De svenska yrkesinspektörerna torde under de närmare 12 år yrkesinspektionen funnits till ha tillvunnit sig allmänt erkännande för sin under de gifna förutsättningarna förtjänstfulla värksamhet. Beklagligtvis ha arbetsgifvarna dock i många fall icke visat sig villiga att efterkomma yrkesinspektörernas anvisningar. I åtskilliga fall ha de också ådagalagt en värklig tredska, som med yrkesinspektörernas svaga hjälpmedel, lagens beskedlighet och det omständliga förfarandet varit svår nog att öfvervinna. Säkerligen skall härvid den nya lagen »angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet» af den 5 juli 1901, då den träder i kraft, visa sig vara ett godt stöd åt yrkesinspektörernas bemödanden att få erforderliga anordningar till skydd mot olycksfall vidtagna. En direkt hjälp i detta afseende kommer väl också den under utarbetning varande författningen om ångpannor att gifva. Men beträffande åtgärder mot ohälsa i arbetet stå yrkesinspektörerna i lika svag ställning som förut, om de ej erhålla bättre hjälpmedel till sitt förfogande.
Att arbetarna mången gång ställt sig kyliga emot eller rent af motarbetat yrkesinspektörens sträfvanden, vitsordas också af inspektörerna, och kan naturligtvis ej vara till fromma för vinnande af ett skyddslagens ändamål.
Slutligen må framhållas att yrkesinspektörernas antal varit och fortfarande är alldeles för litet. Vid 1900 års utgång, då yrkesinspektionen varit i värksamhet 10½ år, hade sålunda endast 7,785 eller ungefär hälften af de 15,415 arbetsställen, som år 1900 beräknades höra under inspektionen, hunnit inspekteras. Och den ökning af inspektörernas antal, som från och med år 1901 inträdt, motväges mer än väl dels af industrins utveckling, dels af det arbete inspektörerna fått sig tillagt genom skyldigheten att öfvervaka efterlefnaden af 1900 års lag. Inspektionspersonalens förstärkning måste därför betraktas såsom en oeftergiflig fordran för möjliggörande af en effektiv inspektion.[[19]]
[14]. I vårt land ha vi ej såsom i England, Frankrike och Danmark äfven kvinnliga yrkesinspektörer, hvilka man i dessa länder ansett mer lämpade än de manliga att utöfva vissa delar af inspektionen.
[15]. Ett sådant förbud gäller tills, på förd klagan, annorlunda förordnas af Kongl. Maj:t.
[16]. Afskrift af ett sådant meddelande kan hvem som hälst på muntlig eller skriftlig begäran erhålla af yrkesinspektören emot viss mindre afgift.
[17]. En skriftlig anmälan till yrkesinspektören behöfver endast adresseras till »Yrkesinspektören i N. N. distrikt» (det distrikt till hvilket arbetsstället hör), och till den stad, efter hvilken distriktet har sitt namn. Enligt Kongl. Brefvet af den 19 okt. 1900 omfattar Hernösands distrikt Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län, Gefle distrikt Gefleborgs, Kopparbergs och Västmanlands län, Stockholms distrikt Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala och Gottlands län, Örebro distrikt Örebro, Södermanlands och Värmlands län, Linköpings distrikt Östergötlands och Kalmar län, Jönköpings distrikt Jönköpings, Kronobergs och Hallands län, Göteborgs distrikt Göteborgs, Bohus, Älfsborgs och Skaraborgs län samt Malmö distrikt Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län.
[18]. Yrkesinspektörernas berättelser jämte kommerskollegii yttrande med anledning däraf utgifvas årligen i tryck.
[19]. För jämförelses skull kan nämnas att i Danmark utgjorde under finansåret 1897-98 de arbetsställen, som föllo inom den egentliga yrkesinspektionens område, 5,922 medan inspektionspersonalen bestod af 15 personer (2 inspektörer och 13 assistenter). Detta gjorde ju omkring 400 arbetsställen på 1 inspekterande, då däremot hos oss komma i medeltal omkring 2,000 arbetsställen pr inspektör. För närvarande har Danmark 20 egentliga inspektörer mot våra 8!