just ingenting annat än ris att förtära, men nu stodo oss åter Egyptens fulla köttgrytor till buds, hvarföre vi togo oss en dugtig middag. Om aftonen vandrade jag omkring i staden och på bergen, samt betraktade de gamla lerruinerna, som jag tror härstamma från Romarnes tider. Månen var nu half med vackert sken, aftonen ljuf och mild, gåendet under palmerna högst behagligt.

Dec. 20.

Vaknade något sent upp, så att jag icke hann in i moskén förän då de höllo på med andra knäböjningen af högtidsbönen. Jag hörde på hela khotben, ehuru den ej var särdeles god. Jag var något obelåten med att ej hafva kommit i tid och öfvervarat hela bönen, men hvad stod att göra? Sedan satt jag om bord, under det doktorn och shekhen foro öfver till Elefantine för att köpa smör, det vi för högtidens skull ej fått i staden. De hemtade hit något litet mjölk och smör, som de samlat styckevis ifrån många hus. Kort derpå lade vi ut och afsköto några pistolskott för de två Europeiska barker, som blefvo qvarliggande. Detta var ett påfund af doktorns fåfänga; då jag deröfver skrattade högt, sade han det vara för att se om de hade nog "Anstand" att svara oss. Då de ej gjorde det, såsom jag hade förutsett, blef doktorn något flat deröfver. Utan omvexling gingo vi hela dagen med rodd utför strömmen, och jag hade ovanligt tråkigt. Landet bibehöll ännu den Nubiska karakteren, bergen sköto långt ut nära stränderna, lemnande blott föga odlingsbar mark mellan sig och floden. Om aftonen kommo vi fram till Ombos och lade oss på vestra stranden, midtemot ruinerna på andra sidan, under samma by som vid uppfärden, då vi gjorde den stora fantasin med dans och musik för byfolket. Äfven nu hördes sång och skrammel, men båtfolket var trött af rodden och vi stannade alla om bord.