Dec. 21.

Satte öfver till andra stranden under kaffedrickningen, och skyndade oss upp till tempelruinerna, Sattler för att teckna. Vägen dit var högst besvärlig, ty på en lång sträcka vid den höga stranden stodo gamla murar och hvalf af det vanliga obrända teglet. Dessa bräckliga ruiner torde vara från Romarnes tid, ty man ser här en ännu stående mur af deras rödbrända, med andan utåtvända tegel. Man går längs den släta, men med ras från ruinerna betäckta stranden, och kommer förbi denna förstöring till en väldigare, nemligen till ruiner af stora sandstensmurar, stående dels under, dels på jorden, och inneslutande ett nedrasadt Isis -tempel, der ännu en pelares kapitäl lägger med hälften af denna gudinnas hufvud på alla fyra sidorna. För öfrigt synes detta tempel hafva bestått af flere rum, eller kapeller, antingen förbundna till ett eller stående hvar för sig. Murarne och rummen liknade mycket dem på ön Philae i fortsättningen af den vestra pelargångens golfmur. Bland de tallösa stenar, som lågo nedstörtade på den smala flodbrädden, syntes två af en vacker svartaktig färg, den ena i form af ett altare, den andra i form af en skifva. Längre fram åt söder kom man till en ensamt stående hög byggnad i form af en pylon. Dess sidor äro alla, utom den ena åt öster vända, utsirade med figurer, som dock på smalväggarne blifvit förstörda; storväggen åt floden till har regelmessigt återkommande sirater, föreställande (som jag vill minnas) guda-nyckeln. För öfrigt tyckes den stå på en fotbyggnad och intet spår syntes till port eller öppning, vidare än några gluggar, synbarligen sednare gjorda. Denna byggnad står vid höjdens slut åt söder och från den löper ut en lång af Romerska tegel byggd mur, hvilken tyckes omfatta hela höjden der tempelbyggnaden står, äfven som till en del de ruiner af lera, hvilka stå qvar från något bland de många Egypten beherrskande folks tider; i nordost- och sydosthörnet af muren synas utbyggnader mot den ändlösa öknen, som sträcker sig hit. I densamma står ock nära floden en äkta forn-Egyptisk port, som ledt till några underjordiska kamrar eller tempelkapeller, ehuru nu af dessa intet tydligt spår synes, blott ett förfärligt virrvarr af lermurar och hvalf. På sjelfva sandhöjdens midt reser sig det ståtliga, stora och vackra Ombos -templet. De vid hvarje Egyptiskt tempel vanliga pylonerna söker man här förgäfves; i stället för sådana ser man en öppen pelarsal, bestående af 15 pelare, bland hvilka dock de båda yttersta i första raden äro nedstörtade. Denna pelarsal bildas af 3 rader pelare, med 5 i hvarje rad, hvilka alla hafva de vanliga Egyptiska kapitälerna i palm-, lotus- eller dompalm-form, samt nedantill regelbundet återkommande sirater af djur. De äro utomordentligt stora och bära, öfver de qvadratiska på kapitälen laggda stenarne, väldiga, långa stenskifvor; öfver dessa ligga åter på tvären ställda stenar, som helt och hållet täcka pelarsalen med ett tak, der vingsläpande glador och rutor äro målade. De 3 mellersta pelarena af yttre raden äro utböjda till små halfcornicher, för att bilda liksom två dörröppningar. Pelarsalens enda vägg har två stora portar med öfverböjd corniche, der man ser det flygande klotet, samt längs hela väggen en stor corniche med de vanliga ormarne. Öfver denna takrand finnas stenar för takets uppbärande, hvilka äro vackert utsirade med en tempelslup, bärande en gud. Sanden ligger här så högt att man ej kan gå genom dessa portar, ej heller se af dem just annat än cornicherna; genom dem skulle man komma in i ett stort rum, som dock nu är fylldt ända till taket med öknens inblåsta sand. Rummet är ej deladt i tu, ehuru sådant påstås af resande, utan ett enda, med två portar ledande inåt och likaså två portar ledande till de öfriga tempelrummen, hvilka alla ha två dörrar, utan någon tudelande tvärvägg. Rummets form och beskaffenhet är dock svår att bestämdt utreda, emedan det nu är nästan helt och hållet dränkt i sand. Så mycket jag kunde gissa, hade en pelarrad gått på längden från vägg till vägg emellan båda portarne, uppbärande taket i midten; äfvensom vid hvardera sidan af rummet en rad pelare, lemnande blott en smal gång emellan sig och väggen. Inre väggen är en pylonvägg med två portar; den venstras corniche har en tydligt läsbar Grekisk inscription, antydande att Ptolemaeus och Cleopatra helgat detta tempel åt Arinos (?). Dörrarne, nu alldeles höljda af sand, ledde till ett annat rum, och vidare till det sista synliga rummet, hvars vägg också har två portar, ledande ut i den djupa sanden. Men denna mot öknen och sanden stående vägg är full med målade figurer och hieroglyfer, samt tyckes visa spår af ännu ett rum till, isynnerhet som en tempelbyggnad icke gerna kunde slutas med en vägg der två dörrar finnas, utan att leda annorstädes än till öknens sand. Antager man ett slutrum till, så har man de 4 vanliga rummen, ehuru i något förändrad form mot den vanliga. Vill man dertill antaga att en finare Grekisk smak utbytt den egentligen idélösa och tunga pylon -förgården emot den lättare pelarsalen, så har man förklaringen på denna ovanlighet. Templets rum äro alla på sätt och vis delade i tu, ehuru icke med vägg, utan kanske med en rad pelare emellan de två dörrarne. Så mycket af sculpturen som syntes ofvan sanden, var utfördt i den vanliga vackra och finurliga smaken, föreställande offergåfvor, framburna åt gudar med mångbrokig nos. Det är öfverhufvud ett särdeles vackert tempel, så till byggnad som seulptur, och jag betraktade det med stort nöje. Lika härlig var utsigten öfver den åt flere håll oöfverskådliga öknen, på sina ställen slutande i berg med hvitglänsande fötter samt förespeglande en underlig serab eller synvilla af vatten, det vi först ansågo vara en utgrening af den breda, mäktiga Nilen, som här bildat en vacker ö och breda, gröna spår efter sin öfversvämning. Det odlade jordbältet på ömse sidor om floden var bredt och vackert, der igenkände jag det äkta Egyptiska landet med sin rikedom och feta jord, märkbart afstickande från den torftiga Nubiska. På öknens gräns, som ligger betydligt högre än det odlade Nilbältet, är det jordbrukande folkets by belägen i torra sanden; man har troligen valt denna plats för att vara säkrare emot flodens flöde. Hvarföre de ej hellre valt sjelfva tempelhöjden, der de haft tillräckligt byggnadsmaterial och varit närmare floden, kan jag ej inse. Öfverallt omkring i sanden lågo spillror och stenar, utsirade med hieroglyfer; en stor del af dem, jemte sjelfva templet, hade sanden slukat.

Middagstiden voro vi färdiga att gå om bord. Jag gick tillbaka längs flodstranden bland stenar och ruiner af gamla heliga kapeller; nästan för hvart steg jag tog med mina nakna fötter slingrade små ödlor omkring mig. Äfven en liten krokodil (som låg på en nedfallen corniche af detta tempel, fordom invigdt åt den krokodilhufvade Isis och åt den henne helgade krokodilen) störtade sig hastigt ned i floden vid min ankomst, så att jag ej märkte annat än svansen, som brokigt glimmade i solen. Den tycktes hafva solat sig i middagshettan och liksom drömt sig tillbaka i den tid, då de gamla Egyptierna med huld, moderlig kärlek och dyrkan ledde detta djur i heliga processioner kring dess tempel och badade det i dess egna badkar af granit; uppväckt ur sin dröm af en oren fremling, störtade den sig i floden och skrämde honom icke litet. Denna trakt tyckes äfven i våra dagar vara särdeles rik på krokodiler, mycket rikare än trakten ofvanom Assuan. Vi lade ut och kommo i det lugnaste väder, som fortfarit hela dagen, till en by Faris, som ligger midtemot berget Selseleh. Det var en stund före maghrib; Mohammad gick upp till den något aflägsna byn for att få mjölk och smör; jag spatserade på land och såg 4 karlar ösa upp vatten ur floden med sitt klumpiga instrument 'od elnatil, det vi icke mer än undantagsvis hade sett i Nubien. De hade i vattnet gjort ett litet stängsel af durra -halm, inom hvilket de två nedre karlarne stodo; det tjente till att hindra krokodilerna från att fara af med de i vattnet stående karlarne. Detta förekommer ej vidare än i trakten häromkring. Folket, som jag språkade med, togo mig för en Maghrabi. Sedan Sattler kommit tillbaka från byn lade vi åter ut, kommo efter en timmas färd i stark nordlig motvind till den trakt af Selseleh -bergen, der stenbrotten finnas, och togo land just under de i klippväggen huggna kamrarne. Vi stego upp, gingo in i bergsrummen samt omkring på bergen i det vackraste månsken.

Dec. 22.

Gingo upp och betraktade rummen, kapellerna samt stenbrotten i det vidsträckta Sandberget. Rummen äro 7, dels illa dels väl bibehållna, de flesta med 3 eller 4 bilder sittande inom små nicher i väggen, för öfrigt enligt mitt tycke af föga eller intet värde. Alla hade de haft öfver dörren det flygande klotet och hieroglyfer omkring den, men emedan dörrarne voro sönderhuggna hade äfven hieroglyferna blifvit till större delen förstörda. Stenbrotten sträcka sig längs hela berget, äro vidlyftiga, visa långa släta väggar, samt liksom i berget uthuggna dalar, hvilkas sidor uppstiga dels släta, dels i afsatser. Här och der gingo ådror af en hvitare och lösare sten, några väggar voro liksom hvitlimmade. Längst åt söder står ett klippstycke, liknande en väldig pelare, som bär ett löst liggande stort klippstycke på sig liksom kapitäl. Nedanföre stå tvenne små speos eller bergskapeller, med en ofvantill uthuggen vacker corniche, uppburen af pelare på ömse sidor, som äro något tillspetsade mot foten. I cornichen synes, som vanligt, det flygande klotet. Midtemot dörren är en liten pylon -vägg, med corniche och plattade ormprydnader ofvanom, äfvensom figurer och hieroglyfer på alla väggarne. Bredvid synes en uthuggen stenskifva med figurer, samt en ensam, upprättstående sten, hvars ena sida är huggen till en slät tafla, fullritad med dåliga hieroglyfer. Dessa små bergstempel ligga helt nära flodstranden, som har något alluvial-jord, bevext med sträft gräs och törnvexter. Såväl templen som bergstrakten med sina stenbrott äro särdeles vackra och intressanta; desto ödsligare är det ofvanpå berget, som består af svarta solbrända spillror från den skifviga bergsytan samt skärfvor och skräp efter huggningen. Längre åt norr skall äfven finnas dylika bergsrum som här, men jag kom mig ej dit; ej heller gingo vi i land på östra sidan om floden, förmodande der vara ingenting annat att se än här. Vi lade ut i god tid och gingo oupphörligen hela dagen. Jag hade ovanligt tråkigt. Ungefär en timma före maghrib hunno vi fram till Edfu, och gingo der upp för att köpa provision. Staden ligger temmeligen långt från floden, så att vi gingo nära en half timma på vägen. Här träffade vi två kristna Kopter, af hvilka vi köpte smör; jag tyckte mig här, liksom annorstädes i Egypten, finna att de varor man köper af kristna i allmänhet äro bättre och renare, än dem man får hos Araberna. Den ena, en skrifvare, berättade att här funnos inalles 10 Koptiska kristna, som åt sig reparerat en gammal kyrka, stående qvar från de aflägsnaste tider hälft förfallen i bergen; att de hade en prest, som kunde läsa och förstå deras Koptiska språk, medan de sjelfva ej förstodo annat språk än Arabiskan; att i hela staden funnos blott omkring 600 invånare. Han var en högst treflig man, som skrattade oupphörligt och smålog, äfven då han berättade huru stora afgifter de måste betala åt pashan. Vi kommo ej tillbaka om bord förän efter solnedgången i mörkret. Sedan vi druckit vårt aftonthé gick jag upp med min bössa, för att se efter räfvar och shakaler, som i stor mängd sprungo på stranden och i durran. Jag anträffade dock ingen sådan, men väl några karlar, som suto under ett skjul af durra -halm och vaktade hästar; med dem språkade jag länge i det vackra månskenet- Det var alldeles ljumt i luften och från den stora sykomoren, under hvilken vi lågo, kommo till oss myggor i stor mängd.

Dec. 23.

Gingo bittida upp till staden för att ånyo betrakta det gamla templet, som vi vid uppfar den i hast besett. Hela staden ligger på och är omgifven af stora grushögar, bildade troligen af de särskilda städers ruiner, som under olika tidehvarf stått här och förfallit. Af templet står ännu mycket qvar och det torde vara ett ibland de bäst bibehållna, om blott det förfärliga grus, som öfverhöljer allt, skulle bli undanskaffadt. Främst synes en stor pylon med sin mellandörr, väl konserverad, undantagande några stycken af cornichen som fallit ner. Äfven figurerna voro alla synliga, fastän huggna och illa tilltygade af ilsken förstörare-hand. Genom pylonporten kom man in på en stor tempelgård, på ömse sidor omgifven af vackra pelaregångar, ledande från pylonen till försalen. Hvar och en af de väldiga pelargångarne bestod (tror jag) af 16 pelare i den vanliga Egyptiska formen och fullkomligt väl bibehållna. Sjelfva tempelförsalen har 18 pelare, 3 på längden af byggnaden och 6 på bredden; de två mellersta i första raden bilda port genom corniche-utböjningar mot hvarandra. Men såväl denna pelarsal, som förgårdens pelargångar, voro höljda med grus nästan till pelarenas kapitäler; pylonväggen mot de Öfriga tempelrummen syntes i försalen blott till cornichen, ty sjelfva dörren var så igengrusad att man ej kunde komma igenom den. Dock kunde man från yttre taket se att det var en vidlyftig byggnad; derifrån såg man ock de tre särskilda delar, af hvilka ett Egyptiskt tempel alltid består, nemligen förgården med sina pelargångar, försalen, som är lägre och mindre, samt de egentliga tempelrummen, som utgöra en smalare byggnad under ett lågt tak. Ifrån taket, der stadens nuvarande invånare uppbyggt sina pygmeiska lerkojor i stor mängd, kunde man komma in i tempelrummen genom ett hål; men emedan derinne var alldeles mörkt och jag intet ljus hade, slog jag ur hågen att stiga dit ner. Men hvad som ej varit fallet vid något annat tempel af dem jag hittills besett, den stora, vackra, breda mur, som omfattade hela byggnaden, syntes här fullkomligen väl och var temmeligen oskadad, utgående från pylonen. Denna var obetydligt lägre än den innersta tempelbyggnadens tak, och dess inre väggar tycktes vara fullritade med hieroglyfer. Så äfven templets yttre väggar, i hvilka dessutom funnos utstående sphinx-figurer, bildade af från innantaket utgående stenar och liksom bärande en del af byggnadens tyngd. För öfrigt voro alla utväggar, såväl murens som tempelbyggnadens, sakta lutande uppåt och omslutna med prisma-kanter. Siraterna de vanliga, nemligen offergåfvor och allehanda djurfigurer.

Vi afgingo middagstiden och gledo öfver Nilens nu alldeles spegellugna yta, tills vi kl. 3 hunno fram till Kab, det gamla Elethyja. Vi gingo ungefär 1/3 timma från stranden innan vi hunno fram till kalkberget, i hvilket den gamla stadens gamla grafvar finnas. De bilda en lång sträcka och äro kanske 15 à 20 synliga, utom de oändliga hvalf och hålor, som tyckas gå under dessa i bergets djup. Vi betraktade här de vidtbeprisade taflorna ur de gamla Egyptiernas husliga och borgerliga lif, föreställande skörd, båtfärder, likbegängelse, musikaliska instrumenter, bland hvilka den dubbla zummaran och en nio-strängig harpa, som kanske är den ursprungliga kanon. Färgerna voro ovanligt väl konserverade, ehuru på många ställen den bräckliga kalkstenen remnat och fallit ner, samt sålunda förstört taflorna. Inom de flesta syntes äfven nicher, i hvilka suto 1 eller 3 bilder. Flere grafvar stå i sammanhang med hvarandra och, som jag tror alla, med en djup graf, gående långt ner i berget, oftast till ett stort, kanske för alla gemensamt hvalf. Ät norr sågo vi på afstånd ruinerna af ett tempel, men då de skola vara af ingen betydenhet, ansågo vi ej mödan värdt att gå dit. Vår Arabiska ledsagare sade ingenting finnas der, emedan stenarne (kanske af pashan) blifvit förda derifrån till Esne. Här står nära stranden en stor vidlyftig mur i fyrkant, som anses hafva omslutit den gamla staden. Inom densamma ligger nu blott en stor grushög, jemte en oändlig mängd skärfvor af gammalt krukmakare-arbete; likaså utanföre. Trakten emellan floden och berget består för öfrigt af en oodlad slätt, på hvars yta bildar sig salt af det från bergen nedflytande vattnet. Den syntes på flere ställen alldeles hvit och Araben sade att under alla sådana ställen fanns vatten upp till knäet. En lång sträcka längs floden var dock väl odlad jord; den nu bebodda byn låg temmeligen långt från floden uppåt öknen. Araben kallade den Hall, som jag vill minnas. Hela dagen hade varit ovanligt het och likaså blef natten, under hvilken vi fortsatte färden. Det led närmare midnatt innan vi hunno fram till Esne, de Egyptiska nymfernas och bland dem den vidtberömda Safijes högqvarter.

Dec. 24.

Så snart vi druckit kaffe, skyndade vi oss upp till templet för att uppvakta Egyptens gamla i Esne dyrkade gudar. Det enda som synes af detta fordom otvifvelaktigt vidsträckta tempel, är försalen, ty det öfriga är höljdt af grushögar, på hvilka en del af den nuvarande staden är uppförd. Men denna tempelförsal är oändligen storartad, dess anblick en ibland de imposantaste i hela Egypten. Den är en pelarsal, bestående af inalles 24 stora, väldiga pelare, 6 på bredden eller en face, 4 på längden eller byggnadens djup. Som vanligt sammanhänga pelarena i första raden med half-väggar och de mellersta äro utböjda med cornicher till dörr; midtemot är en pylonvägg med dörr, ledande in i de egentliga tempelrummen, men pylonformen upptager här icke hela väggen, utan lemnar betydligt rum qvar på ömse sidor, der ganska stora dörrar äro anbragta. Men alla dörrar äro nu tillstoppade med grus och tillåta ej ingång till byggnadens inre, som troligen också är öfvergrusadt. Den sal, som nu ensam står att beses, har likaledes varit betäckt med grus och troligen gifvit en föga bättre anblick än templet i Edfu, men under nuvarande pashans tid (antingen af honom sjelf eller någon bland hans hofstat) har den blifvit röjd och rensad, såsom man sade, för 20 pungar. Den kan nu ses i sin ursprungliga höjd och storhet, blott ringa stoft täcker dess golf. Salens stora höjd ger en oändligen imposant anblick, då man står här inne och ser uppåt pelarenas kapitäler samt det ännu högt öfver dem liggande taket. Kapitälerna hafva vanlig Egyptisk form, dock så nyancerad, att man knappt kan finna två som äro fullkomligt lika. Sjelfva pelarstiften voro mer än vanligt fulla med hieroglyfer; likaledes väggarne. Men jag måste tillstå att jag nu egentligen ej hade tålamod att ströfva omkring bland ruiner; samma tycktes förhållandet äfven vara med doktorn, som öfverhufvud tyckes hafva fått nog af forn-Egyptiska tempel. Särskilt i dag var han synnerligen otålig och pickhågad att få se den af hans Heilbronner så grannt och sentimentalt beskrifna Safijeh. Efter det vi omkring 3/4 timmas tid betraktat templet, och derunder ofta blifvit anmodade af doktorn att gå bort, begåfvo vi oss ut i staden, men hade knappt hunnit till torget föran en jemförelsevis ganska välklädd Arabisk sherif kom och ansatte mig, som språkade med vår shekh. Han tog mig uppenbarligen för dragoman om bord, helsade mig från en dragoman Jusuf, och hängde fast vid mig liksom vi hade varit bekanta från långa tider. Han bjöd oss alla in i ett café, satte sig vid mig, pratande allehanda strunt om talismaner m.m. dem han af barakat erresol kunde göra särdeles verksamma; han ville ingenting ha för de tjenster han kunde göra oss, utan ville göra det blott af vänskap för mig, som han kallade sin bror; allt hvad jag möjligen behöfde eller önskade kunde han anskaffa med sina talismaner. Sedan han pratat sig trött, under det jag alldeles tigande hört på, räckte han fram sin flata, något kupade hand och bad mig lägga något i den, till att bestrida kostnaderna för några småsaker som han borde taga från 'attaren för sin talisman. Jag lade i hans hand en slant, gällande 5 fadda; han vände den åt alla håll för att öfvertyga sig om hans ögon sågo rätt, och tycktes ej förstå huru jag kunde förolämpa honom så. Jag upplyste honom dock snart att det vore 5 fadda, såsom betalning för den kopp kaffe jag druckit, men om jag behöfde någon talisman skulle jag köpa ingredienserna sjelf samt gifva dem åt honom, jemte vedergällningen för hans besvär. Han himlade sig mycket öfver att jag så kunde vanhelga gästvänskapen med betalning för den kopp kaffe han bjudit, och tog sig i skägget, menande att det deraf skulle bli vanäradt; men höll dock till godo med styfvern, då jag vägrade återtaga den. Sedan hängde han sig vid shekh 'Ali, släpande med honom hela dagen under det denne gjorde våra uppköp af provision; ehuru vi på allt sätt afsnäste och visade mannen vår missaktning, kunde vi ej bli af med honom. Efteråt erfor jag att hans göromål och yrke var, att hänga sig vid alla resande Frankers dragomän, hjelpa dem vid anskaffandet af provision m.m. samt om möjligt bestjäla dem. Emellertid hade doktorn och jag begifvit oss på vandring i staden, för att få reda på Safijehs boning. Vi fingo ock snart på gatan en gosse, som förde oss dit, men erforo att hon för tillfället var hindrad och ej kunde emottaga oss. Vi vände således om och gjorde vandringar i staden. Den ligger sträckt på längden i norr och söder, hufvudgatorna gå mer eller mindre rakt åt detta håll. Husen äro alla af obrändt tegel, jemförelsevis stora, de flesta något i pylonform med sakta uppåtlutande väggar; detta var isynnerhet märkbart på de vackert målade och omsorgsfullt byggda dufhusen. Qvinnorna buro till större delen vackra och rena melajer, hvilka isynnerhet här forfärdigas; derföre förekomma de här oftare än högre upp, der en melajah nästan är en raritet. Lägre folket var dock här, liksom i allmänhet högre upp, klädt i bruna fula s'aboter, en klädnad som i nedra Egypten uteslutande bäres af män och är en skam för qvinnor. Kopter finnas här många och jag tror nästan att de snyggaste husen tillhöra dem, äfvensom Turkar och Tatarer, hvilka finnas talrikt här och i Edfu. Äfven en kasern med högvakt och fängelse ser man här; soldater med slarfviga kläder och slokigt utseende syntes drifva omkring på gatorna. Ett stycke utanför staden åt norr ligger mudirens palats, en hvitlimmad byggnad i den fula Turkiska smaken; rundtomkring synas trädgårdar och planteringar. I staden är temmeligen rörligt lif, isynnerhet på torget, som (deri olikt nästan alla Egyptiska städers) är en stor öppen plats, kringbyggd med cafén och barberare-stugor. De flesta förnödenheter stå att fås der, bland annat äfven Sori och Gebeli -tobak, som i Assuan ej ficks utan mycket sökande. Under mina vandringar hade middagsbön-sången blifvit sjungen, och jag skyndade mig derföre om bord för att få mig middag. Sedan gingo vi upp, hemtade den flitige Sattler ifrån templet, och aftågade alla tre till sirenen Safijeh. Öfver en trång gård kommo vi upp i ett ännu trängre rum med halfslitna mattor, och togo vår plats på divanen. Den vackra värdinnan jemte tre andra tärnor satte sig på golfvet, äfvensom två hvit-turbanade rebabijeh, med sina små gnällande rebab -violiner. Hvar och en af flickorna hade sin tarabucka, på hvilken hon gjorde några hvirflar, jemte violinerna accompagnerande en sångstump, den de gemensamt uppstämde med hög och hes stamma. Det räckte dock ej länge innan de gjorde paus och frågade om vi ej drucko arrack; vi nekade alla dertill, men de sade sig dricka sådant, menande att sång och dans icke kunde gå derförutan. Vi skickade derföre Giovanni om bord efter 2 buteljer af vårt absint-bränvin, som dock ej torde smakat dem rätt väl, emedan de grinade rätt hjertligt åt den bäska drycken. Emellertid fortgick sången, som var långt ifrån vacker, knappt dräglig, skrålande och gnällande, men dock öfverröstades af de på nära håll förfärligt gnällande rebab och dunsande tarabuckorna. Värdinnan, den prisade Safijeh, sjöng sjelf föga och tycktes ej kunna sjunga rätt, såsom hon ock sjelf medgaf. Sedan man slutat med sången, börjades den andra akten, nemligen dansen. Först uppträdde den ena af tärnorna och dansade ej utan talang, ehuru jag tyckte mig hafva sett bättre dans af khoval eller dansare i Kairo. Derefter förmåddes Safijeb, sjelf att stiga upp och gjorde sina skärningar, sedan hon lindat en ganska dyrbar kashmir-shawl om midjan; ehuru hon dansade sämre än den förra, tycktes hon uppenbarligen fordra att vi skulle anse hennes skönhet och antagna stolthet gifva full ersättning för det bristande i konsten. Slutligen uppträdde en tredje danserska; men ingendera af dem kunde intaga eller roa oss, vi voro fullkomligt matta på dessa profbitar af deras konst. Det hela hade för oss intet annat nöje, än att vi kunde säga oss hafva sett de berömda egyptiska ghavazi eller dansöserna. Vi gåfvo dem två 5-franc-stycken, men de voro högst obelåtna dermed ock tycktes hafva väntat sig åtminstone dubbelt så mycket. Hvad Sajijehs prisade skönhet beträffar, hennes af Heilbronner så poetiskt beskrifna melancholiskt milda blick, makalösa näsa och andra tjusande drag, så fann jag deraf just ingenting särdeles vara qvar, om de ens någonsin funnits; kanske hade hennes skönhet blifvit härjad af tidens tand på de sedan dess förflutna 5 åren ungefär. Hennes ansigte hade visserligen kunnat vara nobelt och stolt, om det ej derjemte haft en viss kastning åt det simpla; hennes drag syntes mig vara utan intresse, om man gaf sig tid att genom ett nogare betraktande försäkra sig om den första anblickens villa. Dock var hon ovanligt hvit, hade i allmänhet en helt annan färg än qvinnorna här vanligen hafva, ty äfven kinderna hade rodnad, som här är mycket sällsynt. Vexten var ganska vacker, fastän icke nog slank eller vek. Hon var särdeles rikt klädd, hel och hållen i siden; om ock alla hennes prydnader icke voro äkta, så var hennes kostym i alla fall mycket dyrbar. Hon ställde sig också på stort afstånd ifrån sin omgifning samt ville ibland dem spela den förnäma; de öfriga voro högst vanliga Egyptiska qvinnofigurer, fastän utstyrda i granna sidenkläder. Vårt besök hos den sköna danserskan, den mest berömda bland alla Egyptens ghavazi, blef sålunda snart undangjordt; jag spatserade sedan ensam omkring i staden, och satte mig slutligen i ett bland de många vid torget belägna cafén. Der blef jag åter antastad af sherifen, som erbjöd mig en heggab, den han sade sig hafva gjort enkom för min räkning i dag. Men då han såg sig ej sålunda få mig till att öppna pungen och vi tillsammans hade läst fathe för Sejide Zeineb, tiggde han penningar till ett vaxljus, det han för min räkning skulle upptända inför en mäktig och välsignelserik shekh Vali och vid dess sken läsa suran I S; men jag var obeveklig, bad honom blott läsa den suran i mörkret, om han så behagade. Sålunda blef jag slutligen af med honom. Derefter kom jag till en gård, der Barabra firade ett bröllop; en krets af karlar sjöngo, accompagnerande sin enkla sång med tambour de basquer. Barabras sång är i allmänhet mera rytmisk och melodiös än Arabernas, saknande de sednares osmakliga tremulando och snurriga granlåter; men också enklare, entonigare, närmande sig mera till vår Finska folksång än den Arabiska. Qvinnorna suto på afstånd och hörde på. Jag gick ännu länge på stranden i det ljummaste månsken, efter den ovanligt heta dagen, tänkande på hemmet, der nu julaftonen firades. Om jag varit hemma skulle jag kanske icke haft roligare, men här längtade jag efter att vara bland de mina. Kommen om bord, hörde jag på en saga, som vår tjenare Mohammad, litet klumpigt men dock med Arabisk talang, berättade för den efter sagor begärliga raisen.