Som tragiker och överhuvud som dramatisk författare bildar Voltaire i franska litteraturen övergången från Racine till Victor Hugo. Hans skådespel bli, sedan han lämnat sin ungdoms tragedier bakom sig, mer och mer vältaliga melodramer som Victor Hugos, endast i klassisk stil. Hur stor än Voltaires komiska förmåga var, vilken överdådig rikedom på kvickhet han än ägde utanför scenen, saknade han dock som komediförfattare verklig begåvning och han har icke frambragt ett enda lustspel, som står vid lag. Den som vill njuta hans kvickhet, som endast kan jämföras med jordens allra kvickaste mäns, och som överträffas av ingens, bör icke söka den i hans arbeten för teatern.
Horace Walpole har sagt: Världen är en komedi för den som tänker, en tragedi för den som känner.
Som Voltaire både tänkte och kände, var han än satirisk gentemot låghet och löjlighet, än skräckslagen inför den tyranniska fanatismens förbrytelser.
Han var den hänsynslöse och oförsynte hånaren med den djävulska kvickheten, som förvandlade sig till ljusets ängel, själva den store Lucifer. Och som sådan ingav han vördnad till och med hos föga känsliga män och kvinnor.
Då Katarina av Ryssland beträdde det rum i Petersburg, där man uppställt Voltaires böcker, som hon efter hans död hade köpt, bugade hon sig djupt inför hans porträtt och sade till Voltaires sekreterare, Vagnière: »Denne man har jag att tacka för allt vad jag vet och allt vad jag är.»
Till hertigen av Ligne sade hon några år senare: »Jag har velat dra nytta av edra begåvade män på -istes (encyklopedisterna); jag har prövat dem; jag har låtit dem komma hit, har emellanåt brevväxlat med dem; de ha tråkat ut mig och de ha icke förstått mig. Där var endast min gode beskyddare, Voltaire. Vet ni, att det är han, som bragt mig på modet. Han har rikligt belönat mig genom det nöje jag haft av att läsa honom och han har lärt mig ofantligt mycket, under det han roade mig.»
För henne var Voltaire berömmets utdelare, själva Famas basun.