Gick med shekhen den långa vägen upp till Medinet Habu. Vi sågo oss omkring, men det tycktes göra föga intryck på shekhen, han blef snart mätt derpå och vände tillbaka om bord. Jag blef qvar hela förmiddagen, vandrade omkring mest i den stora salen och såg på taflorna der, äfvensom i det mindre templet, litet framför det stora. Låg sedan hela eftermiddagen om bord, men gjorde om aftonen en liten promenad längs stranden.

Dec. 30.

Gick med shekhen upp till en norråt belägen by Kamoleh, der man sade i dag skulle vara marknad eller torgdag, samt en betydlig stad. Vi gingo i nära 3 timmar innan vi hunno fram till en usel by, der man ännu icke hade samlats till torgs. Shekhen lät emellertid en gammal dålig barberare, som han fick tag i efter mycket sökande, raka sitt hufvud, men förgäfves sökte vi efter ett café att sitta uti. Folket samlade sig dock småningom till torgs och hemtade till salu några obetydliga lifsförnödenheter, såsom durra, hvete, lök, rättikor och bröd; dessutom funnos två attarer, som hade små askar med kryddor, qvinfolks-granlåter o.s.v., men detta var ock allt. Jag hade särdeles tråkigt här och skyndade på affärden, som äfven snart företogs på två åsnor; men åsnedrifvaren förde oss på afvägar, så att vi ej hunno fram till barken förän vid 'asr. Sedan gick jag ensam upp med min bössa och sköt en vacker räf, som jag lurade ut i gamla grafgrottor; der har en otalig mängd af dessa djur sitt tillhåll, ifall de ej upptagas af menniskor.

Dec. 31.

Tog en åsna om morgonen och begaf mig först till Elazzazif, der jag utför beqväma trappor steg ner 1 ganska djupa hvalf och hålor. Ingenstädes har jag förut sett en sådan mängd flädermöss som här. För öfrigt voro väggarne med sina målningar så nedsvärtade, att föga kunde urskiljas. Derifrån begaf jag mig till kungagemålernas graf-dal; såg der de så kallade tikan elharimat, efter hvad man säger, en slags fasha eller öppen plats der drottningarne sutit i bergens skugga och njutit svalka. Jag gick in i blott 2 eller 3 grafvar. De äro i allmänhet små ooh obetydliga i jemförelse med konungarnes grafvar, dock ganska vackra, prydda med målningar på väggarne; jag var inne i N:o 9 och 11, de öfriga skola vara obetydligare, ännu mer nedgrusade och svartnade än dessa. Vidare begaf jag mig till floden och lät föra mig öfver till Luksor, i en liten hög pråm, som var så öfverfull af folk att jag fruktade det vi skulle förlisa på vägen. Vi kommo dock lyckligen öfver. Jag vandrade litet omkring, gick på torget, der i dag hölls marknad, köpte några småsaker for mig och vårt kök, samt begaf mig tillbaka om bord. Sedan gick jag upp för att skjuta räfvar i grottorna, men en Fellah, som var med mig, förorsakade med sina klickar att 2 räfvar kommo undan oss.

Så har detta år gått förbi för mig i österns land, utan att någon ny sol gått upp öfver mig; fruktlöst har året dock ej förgått.

1845.

Jan. 1.

Sedan vi stigit upp bittida och önskat hvarandra ett godt nytt år, begaf sig Sattler genast upp för att afteckna Kurnu; doktorn och jag foro på hvar sin åsna till Lepsius. Under vägen hunno de två Preussare, som ligga här med sin bark, upp oss och kommo med. Vi blefvo vänligt emottagna i den borglika villan, som, först uppbyggd af Wilkinson, sedermera blifvit bebodd af flere berömda forskare i Egyptens gamla monumenter och nu innehafves af Lepsius, kanske den största och berömdaste bland dem alla. Öfver dess ena tornlika byggnad svajar nu den Preussiska örnen på en hvit flagga. Här vexlades ömsesidigt mellan alla önskningar om "ein gutes glûckliches Neujahr", ej utan en särdeles bred Tysk "Gemüthlichkeit." Slutligen kom Lepsius ut från sin lilla kammare i halfsiden schlafrock och röd tarbosh, vexlande med oss nyårsönskningen. Han hade i hela sitt väsende något särdeles enkelt och vackert, ej det minsta af vanliga halflärdas flärd och sladder; det syntes af allt att han var en djupt lärd, som helt och hållet intagen af sin vetenskaps storhet glömt all den ryktes-girighet, hvaraf mången halflärd plågas. Samtalet rörde blott vanliga ämnen, nyårsmorgonens ovanliga skönhet och den lika ovanligt sköna utsigten från denna villa, som ligger högt uppe i bergen. Morgonen var i sanning utomordentligt skön; solen hade ännu ej hunnit bli het och brännande, den kalla nordanvinden från föregående dagar hade alldeles laggt sig och tystnat, luften var klar och ren, såsom hos oss den mildaste sommar-förmiddag, samt lät oss se den nedanför liggande gröna slätten i det vackraste sken. Jorden stod öfverallt grön af hvetets nya brodd, som med en skarpt markerad linie gick upp till öknens rand. Midtpå denna gröna matta såg man de ståtliga salamat, två väldiga Memnons kolosser Shama och Tama, hvilkas under tidernas lopp förvittrade och stympade lemmar likväl ännu med sina hieroglyfer samt Grekiska, Latinska och Frangiska inskrifter vittna om många olika folk, dem de bjudit sin salamat -helsning. På ömse sidor om dem, dock på tillbörligt afstånd och nedanför de väldiga sandfärgade bergen i öknen, syntes det ståtliga Medinet Habu och Rhamasseum; längre bort Gurnu, samt på andra sidan om den mäktiga floden, Karnak med de många pylonerna och det pelar-rika Luksor, båda omgifna af en grön matta. Hela denna vida synkrets omslutes af mäktiga berg, bland hvilka Thebens mäktiga spetsar främst lysa fram. Sjelfva stodo vi på ett högt berg, från hvilket vi öfverskådade denna tafla, troligen en bland de skönaste i verlden; öfver oss höjde sig äfven mäktiga berg i väldiga spetsar eller pylonformiga toppar, bland hvilka man vet att de mäktigaste bland forn-Egyptiernas konungar och drottningar hvila i sina grafvar. För hvarje blick man kastar öfver bergen och deras dälder möter ögat någon graf eller håla, som äfven fordom tjenat till boning antingen för lefvande eller döda, men nu bebos af smutsiga, svarta Araber. Det skönaste och mest storartade var dock den mäktiga floden, som mellan de gröna fälten slingrade sin klart mörkblåa bölja; ty här uppifrån sedt har vattnet den renaste blåa färg, täflande med Medelhafvets, ehuru det på nära håll ser nog grått ut. Floden gör här åtskilliga bugter, bildar en ö på hvardera sidan, samt är stor och väldig som en sjö. Jag stod länge och njöt af den härliga utsigten, äfvensom af den ljufva, hälft ljumma, men dock friska morgonluften, blott stundom störd af de förtjusta Tyskarnes platta utrop: "wunderschön, sehr schÖn, göttlich!" o.s.v. Lepsius bjöd oss sedan att se på hans lilla, från Sennaar hemtade apa, en ödla och en liten krokodil, dem han höll lefvande och till min förundran handterade med blotta händerna utan minsta fruktan. Sedan vi så sysselsatt oss en stund, börjades nyårsdagen till ära en liten gudstjenst af Strauss, en bland de Tyskar som voro på barken invid oss, son till en kunglig hofpredikant i Berlin. I anseende till de många musulmanska tjenare, som här funnos, fann jag för godt att ej öfvervara denna gudstjenst, utan tog min åsna och gjorde en ridt till salamat -stoderna och Rhamasseum. Jag gick der en stund omkring och såg på taflorna samt pelarena, satte mig sedan att språka med min gamla trefliga åsnedrifvare, som berättade huru de gamle Kuffarne dyrkat dessa stora kolosser, bland hvilka den förstörda granitkolossen vid Rhamasseum, på hvilken vi nu suto, varit den största. Liksom flere bland hans colleger visste denne åsnedrifvare ett och annat af yttranden, dem han uppsnappat af de många Europeiska lärda, hvilka lefvat här en längre tid och anställt forskningar. Han kände äfven namnet på flere t.ex. Sult, Belzoni, Champollion. Sedan jag sålunda fått slut på förmiddagen begaf jag mig åter upp till Lepsius, dit vi blifvit inbjudna till middag. Han hade emellertid med de flesta af sällskapet begifvit sig till Elazzazif, hvarföre jag träffade blottSattler och två till Preussiska expeditionen hörande målare. Den ena språkade med mig om deras resa i Nubien och länderna der uppe, samt var öfverhufvud en ganska treflig man. Så snart Lepsius kom tillbaka satte vi oss till bords och åto middag. Derefter förevisades en humoristisk tafla, hvilken en bland målarena gjort, framställande huru alla till expeditionen hörande män klefvo omkring, begapade och aftecknade en väldig gammal-Egyptisk pelare, som stod i ett vackert landskap vid floden, rikt på palmer. Till denna tafla hade arkitekten gjort ett litet humoristiskt poem, som verkligen täflade med taflan i vacker witz och innehöll nätta karrikaturer af expeditionens medlemmar samt lätta anspelningar på deras svaga sidor. Såväl taflan som poemet var särdeles väl gjordt och gaf oss alla mycket nöje; de voro egentligen tillrustade för Lepsii födelsedag, som inträffat några dagar före jul. Sedan kaffe var drucket och några pipor rökta begåfvo vi oss alla, ett sällskap af 11 personer, öfver bergen till kungagrafvarnes dal, för att njuta af den ojemförligt härliga utsigten från de ståtliga bergtopparne. Der såg man öfver det vackra landskapet, med dess ruiner på ena sidan, på den andra den underliga bergsdalen, en verklig dödens dal; ty icke allenast gamla stormäktiga kungar ligga här begrafna i sina praktfulla, i bergen huggna grafpalatser, utan äfven hela naturen tyckes ligga död och begrafven i liksom sarkofager bildade bergsryggar. Vi gingo äfven in i några kungagrafvar och hörde på Lepsii väl korta, men vackra och enkla anmärkningar eller förklaringar öfver figurerna. De ståtliga grafsalarne och choren togo sig nu utomordentligt väl ut, emedan vi hade med oss ett stort antal ljus, som gåfvo stark belysning och tilläto oss med ens öfverskåda både de finurligt målade taken och väggarne. Liksom förra gången, då jag vid uppfärden med Sattler besökte dessa grafvar, gladde jag mig nu mest åt vekheten i de uthuggna bilderna och den hvita vackra kalkstcnsväggen eller stucken, som täflade med marmorn i skönhet, men öfverträffade den i mjukhet. Med lika stort nöje betraktar man de ännu ofulländade teckningar, hvilka här ofta anträffas på väggarne; de äro först gjorda med röd krita och sedan rättade eller noggrannare utförda med svart krita, för att slutligen efter denna teckning sculpteras och målas. Oaktadt den skenbara lätthet och nonchalance, hvarmed de äro smorda på väggen, skönjes dock den största säkerhet och accuratess i teckningen af såväl större som mindre figurer. Färgen är ännu alldeles frisk och glänsande, liksom den vore helt nyss påsatt, icke för tre årtusenden tillbaka. Äfven här stördes jag ofta af de exalterade Tyskarnes utrop, men Lepsii lugna små anmärkningar, i hvilka aldrig hördes något utrop eller ängslig suck, godtgjorde hans landsmäns platta förtjusning. Hans medföljare, målarena och arkitekten, voro öfverhufvud lefnadsfriska män och trefligare än Tyskarne vanligen äro, men från sin eviga lust att göra Witze hade de icke kunnat befria sig; isynnerhet var deras landskapsmålare, en fet, frodig man, särdeles färdig i konsten, ehuru sällan lyckad. Sedan vi dröjt i grafvarne ungefär till solnedgången, begåfvo vi oss på återväg, då alla från Lepsii villa togo afsked och gingo hem öfver bergen. Mästaren sjelf, den store hieroglyfläsaren, följde oss på den egendomligt vackra vägen, som leder ut från dödens dal emellan dess underligt formade, liksom askbeströdda berg, hvilkas toppar nu stodo blekt guldgult belysta af den nedgående solens sista strålar. Lepsius var under vägen språksam, frågade mig om mina tillämnade resor, samt sade sig ämna resa till Kosseir och Sinai. Komne om bord drucko de öfriga, men icke jag, med honom ett glas champagne och efter hjertliga önskningar om god resa begaf han sig tillbaka hem. Vi åter, sedan vi liqviderat våra åsnor och nattväktare, lade ut med barken för att fortsätta färden till Kairo. Sålunda hade första dagen af detta nya år gått till ända ganska angenämt, ehuru jag allt ännu känner mig litet främmande bland Tyskar.

Jan. 2.