Frankrike var säkerligen under 1700-talet näst England det mest upplysta land av alla. Men enligt moderna begrepp var denna upplysning ett oerhört barbari, långt värre än Rysslands i våra dagar. Strafflagarna utgjorde ett virrvarr. Man utfärdade nya lagar utan att upphäva de gamla. Lagarna motsade varandra och voro därtill fulla av spetsfundigheter, otydliga uttryck och omänskligheter. Nästan varje nyck hos domaren kunde finna stöd och berättigande i någon lag. Sålunda blev domarens makt oinskränkt. Domarebefattningarna voro till salu. Barn, som icke voro i stånd att sköta sina egna angelägenheter kunde, nyss sluppna ur skolan, komma att råda över vuxna människors väl och ve.
La Bruyère säger i 14:de kapitlet av sin bok Les caractères: »Det är domarens plikt att utöva rättfärdighet, deras yrke att smussla den undan.» Om de ändå nöjt sig därmed!
Rättskipningens handhavare på landet spärrade in bönderna under förevändning, att de stulit eller burit vapen, och höllo dem fängslade, tills de betalade. Om någon hade en domare till fiende, så ve honom!—Fogden i Puissieux dömde en viss Carlier till tortyr, till stegel och hjul, enbart av hat. Det hade lyckats honom att vinna en bisittare. En prokurator Frillet ville komma åt ett tegelbruk; anklagade därför den oskyldige ägaren för mord och lät rådbråka honom. Två män, som avlade vittnesbörd om ägarens oskuld, blevo hängda som falska vittnen. Då detta blev ådagalagt och rätten dömt prokuratorn till döden, benådade honom Ludvig XV med 10 års förvisning—till provinsen Bourgogne. En annan domare, som förfalskat aktstycken, blev dömd till 15 francs böter.
La Bruyère säger med fin ironi: Det är icke alldeles omöjligt, att en man, som åtnjuter högtståendes gunst, kan förlora en rättssak.
Den gammalfranska straffprocessen var sammanfattad i Ordonnansen av år 1670. Däremot fanns ingen allmän strafflag. Domarna kunde när som helst gräva upp en gammal, omänsklig förordning. Hur omodern den samtidiga danska lagen av 1683 än må anses, var den dock ett långt bättre och humanare verk än den franska ordonnansen.
I 1700-talets Frankrike rådde ännu samma grymhet som tvåhundra år tidigare. Stegel och hjul hade under Frans den förste år 1535 införts från Tyskland som värn mot rövarband på landsvägarna och straffet var på den tiden knappast för hårt, då rövarna ohyggligt pinade sina offer. Men nu var detta straff icke längre inskränkt till vedergällning för landsvägsröveri.
Man hade fem slags dödsstraff: Fyrdelning, bålet, hjulet, galgen och halshuggning. Men dessa fem skärptes och förenades, då antalet ej motsvarade förbrytelsernas många arter och grader. Varje, än så obetydlig hustjuvnad straffades helt enkelt med galgen. Man hängde t. ex. en tjänstflicka, som stulit ett par serveter.
Det lidande, som tillfogades förbrytaren, tillfredsställde ett krav. Och innehavaren av detta krav var efter dåtidens katolska uppfattning—Gud. Därför straffade icke blott den andliga, utan även den världsliga rättvisan i Guds namn. Och därför måste förbrytaren göra kyrkobot.
All makt vilade hos kyrkan och hos konungen.