Jan. 12.

Vid middagstiden sågo vi på afstånd den längst åt söder stående pyramiden. Här började floden bli särdeles liflig af seglare, jag räknade på en gång 20 fartyg, bland dem ett med Preussisk, ett annat med Engelsk flagga gående uppåt. Vi hade nu omkring oss riktigt Egyptiska, feta fält, stående i den vackraste unga brodd, så att hela den stora slätten liknade den härligaste våråker hos oss. Vi skredo blott långsamt framåt och hunno ej till Bedrahein förän om morgonen.

Jan. 13.

Sedan vi druckit kaffe begynte vi alla den temmeligen långa vandringen upp till Sakkaras pyramider. Byn ligger ett stycke upp från stranden, ungefär 1/4 timmas väg; den är obetydlig, men här hålles hvarje tisdag en vidtberyktad marknad. Der funno vi inga åsnor, utan måste gå till fots den långa vägen. Morgonen var kulen och solens strålar förmådde ej genomtränga de tjocka molnen. Vägen gick genom en vacker palmlund, hvars träd voro mer städade, men ej så naturligt vackra som högre upp längs floden. Det dröjde en timma innan vi genom Bedrahein hunno fram till Sakkara, som ligger högt uppe i landet på gränsen af den stora, här pyramid-rika Libyska öknen. I Bedrahein sågo vi en stor, liggande, hälft i vatten sänkt koloss; den tycktes hafva varit vacker såsom stående, men jag hade ej tålamod att länge betrakta den. På små omvägar kommo vi slutligen fram till byn Sakkara och blefvo der välkomnade af de välbekanta Egyptiska hundarnes skall och de smutsiga barnens förfärliga skrik: bakhshish ja khevage, långt utdraget till en släpande cadence. Vi stego upp på en liten grushög och funno oss ännu ha långt till pyramiderna. Sådana grushögar hade vi funnit i stort antal vid de byar, som nu stå på Memfis gamla heliga jord med sina pygmeiska, svarta, smutsiga kryphål. Tiden kräfver nu ut sin hämnd på de förvekligade Arabiska inkräktarena; ingen går in i deras byar för att se på deras usla lif, utan hvar och en betraktar och uppgräfver blott de grushögar, som ligga omkring dem. Öfverallt på denna jord ligga kringspridda större och mindre block af granit, denna af forn-Egyptierna så högt värderade sten, dels svart, dels spräckligt röd; de vittna ännu, fastän med svag stämma, om de stora tider som förgått samt om de tempel och palatser, der Moses blef lärd i all Egyptens visdom, hvilken åter ligger till grund för Judarnes, Grekernas och vår hela visdom. Men öfverallt sågo vi äfven otaliga skärfvor af krukmakarekärl, samt inuti grushögarne tydliga spår af väggbildande murar, uppförda af obränd lera; dessa bevittna att forn-Egyptierna till sina privatbyggnader icke använde bättre material, än de nu lefvande Arabiska Fellaherna, Europeiska antiqvitets-samlare (bland hvilka en bosatt sig i byn Sakkara och uppslagit ett litet antiqvitets-kabinett) hafva i dessa grushögar gräfvit djupa gångar och hålor, för att finna gamla grafvar jemte der befintliga mumier, antiker och skatter. Det gjorde på mig ett djupt intryck, då jag färdades öfver denna för hela verlden så klassiska jord, der kanske vaggan stått för vår och många förflutna århundradens bildning, att så foga, nästan inga spår numera varseblifvas af den stad, som varit dess hufvudsäte och satt hela forntiden i förvåning öfver sin storhet och prakt. Dock finnas monumenter, som ännu vittna och troligen så länge verlden står skola vittna om den försvunna staden Memfis, nemligen de väldiga oförstörbara pyramiderna, hvilka omkring 10 till antalet utbreda sig längs den vidlyftiga öknen i en lång sträckning, förbi den plats som staden måhända intagit. Vi kommo genom öknen fram till en pyramid, som ligger der alldeles förstörd, och stego upp på den. Der hade vi en herrlig utsigt öfver den mest tröstlösa, men pyramid-rika öken, och öfver ett bland Egyptens fruktbaraste landskaper, nu stående i den vackraste brodd, med stora palmlunder deremellan; längst åt nordost glänste det minaretrika Kairo och högst dess slott, men allt detta öfverstrålades af de väldiga Gizeh -pyramiderna, som höjde sina stormäktiga hufvuden i skyns blå. Vi stodo en lång stund och fröjdade oss åt denna utomordentliga, i sitt slag enda utsigt i verlden; begåfvo oss sedan på väg genom öknen och hunno till trapp-pyramiden, som är byggd i afsatser eller liksom våningar af små qvaderstenar eller kalkstenar. Vägen gick öfver små höjder och dalar i öknen; öfverallt funno vi gråstensstycken, krukskärfvor, spår efter i sanden byggda murar, samt brunnar liknande bål, som innantill kringbyggda med sten gingo djupt ned i sanden. Äfven lågo der kringspridda hufvudskålar samt ben af mumier. Från en förstörd pyramid, som låg nära intill trapp-pyramiden, tecknade Sattler utsigten af den långa sydliga öknesträckan. Himlen kulnade emellertid alltmera och en uppstigande tjock dimma gömde Gize -pyramiderna undan för vår syn. Det var i allmänhet den kallaste, ruskigaste dag under hela resan, hvarföre vi ock beslöto att slå färden till Gize ur hågen. Sattler blef snart färdig och sedan åsnor från Sakkara blifvit hitskaffade af Mohammad, begåfvo vi oss på återvägen och hunno först kl. 3 till barken, efter en högst besvärlig och oangenäm ridt på sadellösa åsnor, som gjorde mina ben liksom sönderbultade. Vi foro sedan, under särdeles stark, nästan ostlig blåst, med ett segel och rodd till Torra. Der gingo doktorn och Sattler i land för att helsa på föreståndaren för artilleri-skolan, en gammal bekant till doktorn. Undertiden erfor jag af shekhen att denne nödvändigt ville få sina penningar af doktorn innan han lemnade fartyget, misstänkande att doktorn eljest skulle undandraga sig betalningen; han hade nemligen föreslagit för shekhen att fortsätta lektionerna ännu under de 10 à 20 dagar, som han ämnade qvardroja i Kairo. Shekhen yrkade ifrigt på att jag skulle uppmana doktorn till betalning, hvilket jag icke lofvade, men dock gjorde; följande morgonen fick också shekhen den resterande summan. Detta bevisar att folket här i allmänhet icke tror hvarandra, hvilket också har skäl för sig, samt att bedrägeri är en arfsynd hos Araben, som han äfven förutsätter hos andra.

Jan. 14.

Om natten kommo vi fram till Kairo, der vi togo land nära Ibrahim pashas slott, i kanalen midtemot Roda. Då jag om morgonen kom ut för att tvätta mig, möttes jag af den herrligaste doft från det trädgårdsrika Roda, der nu vexterna stodo i full grönska, ej betäckta af snö såsom hos oss. Snart blef lif om bord, hvar och en samlade ihop sina effekter och rustade till affärd; ännu återstod dock att väl komma ifrån skeppsfolket och deras bakhshish -tiggeri. Jag hade redan förut talat derom med mina reskamrater, men då de ej gingo in på hvad jag föreslog, så beslöts att hvar och en skulle gifva sin anpart enskildt; jag gaf 32 piaster och fick rikliga tacksägelser, barakat vorsen, doktorn gaf 25 p. och Sattler 10 p., hvarmed manskapet allsicke var nöjdt, utan hade dumheten att skicka mynten tillbaka. Dessa herrar voro for kloka att rätta sig efter folkets pretension på några piaster till, utan togo helt lugnt sina penningar tillbaka. Mycken förbittring mot de båda rådde bland manskapet, som slutligen lyckades förmå shekhen att tala derom med doktorn; denne med sin vanliga häftighet afsnäste shekhen och bad honom sjelf gifva folket bakhshish, hvilket gjorde den beskedliga shekhen alldeles förbryllad och modfälld. Mohammad hade gått upp för att skaffa oss åsnor och kameler, men det dröjde nog länge innan dessa ankommo och vi gingo otåliga på stranden af och an. Slutligen bar det dock af genom Ibrahim pashas vackra planteringar och trädgårdar till Hotel d'Orient, der doktorn afpackade några småsaker från min kamel; shekhen hade ej tålamod att vänta på mig, utan red förut hem. Jag kom efter på min åsna, med bagaget på kamelen, och fann shekhen stående i sin port, omgifven af sina grannar; här helsades nu ömsesidigt och de vanliga complimenterna upprepades i oändlighet: alhamdo lillah bisselameh, barakah illi, into tajibin o.s.v.

Jag var således åter i denna vidt beprisade stad, men fick ett anfall af nedslagenhet och förstämdhet, liksom mer än en gång förut då jag kommit in i min shekhs hus. Närmare 'asr gick jag till Köhler, men intet bref hemifrån, som jag dock så säkert väntade, hade undertiden ankommit. Detta ökade betydligt min modfäldhet. Köhler talade om sin brors förhastade steg att begifva sig till Ryssland för att söka lyckan. Gick så till Bokty, tog penningar och begaf mig med dem till doktorn i värdshuset, der Sattler äfven infann sig, äfvensom de båda raiserna. När räkningen uppgjordes disputerades mycket och saken tycktes taga sådan vändning, att den endast i konsulatet kunde afgöras; men då slutligen ingendera parten ville inför konsulatet synas som grälmakare, afgjordes saken i godo till allas belåtenhet. Länge drog det dock ut innan räkningen blef förstådd och den försmådda drickspenningen återtiggd, så att jag först vid solnedgången kom hem. Shekhen berättade att folket under vår bortavaro haft mycket misstänksamt prat om oss och vår resa, t.ex. att effendin tagit shekhen och fört honom till sitt land, genom hvilka berättelser shekhens hustru blifvit uppskrämd, och mera dylikt, som ingalunda utvisade synnerligt förtroende för mig.