Goethe, som till en början var hans motståndare, sedermera hans beundrare, har sagt om honom, att han är fransk som ingen annan fransman, ja han har kallat honom »den yppersta skriftställare, som kan tänkas i Frankrike, den, som bäst motsvarar nationen». Och i våra dagar ha Voltaires två avgjordaste motståndare inom den franska kritiken, hans motpol Brunetière, och Faguet, som hatar honom, sagt detsamma: Intet namn är mera franskt, intet avspeglar bättre det franska väsendet.
Sålunda representerar Voltaire en nation.
Och han representerar ett århundrade. När man nämner 1700-talet, kallar man det för korthetens skull Voltaires århundrade.
Slutligen representerar Voltaire en världsdel, ja mer än en världsdel, ty på andens område företog han erövringståg såsom Alexander och Napoleon i den yttre världen; och han härskade genom andliga medel lika oinskränkt som de. Och hans herravälde har visat sig långt varaktigare. Ty det ges i våra dagar ingen anhängare av Alexander och knappast längre några bonapartister. Men det ges ännu Voltairianer.
Voltairianismen betecknar en ny reformation 200 år efter Calvin och Luther. Den fria forskningen, som under reformationen skrymtaktigt förkunnades, men som gjorde halt inför bibelordet, blev först med Voltaire genomförd och utbredde sig från Frankrike över jorden.
[2]. Lessing, Byron, Oehlenschläger, Grundtvig om Voltaire.
Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter har det stått hårdare strid.
Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla gravskrift[1] över honom: