Voltaire var visserligen icke stor som Michelangelo eller djup som Spinoza eller människoskapare som Molière.
Men jämför honom med Luther! Luther är än i dag tilldragande genom sin urkraftiga natur, sin äkta folklighet och sin ursprungliga strävan efter att finna sanningen. Han var och förblev dock vidskeplig som en munk eller bonde. Voltaire var på åtskilliga punkter begränsad, men från vidskepelse var han fri. Luther var med nödvändighet ofördragsam och blev det allt mer och mer. Voltaire var trots sin reformatoriska lidelse, som icke stod tillbaka för Luthers, toleransens store förkunnare. Luther hade med all sin fordran på naturens rätt gentemot naturstridig, katolsk askes intet begrepp om naturvetenskap. Voltaire var en naturforskare av rang, som nådde så långt det i hans tidsålder var möjligt.
I jämförelse med det inflytande Voltaire utövat, åstadkom det, som utgick från Luther, väl ett djupare uppror i sinnena, men det var inskränkt och inskränkande. Luther har frigjort. Voltaire frigör ännu.
För den allmänna meningen står han den dag i dag är som den store hånaren. Under den senare hälften av hans liv såg redan hans samtid annorlunda på honom. Grevinnan de Genlis, vilken som ivrig katolik hyste djup ovilja mot Voltaire, men dock liksom hela världen besökte honom i Ferney, skrev om honom: »Hans porträtter och byster likna honom förträffligt; men ingen konstnär har återgivit hans ögon. Jag väntade att finna dem strålande och fulla av eld—och de hade verkligen den mest själfulla blick jag någonsin sett. Men det var på samma gång något sammetsmjukt hos dem—en obeskrivlig blidhet.»
Samma dam skrev sedan hon sett anläggningarna vid Ferney: »Han är här större än i sina böcker; ty man iakttar överallt en genialisk godhet. Och man kan icke tänka sig, att samma hand, som skrivit så mycket ogudaktigt, falskt och styggt, uträttat så mycket ädelt, förståndigt och nyttigt. Han visade oss främlingar sin by, underrättade oss enkelt och naturligt om allt, som han uppfört och satt i verket, och syntes dock ingalunda berömma sig därav. Jag känner ingen, som vore i stånd till detsamma.»
Är det inte märkvärdigt, att Voltaire slutar, såsom Goethes Faust 70 år senare drömmer om att sluta, som den store herre, som utbreder välsignelse åt alla håll till innebyggarna i en fri och lycklig koloni, som han själv har anlagt?
När man står i foyern till Théâtre français, i detta rum, som under några århundraden varit en av det andliga Europas brännpunkter, så ser man alla Frankrikes större och mindre dramaturger längs väggarna i ypperliga byster, en hel andens här i marmor. Men i den första stora salen i mitten, ovanför den spegel, vid vilken Corneilles och Molières byster stå, är där en enda, allt behärskande staty, Houdons berömda bildstod av den sittande Voltaire, som höjer sig över alla bysterna med detta obeskrivliga leende och denna kloka hand, med dess grepp om stolskarmen.
Detta var visserligen icke mannens ställning i levande livet. Han var faktiskt hela sitt liv igenom förvist från Paris, lika avskydd av Ludvig XVI som han varit av Ludvig XV; och då han under sitt besök dog i Paris, var det omöjligt att erhålla tillstånd att begrava honom där. Han hade alltid hyst fruktan för att hans lik skulle kastas i rackarens grop. I hans ungdom, då prästerskapet nekade hans nära väninna, den sköna och ädla skådespelerskan Adrienne Lecouvreur, en grav, hade han skrivit de berömda raderna:[5]
Ack, skall jag alltid se mitt stackars arma land,
som ej vet, vad det vill, vad det beundrar skända,
och sed och lag alltjämt emot varandra vända
och franska lynnet snärjt av våldsmakt utan ända
vidskeplig fördoms band?