Anmärkningsvärdt är med afseende på förfarandet att yrkesinspektören icke blifvit tillerkänd samma befogenheter på sitt område som bärgmästaren enligt grufvestadgan på sitt. Vid grufdriften äger nämligen grufmästaren förelägga grufägaren att inom viss tid vidtaga nödiga anstalter till trygghet för arbetarna vid äfventyr förutom af bötesstraff, att anstalten värkställes på grufägarens bekostnad genom bärgmästarens försorg eller att grufarbetet förbjudes tills anstalten blifvit gjord. Och där grufarbetet medför synnerlig våda för arbetarna äger bärgmästaren omedelbart förbjuda arbetet (hvarvid förbudet står vid makt tills på förd klagan annat förordnas af bärgsöfverstyrelsen).
Men att yrkesinspektören sålunda hvarken har någon makt eller i sitt tillvägagångssätt är ålagd att förfara på ett kraftigt och bestämdt sätt, utan tvärtom blott uppmanas till hänsyntagande och varsamhet gent emot arbetsgifvarna, måste ur skyddssynpunkt anses såsom ett afgjort fel i anordningen af vår yrkesinspektion. Lagens ändamål vinnes icke genom ett legaliserat beskedlighetssystem, det torde erfarenheten från de år, yrkesinspektionen varit i värksamhet, alltför väl ådagalägga. Såsom ett bestämt önskemål måste därför uppställas att yrkesinspektörerna erhålla kraftigare hjälpmedel till sitt förfogande. Särskildt borde de, där synnerlig fara för arbetarnas lif eller hälsa är för handen, äga rätt att förbjuda arbetet tills vederbörliga skyddsanordningar blifvit vidtagna.
En god hjälp åt yrkesinspektörernas bemödanden att få skyddsanordningar värkställda vore kanske redan en bestämmelse i lagen att inspektörens meddelande till yrkesidkaren skulle på synlig plats i arbetslokalen vara anslaget en viss tid framåt. Detta borde ej häller innebära något obehag för arbetsgifvaren, nämligen om han ställde sig anvisningarna till efterrättelse, ty ett meddelande af yrkesinspektören om åtgärders vidtagande innebär ej ett klander mot arbetsgifvaren; denne kan ju, om än aldrig så välvillig emot arbetarna, ha förbisett nyttan och nödvändigheten af de skyddsåtgärder, som inspektören med sin erfarenhet och blick genast finner erforderliga.
Beträffande yrkesinspektionen sådan lagen ordnat densamma kan för öfrigt anmärkas, att det icke finnes någon garanti för att arbetarna få veta af inspektörens besök på ett arbetsställe och därigenom beredas tillfälle att för honom då framställa sina klagomål eller synpunkter i afseende på arbetslokal och anordningar. Härutinnan skulle möjligen vara skäl att bestämma rätt och skyldighet för inspektören att vid besök på arbetsställen belägna utom den ort, där han är bosatt, låta i arbetslokalen anslå kungörelse om viss för arbetarna lämplig plats och tid, då de kunde få tala med honom.
Lagen har ej häller tillförsäkrat arbetarna rätt att få förhållandena på ett arbetsställe undersökta af yrkesinspektör. Vid den praktiska utöfningen af sin värksamhet torde emellertid våra yrkesinspektörer betrakta som sin ämbetsplikt att infinna sig på anhållan af fackförening eller enskild arbetare, om af den gjorda anhållan framgår att det kan finnas skäl för densamma. Vid anonyma skrifvelser fästes däremot intet afseende.[[17]]
Yrkesinspektörernas uppgifter enligt 1900 års lag äro dels att öfvervaka lagens efterlefnad (utom när den angår grufdrift), dels att tillvarataga de minderåriga arbetarnas inträsse genom att, där visst arbete befinnes synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, hos Kon. Bef. föreslå antingen förbud mot de minderårigas användande däri eller föreskrifvande af särskilda villkor därför. (10 §).
Slutligen märkes bland yrkesinspektörernas åligganden skyldighet att med uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till skydd mot arbetets faror, att för hvarje år afgifva berättelse[[18]] om sin värksamhet samt redogörelse för inträffade olycksfall m. fl. skrifgöromål, hvilket allt tar en stor del af inspektörernas tid i anspråk, men dels är nödvändigt förbundet med inspektionsvärksamheten, dels af betydelse för skyddslagstiftningens utveckling och därför ingalunda öfverflödigt.
Med afseende på lagstiftningen angående yrkesinspektionen bör äfven nämnas den stadgade skyldigheten för arbetsgifvare att göra anmälan om olycksfall som drabba arbetarna, nämligen om olycksfallet medfört döden eller oförmåga under minst 14 dagar till sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat arbetarens krafter och färdigheter. En sådan anmälan göres på landet till länsmannen och i stad till magistraten (i Stockholm till öfverståthållareämbetet). Vederbörande yrkesinspektör skall sedan genom myndigheterna erhålla del af anmälan och äger att påkalla polisförhör i anledning af olycksfallet, därest sådant förhör ej blifvit hållet eller bestämt att hållas.