Sedan Erasmus' tid hade ingen hatat och avskytt krig så som Voltaire.
Han har berättat oss de omständigheter, som ledde honom till historiens filosofi. Madame du Châtelet sade en dag till honom, att hon (som var framstående i matematik och fysik) hade en verklig motvilja för historia. »Vad har jag, en fransk kvinna, som lever på min landtegendom, för nytta av att veta, att Egil följde efter Håkan i Sverige, eller att Ottoman var en son av Ortozul i Turkiet? Jag har med nöje läst grekernas och romarnas historia, som erbjöd mig stora, fängslande bilder. Men jag har aldrig varit i stånd att läsa något modernt folks historia till slut: Massor av små tilldragelser utan sammanhang, en mängd fältslag, som ingenting betyda.»
Voltaire svarade, att historien knappast skulle medföra tidsförlust, om man skar bort alla de enskildheter, som äro så tråkiga och otroliga och höll fast vid de stora drag, som dessa detaljer dölja. Dessa drag skulle då måla sedernas tillstånd; det förra kaos skulle förvandlas till en målning, och vi skulle i stället för en brokig mängd av namn, årtal och fabler, få själva människoandens historia.
För honom voro lagar, konst, litteratur, seder historiens huvudföremål; de detaljer åter, som icke leda till något, fann han vara blott en onödig ballast, som bör avlägsnas. Sålunda blev han den moderna kulturhistoriens skapare.
[7]. Voltaire som diktare.
Det var icke som historiker utan som diktare Voltaire åtnjöt det största anseendet i sin samtid. Hans förmåga att skriva vers var medfödd; han skrev ypperlig vers redan som gosse och fortsatte därmed ännu som åldring. Ingen har överträffat honom i den huvuddygd hos skriftställaren, som kallas fyndighet, varken på vers eller prosa. Men det är i hans bästa vers dessutom en viss intagande melodi, som varslar om den, som hundrade år senare hos Lamartine vann människornas hjärtan.
Samtiden överskattade Voltaire som diktare. För Fredrik den store liksom för Katarina den andra var han som epiker större än Homer och fullt jämbördig med Virgilius och Ariosto. Numera räkna vi icke med honom som episk diktare. Som lyriker sattes han av samtiden i jämbredd med Horatius, med vilken han dock icke kan jämföras. Det är hans korta, epigrammatiska dikter, som vi i våra dagar skatta högst. Dessa och hans små filosofiska romaner, hans kvicka och fantastiska skälmerier i berättande form, i samtalsform och i brevform äro som konstverk det mest fulländade han frambragt och det som skall leva.
Candide torde vara odödlig genom sin intensiva och genomförda drift med Popes och Leibnitz' obegränsade belåtenhet med världsordningen och sin överdådigt uppsluppna skildring av, hur det på denna jord går den tillitsfulle och trosvisse.