Men han ingav under sitt långa liv släktled efter släktled övertygelsen om förnuftets rätt och makt. Han var aldrig själv kall, när han trodde sig ha funnit en sanning och ansåg sig böra förkunna densamma. Den lågade i honom och han kastade ut den, än som ljuset från en fyrbåk, än som bomben från en mörsare, än så, som man utsänder flyttbart ljus i form av elektriska lampor.
Som Condorcet slående har sagt, var för honom sanningen icke en hemlighet, som skulle viskas invigde emellan. Den var för honom näring, som borde meddelas färsk i form av den aptitligaste och mest tilltalande anrättning, eller ett läkemedel, som för att icke avvisas borde reta gommen och smaka gott; eller som ett banér, som borde höjas, ett krigsrop, vari man borde instämma.
Hans största konstverk är icke något av hans talrika arbeten utan just hans eget liv.
Detta hans liv har många utvecklingsskeden, långt fler än den insekts, som först är larv, så puppa och slutligen fjäril. Ett sådant liv har ganska fula skeden. Larven är ju ingalunda vacker. Men Voltaires liv har det sällsynta gemensamt med fjärilen (som givit Psyke sina vingar), att dess sista skede är det vackraste.
Voltaire var till en början en diktare för de högre samhällskretsarna, teaterdiktare och estetiker, efter dåtidens begrepp nationalpoet; blev sedan på engelsk mark ombildad till upplysare, tankeväckare, omdanare, modig men försiktig bekämpare av föråldrad fördom och hävdvunnet oskick. Längre fram blir han så småningom historiker, naturvetenskapsman, lyriker, dramatiker, romanförfattare, nationalekonom, filosof, agitator. Dock, han når först sitt livs höjdpunkt, när han från att vara stridstupp blivit fältherre, från skämtare blivit en vis, från hovman patriark, från den anonymt verkande hemlöse, som flackar från land till land, från hov till hov, blivit den fast bosatte slottsherren, välgöraren för en hel trakt. Då står han som förnuftshatets och fanatismens öppna fiende, rättfärdighetens och fördragsamhetens oförtrutne målsman, de undertrycktes och misshandlades beskyddare—en gestalt, som aldrig kan glömmas.
Satyren är (liksom i Victor Hugos dikt) förvandlad till Pan.
Voltaires anda omspänner allt. Hans sunda och praktiska förstånd sträckte sig till hälsovård och koppympning.
Han verkade för renlighet, föreslog inrättandet av bad för allmänheten. Han var den första, som lärde folk att man icke skall begrava inne i städerna, icke i kyrkorna, icke låta de döda slå ihjäl de levande. Och han var den första, som i Frankrike förordade smittkoppympning (kokoppor blevo först senare använda). Men samme man var den första fransman, som icke nöjde sig med att uppställa för sig själv de viktigaste andliga spörsmål, utan även modigt besvarade dem: Var den kristna läran sann? Var den kristna kyrkan en helig och nyttig organisation? Var den kristna läran gudomligt inspirerad och andligen tillfredsställande? Han svarade utan tvekan: traditionen är full av fabler och orimligheter; kyrkan betyder en sänkning från den hedniska forntidens högre kulturnivå; läran är ofullkomlig, där den är som bäst, en mörk och tyrannisk vidskepelse, där den är som sämst.