Här vilar, om på Er, I fromme män, man kunde lita,
Den man, som långt förut bort uti gräset bita.
Må honom Gud tillge var rad
Uti hans Henriad,
I sorgespelen långa,
Hans rimmerier många.
Ty vad han eljest skriftställt har
Det någorlunda skapligt var.
Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna minnesskrift:[2]
Den ene[3] var en eld, full av kapris,
Liksom ett barn—men skiftningsrik uti
Sin kvickhet—glad, högtidlig, yr och vis,
Mångsidigt verksam—i filosofi,
I hävdateckning och i poesi—
En konstens Proteus, som åt allting kryste
Ett elakt löje fram; och hans geni
Likt vädret blåste, vart det honom lyste
Och än slog ned en narr, än själva tronen ryste.
I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt stämda mot Voltaire än Lessing varit.
Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten »Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som han älskar och dyrkar.
Den byst av gips här uppställd står,
Ja, himlen vet, vem det kan vara!
Voltaire, jag tror man kunde svara.
Vi ägt den nu i några år.
* * * * *
Så talte husets son och gick.
Tänk om det verkligt vara skulle
Voltaire, den av sarkasmer fulle?
Han skall ej möta mer min blick,
Den lumpna själ'n här ej får stå,
Som ville fromhet, konst avrätta,
Och tänkte fräckt att allt ersätta
Med litet kvickhet då och då.
Jag bysten tog en vacker dag,
Jag dammet torkade från nosen
För riktigt att få se fransosen
In i hans markattsanletsdrag.