Voltaires strid för reform av straffrätten är mittpunkten i den rörelse, som under sista hälften av 1700-talet reste sig mot den gamla straffrätten och som ledde till dess fullständiga sammanstörtande under revolutionen. Först genom Voltaire fick denna rörelse fart. Som överallt, där det gällde att förklara medeltidens föråldrade former krig, upphävde han sig även här till anförare.
Var och en som skrev mot det gamla rättsväsendet, sökte anknytning till Voltaire och sökte vinna samförstånd med honom. Var och en, som blev undertryckt genom detta rättsväsens stränghet eller genom de rättsvillfarelser, som härrörde därifrån, såg i honom sin beskyddare och räddare. Under det decennium, som ligger mellan hans död och revolutionens utbrott, verkade de lärdomar han förkunnat mäktigt vidare och om också under detta decennium dess energi tillväxer, så ökas icke dess omfattning. Man håller sig till de fordringar Voltaire uppställt. Alla trådar löpa här ut från honom och föra tillbaka till honom.
Ty genom talrika verk, några hundrade flygskrifter, tiotusen brev påverkar han de högre stånden i alla civiliserade länder, det andliga ingalunda uteslutet; vidare furstar och furstinnor, kungars gunstlingar och älskarinnor, kardinaler och abbéer, fältmarskalkar och officerare och först och sist hela det skrivande folk, som växer upp efter honom, som lär av honom, som än bekämpar honom, än frigör sig ifrån honom, men som till slut fortsätter hans verk, till och med under oenighet med honom.
Diderot, som väl är den störste av hans efterföljare, och som ofta blev illa berörd av hans begränsning som deist och av ensidigheten i hans goda smak, skrev under en sådan misstämning, att de alla voro skyldiga honom så oändligt mycket, att vad han än måtte säga eller göra, som väckte deras misshag eller motsägelse, allt måste förlåtas honom och glömmas, i betraktande av deras omätliga tacksamhetsskuld till honom.
[5]. Zeus och Scapin. Voltaires verk en orkester.
Voltaire var icke skapt av det ämne, varav det utbildas vad som Paludan-Müller i inledningen till Adam Homo har kallat »de blotte Helte med de bare Struber».
Han är på samma gång gudomlig och skälmaktig, Zeus och Scapin. Innerst i honom bor en skämtare. Till och med när han är som djupast allvarlig, är all svulst, ja allt patos honom fjärran. Han kan skära tänderna av förbittring, men han deklamerar aldrig (i eget namn). Han dundrar icke, han hånar. Litteraturen, som förut varit en konst, blev för honom ett vapen. Och han gör bruk av sitt vapen, det dräpande hånet. Han var på sätt och vis en mycket klok och försiktig man, han var—som John Morley sagt om honom—för klok, för att någonsin kasta bort sin sköld. Men han kände, att om hans svärd en gång var draget, kunde han aldrig mera, så länge han ännu var i livet, sticka det i skidan. Han kastade icke, (som Horatius Cocles) bort sin sköld, utan skidan till sitt svärd. Hans samtida blevo upprörda intill märg och ben, när de sågo denna klingas blixtsnabba rörelser och hörde den susa i luften.
Så äregirig Voltaire än var och så mycket han än höjde sig över sitt stånd, förstod han icke att som författare hävda sin personlighet. Han hade från första början litterära angripare och fiender. Han svarade dem alltför ofta, ja än mer, han släppte dem aldrig ur sikte; han fortsatte att på ett tröttande, för nutidens människor olidligt sätt fäkta mot dem. Han har mot sin vilja meddelat dem alla sin odödlighet. Deras namn återkommer som omkväde på flera hundrade ställen i hans livsverk, där man skulle tro honom vara sysselsatt med allting annat än med dem.
Hans självhävdelse antog således icke aristokratiska former. Ständigt hetsad och utmanad kunde han med sitt retliga nervsystem, sitt överkänsliga temperament och sin stridslystna instinkt aldrig besluta sig för att låta sina motståndare behålla sista ordet. Han sökte och fick beständigt hämnd, var alltid krigare och som krigare obarmhärtig, stundom grym. Hans angripare voro visserligen i regeln både illasinnade och mindervärdiga, tarvliga och missundsamma; de ville komma sig upp, vinna rykte och ställa sig in hos de kyrkliga maktägande genom att överfalla honom, än från ett bakhåll, än från ett annat; somliga voro helt enkelt högmodiga, klerikala pedanter. Men deras angrepp väckte hos honom en sådan förbittring, att han ofta i sin strid med dem glömde sin kamp för ordets frihet och yrkade på Bastiljen, fängelse i Fort l'Evèque, galärerna för dem; ja han lyckades få en av dem för någon tid insatt i Bastiljen till straff för smädeskriveri.