Det ges författare, som ha sin plats i litteraturhistorien. De förnämsta bland dem representera tidsskeden i sitt hemlands diktning, vetenskap eller historieskrivning.
Det ges ett litet fåtal författare, tillsammans kanske ett par dussin, som tillhöra världshistorien.
Voltaire är en av dem.
Det var en gång ett knippe nerver, laddat med elektricitet, som intog och upplyste Europa.
Det var en gång en man, som tidigt utvecklade sig till att vara och anses som den förkroppsligade intelligensen, och som, så långt civilisationen sträcker sig, ännu i dag bevarar detta anseende.
Det var en gång en demon, vars håg var en eldhåg, vars infall voro blixtar, vars hjärta var varmt i sin hängivenhet och vänskap, men vars förstånd var kallt i sin lysande klarhet och vars konst var en enkel, naturlig vältalighet, som knappast någonsin blivit uppnådd, aldrig överträffad, en föredragets vältalighet, ty han höll aldrig något tal.
Det var en gång en världsman, en affärsman, en hovman, en herreman, en diktare, en lärd, en historieskrivare, en enstöring vars väsen var vilja, vars åtrå var ära, vars lust var handling, vars formgivning var behag, vars styrka var ett sällsynt minne, vars klokhet var en genialisk vakenhet, vars beröm innebar en utmärkelse, som en påve, en skådespelerska, en kung icke mindre än en poet lidelsefullt åstundade, och vars hån satte brännmärken, som snart stått vid lag ett par århundraden.
Före honom har endast Cicero utgjort en sådan centralpunkt i Europas litteratur; också blickade han därför med beundran tillbaka på Cicero som till en förebild; och det var ingen roll, han hellre spelade på sin teater, än Ciceros i sitt eget drama »Roms räddning». Dock, Cicero uppnådde honom icke i kvickhet och satirisk kraft.
Som den vid alla hov och i alla kretsar namnkunnige satirikern har han en föregångare, Pietro Aretino, fruktad och fjäsad som han. Men Aretino var en smädeskrivare, än slipprig och än skenhelig, vars enda mål var förvärv och vällevnad, och som eftervärlden endast nämner med förakt, under det Voltaires rykte är ännu större efter hans död än under hans livstid.
Genom sin aldrig vilande vetgirighet, sin outtömliga uppfinningsförmåga och genom sin handlingskraft, som gav sig till känna som verksamhetsbegär, kom han till att representera ingenting mindre än en nation, en världsdel och ett århundrade med hela dess kultur.