Dec. 25.

Så snart sjöfolket hemtat om bord sina säckar bröd, det de bakat under natten, lade vi ut, ehuru en stark nordlig vind lofvade oss ingen god färd. Det gick också ganska dåligt framåt, så att vi straxt på eftermiddagen nödgades taga land under en så kallad badijeh, d.v.s. skattlöst land, som förut oodladt blifvit gifvet åt en f.d. kashif Ali att brukas och odlas. I dag var särdeles kallt, och det så mycket känbarare, som de föregående dagarne varit utomordentligt heta och qvalmiga. Vi sågo på den väl odlade jorden samt sockerrörs- och bomulls-planteringarne, köpte äfven något grönsaker. Satte åter ut, men måste snart taga land under en liten by Sfun. Der språkade jag med en högst treflig, ung och rask Saidi; han klagade öfver den nuvarande bashans stränga regemente, som qväst och kufvat folkets karlavulenhet, ty före honom hade ofta förefallit strid och slagsmål emellan folket, men sådant gick ej mera an. Nu voro karlarne så spaka att en qvinna kunde styra landet, och detta så fredligt att hunden och vargen trifdes med hvar andra som vänner. Med anledning af ett slagsmål emellan byns invånare för qvinnors skull, i hvilket min sagesman deltagit och hvar af han ännu bar ett djupt ärr i hufvudet, hade en del af byns folk valt annan boningsplats och flyttat ett stycke åt norr ifrån den förut samfälta byn. Sedan det efter solens nedgång lugnat, rodde vi under natten fram till Erment, der vi landade.

Dec. 26.

Gingo upp till staden, ungefär 1/4 timmas väg från stranden, och till det ställe der de gamla ruinerna stå. Dessa ruiner äro jemförelsevis ringa, af pelarsalen synas blott spridda pelare, kanske 10 till antalet. Denna försal eller kanske förgård har något annan form än den vanliga, ty den sträcker sig mera ut på längden. Det inre af templet användes nu till stadsfängelse, der suto nu 16 personer i jern. Jag hade ingen lust att länge bese det, utan spatserade i staden, som är uppförd på särskilda spridda fläckar emellan de stora grushögarne från fordna tider; i dessa syntes på flere ställen väldiga forn-Eyptiska murar med hieroglyfer. Byn är bashans privat-by och har en Turkisk nadsir, som pressar och utsuger det arma folket. Det var torgdag i dag, men vi dröjde ej der så länge att folket hann samlas, utan lade åter ut kl. 10, i fortfarande stark nordlig vind.

Medan vi åto middag kommo vi fram till Luksor, der vi ankrade för en längre tid. Så snart vi hunnit i land skyndade sig Sattler upp till Karnak med sin målareattiralj, men jag rökte min pipa vid kaffet innan jag gick. Den starka blåsten, som förde sand och damm med sig, gjorde min vandring ut till Karnak nog obehaglig; framkommen vandrade jag omkring i de stora och vidsträckta ruinerna. Nu först fann jag rätt huru storartade de äro, ty hvad jag hittills sett i Nubien förekom mig oändligen smått och leksaksaktigt, i jemförelse med dessa väldiga qvarlefvor från det gamla Egyptens egentliga hufvudsäte och prest-stad. Dock voro de så vidsträckta och utbredda, att jag ej kunde få någon riktig idé om hela byggnadens plan samt om de många utbyggnader, pyloner och portar, som fordom utgjort ett helt, men nu stå afsöndrade, sedan föreningsmurarne störtat dels för tidens, dels för härjares hand. Allt är i stor skala tilltaget, både pelare, portar och kolosstatyer, så att man tycker sig sjelf vara ett litet obetydligt barn, då man går der omkring. Jag vet mig ingenstädes hafva sett så väldiga pelare som här, isynnerhet de 12 som stå 6 på hvardera sidan af hufvud-genomgången i den mäktiga tempelförsalen. På de i pylonens vägg uthuggna små afsatserna klef jag upp och steg högst upp på densamma; der hade jag utsigt öfver den oändligt stora slätten, det gröna, odlade landet häromkring, ytterst åt alla håll omgifvet med en krans af berg. Hela den mäktiga ruinen låg närmast under mig, längre bort Luksor, på andra sidan om den ståtliga floden Kurnu och andra ruiner. Bergens många nyancerade färger och skuggor gåfvo en särdeles vacker, intressant anblick, såsom här är vanligt vid solnedgången. Men den häftiga blåsten hotade nästan att föra mig ned ifrån den höga plats jag innehade, skådande öfver Egyptens och kanske hela verldens mest klassiska jord. Sedan jag kommit ner begaf jag mig på återväg, då jag ett stycke utanför staden träffade ett läger af (som jag tror) Ziguenare. Sedan vi druckit vårt aftonthé ankommo hit två barker, förande Engelsk flagga liksom vi; före oss lag här en bark med 2 Engelsmän om bord, således nu 4 Frangiska barker. Gick upp på land, träffade i staden en bröllops-procession, och gick ett stycke bredvid sjelfva brudgumens far; men då han sade att det ännu skulle dröja några timmar innan de satte sig att sjunga och dansa, fann jag för godt att vända om. Kommen om bord träffade jag alla, isynnerhet shekhen, ihopkrupna och frusna af den här ovanliga kölden; äfven jag tyckte det vara kallt, men också var jag särdeles tunnt klädd, såsom hos oss under sommaren.

Dec. 27.

Satt länge inne i min koj, tills den Engelska barken begifvit sig på återfärden till Kairo. Genom mitt lilla fönster betraktade jag en bahlavan, som kommit till de Europeiska barkerna för att med sina konster förtjena litet penningar. Hans konster voro obetydliga, så att jag nästan kunnat göra efter dem; han gick på händerna, kastade sig öfver hufvudet, hoppade genom ett tunnband, som hans följare den gamle gubben höll på sitt hufvud o.s.v. Kort derpå kom en ghazi med sina två Berberi och en liten Arabisk flicka; de dansade vid slag af tambour de basque och knäppningar med castagnetter. Det var ej heller af något värde, men roade mig mera än konstmakaren, dels för deras vackra kostym, dels för den egna karakteren i hela deras väsende; isynnerhet intresserade mig den mindre Berberi-flickan med sina många behag, smidiga kropp och vackra vext. Jag blef inne sittande hela förmiddagen och hade något kallt. Efter middagen begaf jag mig åter upp till de ståtliga Karnak ruinerna; der gick jag omkring och fröjdade mina ögon, isynnerhet med den troligen i hela verlden makalösa, imposanta tempelförsalen och dess 134 groteska pelare. Dernäst intresserade mig mest de två små granit-kamrar, hvilka tyckas hafva utgjort det innersta allraheligaste; hela den öfriga ändlösa byggnaden tycktes blott ämnad att omsluta dem. Denna så kallade kungakammare är in- och utvändigt full af konunga- figurer, frambärande sina offer åt gudar. På norra sidan invid denna helgedom af röd granit står en liten vacker portal af svart granit, infattad i muren af sandsten, och torde hafva varit ett grafkapell för någon helig fogel. För öfrigt hvart man än går bland dessa vidsträckta ruiner, ser man öfverallt väldiga, dels sittande, dels stående bilder, än af granit, än af hvitglänsande kalksten, än af rödglänsande sandsten. Öfverallt ser man qvarlefvor af tempel, som ligga gömda under gruset, höjande blott sina takränder och cornicher öfver detsamma. Många torde väl ligga alldeles göaida derunder. Half- eller hel-förfallna portaler och pyloner vittna om de många ingångar, genom hvilka man från alla håll kunnat inkomma i det väldiga templet eller palatset, och ramlade pelare vittna om prakten i dess salar.

Dec. 28.

Vandrade omkring i Luksor, utan att dock bland de smutsiga Arab-kojorna någorstädes gå in för att se på de svartnade resterna af tempel. Sedän satte vi öfver till andra stranden vid Kurnu, men nu för lågt vattenstånd ansenligt lägre ned än vid uppfärden. Den flitige Sattler begaf sig genast upp till Medinet Habu; kort derefter äfven jag, och såg på qvarlefvorna af det kungliga palatset, midtemot det egentliga stora templet. Det är den enda profana byggnad jag sett här, kanske den enda af detta slag som finnes qvar från de gamla Egyptiska tiderna. Den gick i många krökningar och att dömma af de rum som ännu syntes, hade kungen ej bott i stora salar; der syntes ock ordentliga fönster med ofvanstående i muren gjorda bågformer. Det hela var ganska vackert, men jag fick ej rätt begrepp om byggnadens konstruktion, gaf mig ej heller tid att utforska den. Härifrån gick jag genom de förfallna, men ännu ståtliga, med granit inlaggda pylonerna in i den vidtbeprisade och prisvärda stora tempelsalen, utgörande försal till ett stort tempel, som nu ligger alldeles begrafvet under grus. Denna sal är, hvad taflorna och deras färger beträffar, kanske den bäst bibehållna som finnes i Egypten från gamla tider. Taflorna föreställa slagtnings-scener, offergåfvor åt gudar med djurnos, kungars välsignande o.s.v. sådant man ofta får se. Vandrade sedan omkring bland ruinerna af de lerhus, som stå vid templet eller på den grushög, der templet och den gamla staden stått. Gick sedan i sakta mak om bord vid solnedgången.

Dec. 29.