[6]. Voltaire och naturvetenskapen. Naturvetenskaplig syn på historien.
Voltaire har sitt fotfäste i Frankrikes klassiska 1600-tal. Han tror på detta århundrades litterära och politiska storhet; han hyllar i allt väsentligt dess smak. Det är till och med överraskande, hur många rester det är kvar hos Voltaire av 1600-talets nästan sinnessjuka kunga-och adelsdyrkan. Det klassiska kungadömet och dess aristokrati vilade på den föreställningen, att ett fullkomlighetens tillstånd var uppnått. Krav på förändring måste då uppfattas som fräckt uppror mot den gudomligt kungliga världsordningen. Denna uppfattning hade sin majestätiska överstepräst i Bossuet.
Aktuella ämnen voro på den tiden författarna förmenta. Efter Ludvig XIV:s död däremot röra sig alla samtal både om tillvarons och om dagens stora frågor: man talar om religion och historia, politik och finanser, krig och diplomati, icke blott som förut om den sista tragedien och den sista romanen.
Voltaire gör stilen; den var ädel men akademisk, levande och muntlig, han ger det flyktiga, muntliga ordet relief och varaktig prägel.
Voltaire förstod vad som i det beundrade sjuttonde århundradet skulle komma att fängsla eftervärldens blickar. Det var förvisso icke det, som mest sysselsatte samtiden: Ludvig XIV:s elegans, hans aptit, hans växlande älskarinnor, hans omvändelse till upprörande intolerans, hans plundrande generaler, hans fistel. Ehuru Voltaire är alltför svag för den glans, som omgav konungens person, var det litteraturen, som han i denna tidsålder satte mest värde på: Racine, Molière och Boileau, Corneille och Lafontaine; dock allra mest den icke franske man, som under äppleträdet i Woolsthorpe och senare under almarna i Cambridge utformade den moderna civilisation, som Kopernicus, Tycho Brahe, Kepler och Galilei hade grundlagt: Isaac Newton.
Då under 1800-talets första hälft Voltaire blivit föremål för allmän ringaktning, då hans poesi ansågs föråldrad och hans kritik inskränkt, anförde man ständigt och jämt utanför Frankrike hans nedsättande ord om Shakespeare i brevet till Franska akademien. Man nämnde icke, att detta är ett brev från hans 82:dra år och uttryck för en åldrings envishet och avundsjuka. Man framhöll aldrig, att det dock icke var någon annan än Voltaire, som i sin ungdom infört Shakespeare i Frankrike, som översatt och bearbetat honom. Trots dess hetsiga överdrifter, motsvarar detta brev i Voltaires liv i grund och botten alldeles det, som i Goethes liv hans ålderdoms avhandling Shakespeare und kein Ende (Shakespeare och ingen ända på Shakespeare) betyder. Och ingenting gjorde Voltaire så populär i Frankrike som detta brev.
Shakespeare kunde Voltaire kritisera. För Newton böjde han sig obetingat. Voltaire var i Frankrike den förste, som intogs av hänförelse för Newton och som klargjorde hans betydelse, liksom han överhuvud var den förste som begrep vilken omvälvning den nyvaknande naturvetenskapen innebar.
I undrets ställe satte han lagen. Och för naturvetenskapens sol förskingrades spöken och andar. Naturvetenskapen släckte de bål, varpå kättare, judar och häxor blevo levande brända. Den sprängde de sinnessjukas och negrernas bojor. Den erövrade jorden på annat och grundligare sätt, än någon romersk kejsare eller någon hunnerkonung förmått. Men frågar man, var forskaren i Europas skönlitteratur först stöter på den naturvetenskapliga grundåskådningen, så lyder svaret, till och med från naturvetenskapsmännens läppar (från en Du Bois Reymond): Hos Voltaire.
Frankrike stod på Voltaires tid i fråga om naturvetenskaperna hundrade år efter England. År 1686, då Newton förelade Royal Society sina Principia mathematica, utvecklade Voltaires förtjänstfulle föregångare Fontenelle i sina berömda samtal »La pluralité des mondes» (Världarnas mångtalighet) Cartesius' virvellära, som Newton gjort slut på. Ännu tjugufyra år senare försvarade Fontenelle denna lära i ett minnestal över Newton. Den behärskade i Frankrike Versailles och Paris, akademikerna och jesuiterna, som hade undervisningen i sin hand.