Shekh 'Ali läste khotbe med en viss enkel värdighet. Den var ganska vacker, så mycket jag i hast och i min tvungna ställning kunde höra och förstå deraf; men så glömde han ej heller om aftonen, då vi voro på tu man hand, att berömma och prisa den. I moskén fattades ännu member och dikke och jag fick öfverhufvud ännu ej riktigt reda på alla ceremonierna. Efter bönens slut gingo vi åter upp till byns patron och blefvo sittande i ka'an tills middagsmålet inhemtades på en stor bricka. Sällskapet hade under det vi sutit här småningom ökat sig, så att det var ganska betydligt då vi satte oss omkring bordet och med fingren började gröpa i faten. Här förekom naturligtvis krus och trugningar och man nästan tvangs att äta för mycket. Den äkta enkla gästvänligheten har jag dock ännu ej funnit här. De tyckas vara gästfria mer af fruktan för tadel, än af sannt hjerta. Sedan vi ätit och druckit kaffe aflägsnade sig somliga, andra lade sig der de suto att taga sig en lur; jag gick med shekh Soleiman och en annan Fellah fikh ner till floden och simmade der. Vi suto sedan i skuggan af ett uselt skjul vid en sakijeh, åto råa gurkor och betraktade den väldiga floden, på hvilken nu färdades ovanligt många små fartyg. Vi gingo sedan åter upp, höllo vår 'asr -bön i moskén och jag gick derefter ensam hem, emedan shekh Ali gått förut. Sedan jag kommit hem hade jag åtskilliga besök af sjuka, bland andra af shekh Soleimans unga hustru, som frågade mig om en hennes sjuka son. Hon var en särdeles nätt qvinna och hon lär ha märkt att jag betraktade henne, emedan hon särdeles flitigt slängde på sin slöja och flera gånger lät mig se hela sitt ansigte. Och hvarföre skulle ej qvinnorna kokettera äfven här, ehuru de ej hållas just bättre än hundar? Om aftonen blefvo vi afhemtade af en byns äldsta att äta qvällsvard hos honom. Sedan vi på hans vackra höga mastabe väntat ifrån maghrib ända till 'esha och hållit vår 'esha bön, hemtades slutligen maten fram och vi åto nu såsom i går hos Abo Musa i kolmörkret. Så snart jag fått maten i mig, gick jag hem, följd af shekh 'Alis systerson Ahmad, som ännu länge efter det jag laggt mig blef sittande vid min bädd att prata, plågande mig med uppmaningar att jag skulle bli här hos dem, gifta mig här, så och skörda såsom de andra. Jag ledsnade slutligen vid hans prat, men svarade just ej annat än: nasib, hvarmed man oftast och lättast slipper ur mången klämma.

Juli 13.

Sedan vi druckit kaffe, läst litet och haft åtskilliga besök, kom Sejid Mohammad och hade oss ut till sig. Det var helt bittida på dagen och vi blefvo sittande på hans gård i starkt damm af lin, som 2 karlar höllo på att häckla. Detta gjorde man med en sorts breda trädknifvar, hvars blad voro ganska breda, isynnerhet upptill. Man tog en knippa lin i handen och slog den på båda ändar, tills den var alldeles fri från blår. Sättet var öfverhufvud behändigt och karlarne förrättade sitt arbete med den lätthet och flinkhet man i allmänhet finner här i alla göromål. Vi blefvo sittande här hela förmiddagen i väntan på middagen, i sällskap med några andra. Jag hade förfärligt tråkigt af denna långa väntan och var uttröttad af det oafbrutna sittandet på fötterna. Åtskilliga sjuka kommo äfven hit och besvärade mig, ibland andra ett par med ett 3 års gammalt barn, som ej ännu kunde gå eller tala. Det förekom mig ha engelska sjukan; hans föräldrar hade brännt honom med glödande jern på ryggraden och i hufvudet. Detta är i allmänhet en kur, som särdeles mycket nyttjas här och ofta har jag på Kairos gator eller cafén sett folk stå och bränna sig sjelfva med glödgade spikar eller andra jernbitar. Sedan vi alla blifvit uttråkade här efter omkring 3 timmars väntan, hvarunder jag dock tagit mig en god lur och vår värd nästan hela tiden lemnat oss allena, hemtade man slutligen maten fram och ett dugtigt mål gjordes, hvarefter vi genast begåfvo oss hem att sofva. Jag plågades förfärligt af flugor och den heta instängda luften i min kammare, så att jag just ingen ro fick, utan steg upp och gick till den närbelägna trädomplanterade sakijeh, samt såg med särdeles nöje på de särskilda hjordar af får, åsnor och kameler, som hemtades hit att vattnas. Jag tyckte mig nästan lefva i Josefs och gamla testamentets tid. Jag kom tillbaka kort efter 'asr och gick öfver battikh - och bamia -fält, som vattnades från sakijan. Det var hela dagen en förfärlig hetta, men jag tyckte mig ej lida alltför mycket deraf och ingalunda mer än hemfolket här. Sedan jag kommit hem, blefvo vi åter vid maghrib afhemtade af Sejid Mohammad till honom att äta qvällsvard, och fingo åter sitta der och vänta länge förän maten hemtades fram. Vi hade i dag besök af en blind fikih från byn Ashmam, som äfven åt här och tillbragte natten hos oss. Han hade litet tycke af vår Hacklin, och hade en viss gemen min i sitt ansigte. Han vakade största delen af natten reciterande Koran och tycktes vara en stor skrymtare.

Juli 14.

Vi hade om morgonen här åtskilliga rättegångsfrågor mellan hustrur och män, isynnerhet en som roade mig särdeles, mellan en af byns betydligare män och hans hustru, som han hade agat med stryk. Hon kom hit springande om morgonen, medan shekh 'Ali och jag suto inne i min kammare samt studerade; hon ropade fi'ardek, fi'ardek, och berättade huru hennes man slagit henne. Han efterskickades och infann sig om en stund. Här voro äfven några andra tillstädes och saken begynte afhandlas. Mannen kallade sig sjelf Bedavi och är af Beduin-ursprung, ehuru redan hans föräldrar varit bosatta här i byn. Han var en något kort man, med ett tunnt i rödt stötande skägg, som litet begynt gråna, särdeles liflig, häftig och ofta rytande; tog ofta shekh 'Ali i skägget, svor dervid såsom han svor vid sitt, kallade skam och vanära ner öfver det om han ej talade sanning, uppmanade oss oftare än vanligt att välsigna profeten och begagnade sjelf ofta eden: bileahilasím, upprepad 3 gånger, under det han tog shekh 'Ali i hand. Ilade i allmänhet ett outtömligt förråd på eder och försäkringar, långt flere, tror jag, än Tyskarnes och våra kötteder. Sedan här länge grälats, fann man for godt att afhöra några vittnen i saken. Saken gällde nemligen en äktenskaps-ed: bittalata. Han hade nemligen i en stund af häftighet sagt till sin äldre hustru, durrah (ty han hade 2): inte motol saka, har stannat litet i orden och kort derpå tillagt: vabittalateh. Härvid voro åtskilliga personer närvarande och de skulle nu höras som vittnen. Han gick bort, men kom längre fram på förmiddagen tillbaka och hemtade oss till sitt hus, der nu åter ett långt gräl, såsom fornt hemma hos oss, börjades mellan honom och hans durra. Vittnena kommo slutligen tillstädes, blefvo hörda och till min stora förundran fälldes han ej till äktenskapsskillnad, ehuru han sjelf förklarade att han med full afsigt och i dess fulla mening yttrat ordet bittalateh. Men det korta uppehåll han gjort emellan det och de föregående orden, gjorde att de ej gällde. Han var nemligen Shafi, men uti Hanafi - och Maliki -sekten skulle han ej blifvit frikänd. Nu återtog han sin hustru med ord, förestafvade af shekh 'Ali och upprepade af honom, hvarunder allt de höllo hvarandra i handen. Sedan hemtades middagen fram, som jag åtminstone förtärde med särdeles god smak. Värden trugade mycket och oftast med barsk min, ungefärligen såsom vår Sjöström, då någon uppvaktare krusade att sätta sig. Det var öfverhufvud kanske den första man här, som jag tyckte mig kunna hjertligt skratta åt. Sedan vi kommit hem derifrån, tog jag min bössa jemte min lilla väska och begaf mig i den stekande middagssolen ner till Nilen, passerade på vägen en nästan förfallen by, Ronamijeh, samt den började, men ej fullkomnade trädgården eller parken af Ahmad pasha Ettahir, gick ner till floden och simmade, samt mojade mig rätt i det halfljumma vattnet. På återvägen vandrade jag genom alléerna, som man nu håller på att hugga ned, sköt en hodeir och 2 abo girden, af hvilka sistnämda här fanns alldeles till otal. Gjorde långa vandringar öfver fälten och kom tillbaka till Ronamijeh, starkt plågad af törst, satte mig der jemte en man i skuggan af en vägg, drack och pratade med honom och andra som samlades omkring oss. Vandrade sedan öfver ett battikh fält, åt en battikha för att släcka min allt fortfarande starka törst och kom slutligen hem ganska trött närmare maghrib. Här hade jag besök af en Turk, som bosatt sig i byn och var plågad af allehanda krämpor, till största delen kanske inbillade. Han satt en lång stund rådfrågande mig, och jag skulle säkert blifvit alldeles utledsen på honom, om han för öfrigt ej varit en särdeles hygglig och präktig man. Vi åto hemma i afton och lade oss genast efter esha.

Juli 15.

Suto hemma mest hela dagen och fingo största delen af den vara i fred för besökande. Jag sof mest hela förmiddagen och så äfven eftermiddagen ända till asr, hvarefter jag gick till vår sakijeh och satt en stund der med en gammal sherif.

Juli 16.

Åto bittida frukost hemma, hvarefter jag företog mig en vandring till floden; passerade moskén i Kavadi, satt der en stund och pratade med shekh Soleiman jemte några sjuka, som rådfrågade mig, bland andra en gammal omkring 60-årig gubbe, som tycktes ha föga qvar af sina lungor och magen alldeles hopkrumpen i en båge. När han andades rördes blott magmusklerna och bröstet var orörligt. Han var ömtålig för hvarje tryckning på bröstet, isynnerhet på högra lungans öfra och nedra lob, och vid starkare tryckning på den nedra loben uppstego långa och häftiga rapningar. Vid auscultationen hörde jag föga respirationsljud och ett ihåligt klangljud då han talade. Det var öfverhufvud, tycktes mig, ett intressant fall och jag rådde honom bege sig till hospitalet i Kairo. Men härpå svarade han att läkarena der voro kristna och han moslim, och att, om de sågo sig ur stånd att kurera honom, skulle de ge honom något gift, som snart skulle göra slut på honom, sedan skära upp honom och se hvar hans sjukdom satt, för att framdeles i slikt fall veta råd. Han försäkrade att sådant händt. Också beskref han sig i en dröm ha sett 3 mubarikin, som sagt honom att de hvar i sin tur höllo vakt öfver honom o.s.v. Shekh Soleiman följde mig efter en stunds väntan ner till floden, vi stannade en stund på ett battikh fält och åto en battikha, vadade öfver en smal gren af floden till en holme, som till största delen upptogs af ett sandfält, men på hvars östra kant var ett battikh fält. Vi simmade i floden och satte oss sedan vid en gammal gubbe, som var väktare här, och åto 2 battikh, som alldeles spände min mage, och dock ville de truga mig att äta mera. Liksom annat för godt och välvilligt trugande folk, äro menniskorna ock här tråkiga. Vi vandrade i middagshettan tillbaka och kommo trötta fram till moskén, der jag satt en stund, hvilade mig och drack vatten. Der var fullt af fattigt folk, som låg och sof. Jag satt dock ej länge förän jag steg upp, begaf mig på väg hem i den hetaste eftermiddagssol, och kom hem, ej så trött, som fastmera plågad i mina fötter, emedan de fördömda nya skorna på nytt börjat skafva. Vid 'asr kom hit folk,son satt en stuns. Sedan de gått och vi gjort vår maghrib -bön, begåfvo vi oss till en af byns förnämsta, dit vi voro inviterade till qvällsvard. Vi blefvo uppförda i en stor ka'ah, som egentligen var för husets qvinnor, men nu uppläts åt oss till vår måltid. Väggarna voro brokigt målade, hvita och röda i rutor och som vanligt intet tecken till möbler eller sängar; blott på ena sidan var en lång halmmatta utbredd och ofvanpå den i ena hörnet af rummet närmast dörren en seggade samt en dyna, på hvilken shekh 'Ali och jag lutade oss. En särdeles lyx var det i afton att vi hade upplysning af en lampa, som dock spridde blott ett ganska matt och svagt sken. Qvällsvarden bestod af de här oföränderligt brukade rätterna, en stekt gås, ris, bamia och lobia, men var öfverhufvud god.

Juli 17.