Hunno om morgonen nära slutet af det väldiga berget Gebel el Haridi, midtemot Tahta. Här syntes 4 stora hålor huggna i berget; emedan vinden ej lofvade oss någon god färd, beslöto vi att gå i land och stiga upp till bergsrummen. De voro betydliga i berget huggna rum, troligen endast tillfälligtvis bildade vid stenbrott och i taket stödda af vid huggningen lemnade pelare. Uppstigandet dit var oändligen påkostande för det branta bergets höjd, och jag var alldeles andtruten samt hade stark hjertklappning när jag kom upp. Men utsigten lönade besväret. Det odlade, nu i vackraste vårbrodd stående landet var här en vidsträckt, nästan oöfverskådlig slätt, med små fläckar af palmlunder kring någon by. Midtuti den gröna mattan slingrade sig Nilen, bildande flere öar. Det odlade landet var afskuret af den skarpt markerade ökneranden och hela synkretsen ytterst begränsad af de väldiga kalkbergen. Nedanför mina fötter syntes, i det berg på hvars topp jag stod, en underlig, djupt nedgående bergsdäld, på hvars botten funnos 2 kubbor, den ena tillhörande shekh Alharidi abu Hassan, den andra hans son Hassan ibn Alharidi. Jag steg ned i den underliga dälden, som gaf en tydlig bild af Sindbads diamant-dal, betraktande med undran de många naturliga grottbildningarne. I de två kubborna voro simpla halmmattor utbredda. Araben, som trugat sig på den sednare uppkomna doktorn, berättade att ofta en stor orm visade sig i shekhens kobba, att folk samlades hit vid hans molid och äfven eljest; verkligen syntes också öfverallt svartbrända ställen i bergväggen, efter de grytor besökare haft på elden. Längre in i dalen syntes en liten grotta med en halmmatta uti, som var helgad åt Ghafir el Darb. Genom den djupa dalen gingo vi på en ganska gångbar väg, som emellan de höga klippväggarne ledde till byn på andra sidan vid bergsfoten. Dalen tycktes till stor del vara bildad af bergsfloder, kanske äfven ursprungligen af någon vulkanisk eruption; tiden och luften torde också hafva gjort sitt till att forma hålor och underliga skapnader. Nedanför berget sträcker sig ett stort fält, omkring en qvart timmas väg i bredd, ned till floden och detta stod nu grönt af brodden; här och der syntes stora palmlunder, bland hvilka en, som sträckte sig längs floden, isynnerhet var utomordentligt vacker. Vinden hade i dag något laggt sig och mot natten fingo vi fullkomligt lugn; åt manskapet lofvades kött till morgonen och nu genast kaffe, om det ville arbeta dugtigt, så att vi hunno fram till Siut. Detta löfte verkade godt och vid midnattstiden hunno vi fram; ty på kött och ett godt mål sätter folket här mycket värde.

Jan. 8.

Gick med shekhen och Mohammad upp till staden, hvarunder jag fröjdade mig åt den vackra vägen emellan de fina sofsof -träden, som likna våra Siberiska ärtträn. Hela förmiddagen upptogs med våra inköp och jag tröttnade alldeles vid att dels höra folkets gräl, dels sjelf gräla med det, ty derförutan kan ingenting göras. Siut är i mitt tycke den bästa stad jag här sett, näst Kairo och Alexandria, ty här finnas alla förnödenheter man kan hoppas få i en Egyptisk småstad; men jag kom dock ej längre än till handelsgatan och de ställen der grönsaker funnos till salu. Efter middagen redo vi på hvar sin åsna ned till barken, men måste der vänta ännu en timme på doktorn, så att vi ej kommo ut för än kl. 3. Om aftonen sent, då vi redan laggt oss, hörde vi på kajuttaket sparkningar och ett sprattlande, som väckte vår nyfikenhet och förvåning. Shekhen sade dock snart att det var en afrit vala budd, hvarvid hans ögon blänkte, såsom vanligt då det gäller någonting som har sammanhang med skriftlärdom. Då bullret fortfor kastade shekhen sin defijeh omkring sig, kröp ut genom fönstret, och fann, såsom han gissat, styrmannen liggande omkull på däcket, darrande och sparkande, ehuru ännu hållande i styret. Jag lyssnade vid det öppna fönstret. Det första shekhen gjorde var att läsa ett stycke från början af suran Essafat, derefter utropade han ett språk tre gånger efter hvarandra, och ett långt samtal begynte emellan honom och styrmannen eller (enligt hans föreställning) den afritah, af hvilken styrmannen var besatt. Slutligen läste shekhen Elfathe och 'afritan, som var af qvinligt kön, lemnade styrman samt hastade bort. Shekhen kom nu in tillbaka och berättade hela tillgången, som räckte till samtalsämne för oss långt inpå natten. Roligt var att höra huru belåten den fromme shekhen var med sin förrättning och sin makt öfver ' afritan, som i intet satte sig emot honom, utan helt beskedligt läste Fatha för Sejide Zeineb samt lemnade sitt rof. Deraf slöto vi att hon måste hafva varit en muslim- 'afrita; ty det finnes äfven kristna och judiska 'afriter. Men skeppsfolket skrattade åt hela tilldragelsen och Ismain försäkrade att sådana anfall ofta påkommo styrmannen hemma; skepparen och Girgavi, som suto bredvid mannen under anfallet, visade den största köld och likgiltighet för hans lidande. Sådan liknöjdhet vid nästans olycka har jag ofta märkt hos folket här; den torde härröra af deras åsigt att allt sådant är shei min allah, af Herren pålagdt den lidande.

Jan. 9.

Hade lugnare väder, blott då och då några vindpustar, som manskapet ansåg nog starka för att hindra rodden. Ingenting föreföll om bord, utom några häftiga dispyter i grammatikaliska ämnen emellan shekhen och mig.

Jan. 10.

Hunno bittida fram till Beni Hassan Elkadim, men måste för lågt vattenstånd lägga till långt ifrån sjelfva berget. Det var särdeles kallt i dag och dimma, sådan vi ej förut haft på hela resan. Marken, nyligen lemnad af det sjunkna vattnet, var mjuk och fuktig, med stark dagg i brodden och gräset. Spatsergången var sålunda ganska besvärlig, men rörelsen dock god i morgonkylan. På ungefär 3/4 timmas tid hunno vi upp till berget och gingo genom grottorna. De flesta äro obetydliga, med smala, djupa, fyrkantiga hål, liknande brunnar, dit man kan nedstiga på fördjupningar huggna i väggarne. Dessa gångar torde leda till grafhvalf, kanske ett gemensamt för alla de öfra rummen. Två bland de nordligast belägna äro de vackraste och bäst bibehållna, bestående liksom af en förstuguqvist, hvars bergtak uppbäres af 2 vid huggningen qvarlemnade pelare, och en ståtlig sal, dit man kommer genom en stor vacker dörr; salens tak är deladt i 3 litet hvälfda, utomordentligt vackra plafonder, målade med rutiga eller stjerniga taksirater, och 4 pelare stå derinne (2 på hvardera sidan om dörren), delande taket i de nämnda 3 plafonderna. Dessa pelare, liksom dörrposterna, äro spräckligt marmorerade för att likna granit. Innanför salen är ett litet rum, der midtpå väggen sitter en stor bild, nu stympad och förstörd, med en stående bild på hvardera sidan. Väggarne såväl i salen som det inre rummet äro fulla af ritade hieroglyfer. Bland figurerna ser man i dessa bergsalar män som föreställas utföra alla slags gymnastiska rörelser och ställningar, sådana man får se i våra gymnastik-salar — ingenting nytt under solen! För öfrigt finnas här taflor ur det husliga lifvet, afbildande jagt, skörd, handtverksarbeten m.m., personer, som frambära frukter och boskap, medan en man med penna och tafla tecknar upp deras antal. I denna sal, som i allmänhet är den bäst konserverade, äro äfven taflorna bäst bibehållna, men i de öfriga mer nedsmutsade och förstörda. Nedanom berget ligga 2 stora byar, nu obebodda och halfförstörda; ty för omkring 10 år sedan skola den enas inbyggare hafva plundrat och dödat två resande Engelsmän, hvarföre pashan till straff förskingrat folket åt flere håll.(?) Utsigten från höjden var härlig öfver de närmaste underliggande öde byarne på den höga ökne- och bergkanten, hvarest det vidsträckta gröna och odlade fältet vidtog, samt floden slingrade sig i många bugter och vikar, bildande öar emellan dem. Mångahanda färger spelade omkring bergen, allteftersom solen arbetade sig fram genom molnen och dimman; då vi gingo tillbaka doftade brodden, gräset, tamariskerna den finaste doft ur sin unga gröda och solen hade redan hunnit skingra morgonens samt dimmans köld. Allt påminte mig om den ljufvaste senvårs morgon hos oss. På återvägen skilde vi oss åt. Jag gick först med doktorn inåt bergen i en bergströms bädd och vi förundrade oss öfver kalkbergets underliga formationer; sedan gick jag ensam i en liten tamarisk-lund och lurade på räfvar, ehuru jag ej kom åt någon. När vi kommit om bord förebrådde oss skepparen för vandringen, menande att på sådana ställen stor fara vore för Beduin Araber, hvilka plägade stiga ner från bergen och plundra resande.

Vi lade genast ut och hunno vidpass kl.3 fram till Minjeh. Anblicken af denna lilla stad är från sjösidan särdeles vacker. Man ser der flere hvitlimmade hus, och längs stranden flere små, nätta, hvitlimmade cafén, på hvilkas väggar och tak vinrankor slingra sig. Staden är byggd på sjelfva flodstranden och flere hus, bland dem en stor moské, tyckas färdiga att stupa ner i floden vid nästa öfversvämning. Emedan manskapets bröd blifvit slut voro vi tvungne att taga i land för deras skull, och jag begagnade tiden till att gå upp i staden och köpa mig tobak. Staden är ej så liten som den förekommer från sjösidan, utan sträcker sig ett godt stycke inåt landet. Torg-gatan var ganska stor och särdeles väl försedd, i jemförelse med städerna högre upp. Tobaksköpet (1/8 oka Gebeli för vidpass 75 kop. b. ass.) upptog 3/4 timmas tid, innan tobaken blef skuren och penningarne vexlade. Men så är det med all handel och andra gÖromål här; hvad orientalen mest fruktar och afskyr är brådska, allt skall gå i allsköns maklighet, tålamod fordrar och förutsätter hvar och en hos den andra. Man såg på allt att Kairo var nära, ty hufvudstadens mode syntes hos karlar och qvinnor, äfvensom småstadens noggranhet i convenancens iakttagande. Jag hade gått upp i min gamla utslitna nattrock, utan annat öfverplagg och barfotad, hvarföre man såg något långt på mig för detta brott mot convenancen. Turkar och Arnauter strÖko mycket omkring på gatorna, liksom i Siut och andra städer upp till Esne och Erment. Skeppsfolket hade köpt sitt brödförråd af en på stranden sittande fattig qvinna, som hade blott en utsliten melaja att skydda sig och sitt späda barn mot den känbara kölden; ändock hade de gemena matroserna haft samvete att bedraga henne på 15 fadda, kanske den enda vinst hon hade på hela dagen. Doktorn hade dock ersatt hennes skada. Vi foro sedan hela natten. Manskapet grälade om det bröd de köpt och det mynt de fått vid vexlingen, ty det är ett folk af skrik och gräl; man får dock ej taga skriket så på allvare, det gäller egentligen blott att ej låta den andre skratta på ens skägg, och att få passera for ged'a, d.v.s. en som i intet låter narra sig, men väl kan narra andra.

Jan. 11.

Gingo hela dagen med god fart af årorna i lugnt väder. Om aftonen märkte Giovanni sig hafva förlorat 2 små guldstycken, gällande 5 piaster hvardera. Mohammad misstänktes för stölden, emedan han redan förut blifvit starkt misstänkt att ha snattat tobak och penningar af Giovanni, och hans tjufsinne visat sig redan då han medföljde Lepsius till Esne. Han hade dessutom i Esne skamlö&heten att för shekhen beklaga sig huru föga han kunde förtjena på oss, menande att shekhen borde vid uppköpandet af matvaror der teckna upp högre priser än han betalt, då de kunde dela vinsten. Händelsen åstadkom stor rörelse bland skeppsfolket och man beslöt anställa en allmän visitation följande morgon bittida. Den skedde dock ej, emedan det ena 5-piaster-stycket om morgonen hittades på golfvet invid den sofvande Giovanni; uppenbarligen hade Mohammad, skrämd af den hotande skymfen och tadlet, ditsatt det i hemlighet, men likväl behållit det andra stycket.