Hur långt han än var före sin tid och dess fördomar, delade han likväl åtskilliga av dessa fördomar. Åter och åter låter han, ehuru själv av borgerligt stånd, sina fiender höra, av hur ringa börd de voro; och han är ingalunda så noga med sanningen, när det gäller att göra dem löjliga och utsätta dem för ringaktning.
Rättslösheten i Frankrike hade hos honom åstadkommit den vanan, att frånsäga sig författarskapet till sina verk—han har frånsagt sig i det närmaste alla sina arbeten med undantag av Henriaden och dikten om slaget vid Fontenoy—och denna vana hade den ogynnsamma inverkan på hans väsen, att han kom till att anse en lögn som ett i allmänhet fullt berättigat nödvärn. Icke ens under sina sista levnadsår betraktade han sannfärdighet i vad han sade eller gjorde till sitt försvar som en plikt.
Han skrev den 19 sept. 1764 till D'Alembert angående le Dictionnaire philosophique (Den filosofiska ordboken): »Så snart den minsta fara är förhanden, ber jag vänligen att bli underrättad därom, på det jag må kunna frånsäga mig arbetet i alla offentliga blad med min sedvanliga troskyldighet och oskuld.»
Denna brist i hans karaktär förringade hos hans samtida aktningen för honom. Men även om hans genius under hans levande liv icke hade alldeles rak rygg utan snarare en liten puckel, så var dock denna blott det fula fodralet till hans vingar.
Han var därför trots allt enligt dåtidens yppersta mäns och kvinnors uppfattning förvisso en Zeus, vars olympiska hårprydnad, vars ambrosiska lockar enligt tidens stil utgjordes av en peruk. Men om han avtog peruken, så satt han där, såsom Houdons underbara staty av honom, ännu mer överlägsen, emedan det själfulla huvudet blev tydligare synligt i alla sina konturer, en dominerande centralgestalt.
Det var hos honom, liksom ett halvt århundrade efter hans död hos Heine, något av tigerns lust att riva sönder den som retar honom, i förening med skrattfågelns tonrikedom och gasellens grace.
Han hade emellertid den vackra egenskapen, att, till och med när han var som mest uppbragt och utslungade hotelser mot en eller annan avundsman, behövdes det blott, att denne kom i nöd eller vädjade till hans hjärta, för att han med ens skulle slå om. Liksom han lät blidka sig och vinnas av fadern till en man, som skulle straffas för det han sålt smädeskrifter mot honom, så var han också villig att öppna sin famn för Jean Jacques Rousseau, då ett (för resten falskt) rykte omtalades för honom, att denne, som nyss utgivit sina Lettres de la montagne (Brev från berget) mot honom, nu tydde sig till Ferney.
Voltaires verk är en orkester, där den poetiska intelligensen innehar första stämman, den genialitet, som grundlägger kulturhistorien, den andra. De utföra melodien; hatet till grymhet och fördom utgör den övriga instrumenteringen; den personliga polemiken är blott piccola flöjten.
Bolingbroke sade om Marlborough: »Han var en så stor man, att jag har glömt hans laster.»—Historikern får tyvärr icke gå så tillväga.