[3]. Voltaire rättslös, anonym; en alltomfattande ande.
Voltaire utgick från ett land och levde i en tidsålder, där de mest utvecklades bildning var förfinad, men det sociala och politiska tillståndet barbariskt. Som författare var han därför rättslös. Som satirisk diktare och reformatorisk författare blev han upprepade gånger insatt i Bastiljen, och han måste hela sitt liv igenom leva i ständig ångest för att bli inspärrad.
Den franska litteraturens mest berömda man har därför tillbragt jämförelsevis endast få år av sitt liv i Paris, där det antingen var honom förbjudet eller alltför farligt att vistas. Till och med då han vid 83 års ålder, efter att icke ha sett Frankrikes huvudstad på 28 år, vågade sig dit, hade Ludvig XVI helst låtit fängsla honom, och lät giva honom det rådet att försvinna så fort som möjligt; något som döden gjorde obehövligt.
Sålunda tillbragte Voltaire sina dagar i landsflykt, antingen i främmande land—England, Holland, Preussen, Schweiz—eller så nära Frankrikes gräns som möjligt—Cirey, Ferney—för att vid minsta vink kunna fly.
Under dessa rättslösa förhållanden skrev han nästan alltid anonymt. Men detta skyddade honom långtifrån tillräckligt, då hans stil var känd, och därtill ett och annat tillskrevs honom, som han icke skrivit. Han förnekade också därför i sin säkerhets intresse åter och åter sina skrifter, ljög sig hänsynslöst fri från dem, och lät ett icke ringa antal ligga otryckta en hel människoålder igenom. Om de blevo utgivna, var det sällan av honom själv.
Nästan alla hans skrifter blevo förbjudna att säljas. Flera av hans värdefullaste arbeten (t. ex. de Filosofiska breven om England) blevo brända av bödeln. Han arbetade visserligen rastlöst, men i ständig oro för att bli berövad sin frihet.
Och likväl blev han ungefär från det han uppnått 24 års ålder hyllad som den andlige hövdingen av jordens mäktigaste och mest begåvade män och kvinnor, en kung, en kejsarinna, tidsålderns aristokrater och krigare, tänkare, diktare, vetenskapsmän.
Till slut hade han ett sådant anseende, att litteraturens yppersta, alla länders bästa kretsar, i honom sågo icke blott tidens mest namnkunniga och mest inflytelserika författare, utan även den personlighet, som utgjorde sinnebilden för frisinthet och fördragsamhet, för avskyn för grymhet och för högsinnad humanitet; så att en man sådan som Benjamin Franklin, som representerade icke blott det nya Nordamerika utan även folkfrihet, uppfinnarsnille, teoretisk insikt och praktiskt förnuft, förde sitt barnbarn till honom och utbad sig hans välsignelse för den lille gossen. Voltaire sade: »God and liberty» (Gud och friheten).
Strålarna från hans lysande ande upptände hans tidsålders män och kvinnor. Icke få av de mest intelligenta stodo i ljus låga av hänförelse. Vi se av tallösa brev till Voltaire, med vilket svärmeri och med vilken tacksamhet de yttrat sig till honom. Typiska äro t. ex. de första breven från Fredrik den store som kronprins.
För de gammaldags fromma, därnäst för dem, som till varje pris höllo på det bestående och isynnerhet för de dumma, stod Voltaire som en hädare och nedbrytare. För vidskepelsen var han en djävul. För elakheten och missundsamheten var han ett föremål för hat och hårdnackat förtal.