Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[[14]]
Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med vederbörlig stränghet.
Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen anledning att förvåna sig öfver dess affattning.
I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»
Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan också med arbetarna för att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten, arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara riktigt.
Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes, möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet. Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen. I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.
Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar sig, att synnerlig fara är förhanden, genast förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[[15]]
Men i alla öfriga fall är förfarandet mycket omständligare. Det tillgår nämligen då på följande sätt: Vid eller kort efter sitt första besök på ett arbetsställe lämnar yrkesinspektören åt yrkesidkaren ett skriftligt meddelande om de anordningar han anser böra vidtagas, hvarjämte utsättes den tid inom hvilken anordningarna böra vara värkställda.[[16]] Befinnes sedermera, vid inspektörens efterbesiktning, att yrkesidkaren ej rättat sig efter de gifna anvisningarna, kan inspektören hos Kon. Bef. anhålla om vederbörligt åläggande för yrkesidkaren. Men inspektören kan också nöja sig med att förnya sina en gång gifna anvisningar och torde i de flästa fall också — i full öfverensstämmelse med lagens anda — välja denna »varsammare» väg. Vänder sig emellertid inspektören, nu eller sedan yrkesidkaren för andra gången trotsat hans föreskrifter, till Kon. Bef., är saken därmed ingalunda alltid nära sitt slut, utan det kan dröja ganska länge om, innan de behöfliga anordningarna bli värkställda. Kon. Bef. skall nämligen innan han fattar sitt beslut först höra yrkesidkarens mening och stundom äfven inhämta andra yrkesidkares yttrande — däremot aldrig arbetarnas! Och sedan Kon. Bef. fattat sitt beslut äger yrkesidkaren rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga beslutet. Gör han det, kan saken betydligt förhalas innan det afgörande beslutet blir utfärdat.
Vare sig det nu blir Kon. Bef:s eller Kongl. Maj:ts beslut, som skall värkställas, gäller att om yrkesidkaren ej inom utsatt tid själf vidtagit anordningen, värkställes den genom polisens försorg på yrkesidkarens bekostnad.
I denna sista händelse såväl som om yrkesidkaren öfverträdt ett Kon. Bef:s förbud mot arbete kan yrkesidkaren också drabbas af bötesstraff, hvilket däremot icke är förhållandet, om han underlåtit att efterkomma yrkesinspektörens anvisningar, huru viktiga dessa än äro för arbetarnas skydd.