Ännu så sent som år 1780 indelar en straffrättslärd, Muyart de Vouglans, förbrytelserna mot det kränkta, gudomliga majestätet i tre grupper: Den första innefattar gudsbespottelse, ateism, trolldom, häxeri; den andra kätteri, avfall, sekterism; den tredje helgerån, d. v. s. kränkning av kyrkor, sakramenter, gravar, krucifix, helgonbilder.
Alltsedan upphävandet av ediktet i Nantes hade protestanterna i Frankrike varit rättslösa. 1724 förbjöd Ludvig XV franska undersåtar att överhuvud utöva någon annan religion än den romersk-katolska eller samlas till någon annan gudstjänst.
Döden på bålet var straffet för trolldom, gudsbespottelse, kätteri, kyrkoskändning, blodskam, fadermord och homosexualitet. Den ständiga användningen av tortyr gjorde varje undersökning pinsam.
I fråga om galärstraff var det betecknande, att detta straff, ådömt på viss tid, faktiskt var detsamma som livslångt straffarbete på galärerna, emedan man godtyckligt kvarhöll fångarna. Enär galärerna tjänade till att förstärka Frankrikes makt på Medelhavet, gällde det att ha en tillräcklig bemanning av roddare. Då självmord bland galärslavarna blevo för vanliga, lät man under Colbert somliga av dem, vilkas strafftid var utlupen, slippa lös, och ifall fångarnas släktingar voro rika, kunde det hända, att man av malteserriddarna köpte en turkisk slav som hans ersättare. Men regeln var följande:
På 25-30 dubbelbänkar sutto omkring 300 roddare fastsmidda, av vilka 5-6 tillsammans rodde en åra. Nakna till midjan sutto de på den bänk, där de voro fastsmidda, och från vilken de aldrig, varken sommar eller vinter, varken natt eller dag sluppo lös. De åto och sovo på bänken. De voro därtill ständigt underkastade fångvaktarens godtycke, vilken gick omkring bland dem med piskan i handen.
Grymmast var behandlingen av de protestanter, som efter upphävandet av ediktet i Nantes kommo på galärerna. Den utgjorde en oavbruten tortyr. Jean Pierre Espinas blev dömd till galärerna på livstid och tillbragte där halvnaken och fastsmidd 23 år, emedan han givit en protestantisk präst kvällsmat och nattkvarter.
Litteraturen åtnjöt ingen rättssäkerhet. Högsta domarmakten tillhörde formellt konungen; rätterna dömde, emedan han överlåtit åt dem den makt, som tillkom honom, och lagen satte ingen gräns för denna. Hans vilja var lag och han hade rätt att bryta varje motstånd mot hans vilja. Där domstolarna icke kunde inskrida (emedan intet brott var begånget), utverkade den, som hade intresse av att få någon i fängelse, blott ett »lettre de cachet», en hemlig arresteringsorder, underskriven av statssekreteraren och försedd med det kungliga sigillet. Den innehöll en befallning för personen i fråga att bege sig till statsfängelset eller i förvisning, antingen i landsflykt eller till ett bestämt ställe inom Frankrikes gränser, som han då icke fick lämna under viss tid, stundom 10 år. Dessa »lettres de cachet» berövade sådana personer deras frihet, vilka—såsom Voltaire—icke begått något enligt lagen straffbart eller icke kunde dömas av någon domare. Därför förekom ingen anklagelse och intet förhör. Fången förblev i fängelse eller i förvisning på obestämd tid. Han kunde icke försvara sig, då intet åtal väckts mot honom.
Efter Damiens' attentat mot Ludvig XV blev litteraturens rättsförhållande genom en lag av 1757 ordnat sålunda: Alla som överbevisades om att hava författat eller låtit författa eller att blott ha köpt skrifter, som gingo ut på att angripa religionen, upphetsa sinnena, göra ingrepp i konungens makt eller störa statens ordning och lugn, straffades med döden. Samma straff drabbade även kolportörer. Än mera: Författare, kolportörer och utspridare av andra trycksaker, som icke iakttogo de former, som voro föreskrivna för det tryckta ordet, straffades med galärerna.
Ett ringa straff i jämförelse härmed var den gängse tillintetgörelsen av det tryckta, som i enlighet med den allmänna åklagarens krav sönderrevs och brändes av bödeln.
Det är ingen ringa ära att hava skött oppositionen mot ett sådant rättstillstånd.